Lofotenresan 2018

Om sanningen ska fram råkade jag skriva 2019 i rubriken och det var nog en freudiansk felskrivning för så sugen är jag på att återvända… Ursprungligen hade jag tänkte blogga om dag för dag, topp för topp, men det orkar jag inte i denna värme. Risken är att det här i stället blir en mastodontblogg och den risken tar jag. Blogginlägget är dels för att inspirera men också mycket för att återuppleva resan och senare även komma ihåg vilka toppar vi var på så att vi inte springer upp på någon ”använd” nästa gång när det nu finns så många att välja på.

Lof8

Det var något av en chock att anlända till Svolvaer med 12 grader och regn på tvären efter sommarvärmen i Norrbotten. Vi (jag) hade en liten tanke att kanske sticka upp på någon närliggande mindre topp redan vid ankomst men vädret passade bättre för fiske och så fick det bli. Dock utan någon lycka. Det heter ju trots allt ”fiska” och inte ”fånga”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vad värre var att vi vaknade upp till galen dimma och regn nästa dag. Det var inte enligt varken prognos eller plan så vi strosade och fikade inne i byn på förmiddagen innan jag konstaterade att det är ju inte så att vi har någon mer utsikt nere i byn än på någon topp. Men om vi tar oss upp på fjället får vi ju i alla fall träning. Sagt blev gjort och vi for över till andra sidan ön och den lilla byn Delp för att ta oss upp på Matmora på 768 möh. Den går att ta på ett kort sätt, ett mellansätt med hemlöpning på väg eller på ett långt sätt på berget. Vi valde det långa sättet och när vi startade hade molnen skingrats. Inte på topparna men längre ner och vi hade trots allt rätt långt upp så med lite tur så…

Turen kom och turen blev helt otrolig. Det gick att delvis ta sig något olika vägar upp och ner och vi konstaterade båda två att det var en riktig höjdare till premiärtur som avslutades med bad i havet. Fin utsikt och väldigt trevlig löpning. Ska ni upp så se till att inte missa utsikten från den norra sidan av platån på cirka 350-400 möh. Turen blev över förväntan bra! Jag var helt euforisk under löpningen och skrek rakt ut att det är för det här jag lever. Men några timmar i löparskorna kändes till slut och jag får erkänna att det var en del kramp på slutet. Som belöning for vi på kvällen ner till Henningsvaer och spisade torsktunga. En läckerhet som är svårslagen.

Efter ytterligare en natt i Svolvaer vaknade vi nu till superväder och begav oss några mil söderut för att ta oss upp på Himmeltinden. Vi var där nere och rekade förra året och jag förklarade för Baddaren att det här skulle bli rough. Det är den högsta toppen på den ön, eller ja, nästan i alla fall för militären har lagt beslag på den absolut högsta av de topparna i massivet men det är bara marginellt  högre. Det var riktigt varmt redan vid start och nu väntade en utmaning. 932 möh om jag minns rätt och många av de metrarna tas på en kort sträcka. Det var väldigt jobbigt. Och väldigt vackert. Vi gnetade och stretade på och till slut kom belöningen. Man såg hur långt som helst och uppe på toppen var temperaturen behaglig. Det var liksom som att vi inte ville ner. Jag hade infört en ny tradition i år och det var toppwhisky av bästa kvalitet. Baddaren blev lite paff dagen innan men oj vad gott den smakar tillsammans med en Kvikklunsj. Sen är man dessutom i fin form för att koppla loss hjärnan i utförslöpningen. Det var två trötta varelser som kom ner till stranden för att återigen avsluta med bad. Bad och lite löpning på stranden för att mjuka upp benen. Högsta betyg även på denna tur. Helt annorlunda i sin karaktär men löjligt fin.

Nu skulle vi bo på en annan camping på andra sidan av den här ön och vi stack bara ner och installerade oss innan vi tog oss till havet för att paddla lite. Suparna blåstes upp och det gjorde även vinden något. Baddaren konstaterade efter att ha kommit ut på vattnet att det nog var lite för tufft för henne men jag paddlade runt ett tag och fick känna på svallet från Hurtigrutten innan både ben, bål och armar var slut och vi åkte hem till campingen för glass och finöl. Och planerade morgondagens tur. Jag hade några olika på lager av olika svårighetsgrad och Baddaren valde den som jag helst ville göra, Napptinden.

Ytterligare en topp med ny karaktär. Nu var det mer rakt upp från start. 0-7xx möh på så kort tid som möjligt… 30 grader varmt och strålande sol så vi ville uppåt till kylan. Var det värt det? Som bara den! Visst tog det lite tid men det var så fint däruppe att vi stannade bra länge. Satt och snicksnackade med ett svenskt par som också konstaterade att det här var bra. Riktigt bra. Man vill liksom inte ner igen men ner ska man och efteråt blev det sjöbad följt av våfflor innan vi åkte till vår fina rorbu som vi även bodde i förra året. Nu var det kav lugnt och det fanns inget annat att göra än att blåsa upp SUParna och paddla iväg i Reine. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur fint det var utan bilderna får tala för sig själva. Den här dagen skulle jag verkligen inte vilja ha ogjord. Löpningen. Paddlingen. Boendet. Maten.

Nästa dag vaknade vi till klucket av vågorna under sovrummet och till vad man skulle kalla bra löparväder. Det passade ju bra för nu hade vi rätt lång löpning framför oss. Vi skulle upp på Markan den långa vägen som går genom en hel del myrar. Vi väntade ut det dåliga vädret genom att åka ner till det fina bageriet i Å men man kan inte vänta hur länge som helst. Inte jag i alla fall. Det var väldigt låga moln när vi startade vår löptur men vi visste ju att det skulle ta sin tid. Och det gjorde det genom myrarna innan vi började ta oss uppåt. Vi var förvarnade om att det skulle vara lite trickigt och det var det och när vi kom upp på den stora bergskammen på ca 400 möh började det regna och blåsa rejält. Och någon topp såg vi då rakt inte. Inget annat att göra än att ta på sig rejält med kläder och krypa in i en skreva under en klippavsats. Där satt jag och min lilla hobbit som konstaterade att det här var ju nästan som en egen jordkula. Med jämna mellanrum tog jag mig ut ur den och spanade och plötsligt lättade det. Av med varma kläder och full fart uppåt. Var det häftigt där uppe? Som fan! Återigen stannade vi en bra stund, jag gjorde mitt topphopp, fick min whisky och hjälpte en stackars holländsk tjej som trodde att hon skulle vara där. Det skulle hon inte. Vägen hem var lika lång den men humöret var på topp även om vi inte fick något bad när vi kom fram. Däremot en pizza i Reine efter en lång dag. Det och en öl utanför vår rorbu.

Sista hela dagen på Lofoten vaknade vi till strålande väder igen och nu tog vi båten genom fjordarna för att sedan förhoppningsvis ta oss upp på Helvetestinden. En topp som egentligen inte är särskilt svår men som alla inte vågar sig till hela vägen. Dessutom med tidskrav i dag eftersom vi inte villa missa båten hem. Det var nu trötta kroppar men vi blev rikligt belönade efter en slutfas som jag kan förstå skrämmer folk med minsta anlag för svindel. Men upp kom vi och medan vi njöt av utsikten hände något som gav mig gåshud. Två stridsflygplan flög genom passet. Under oss. Hur ofta ser man ett stridsflygplan åka strax under sig? Så häftigt! Några svenska tjejer hånade oss tydligen när vi sprang ner för att det skulle vara löjligt att springa när man kunde gå. Bah säger jag! Så hann dom inte heller äta någon våffla på caféet vid bryggan. Ha!

Nu var vi färdigsprungna för den här resan och det var nog tur det för kroppen var något trött när vi dagen efter tog färjan till Bodö och sen vidare till fisket i Saltströmmen. Jag hade egentligen tänkt fiska från land men i det fina vädret och med lediga båtar att hyra så hyrde vi båt och havsfiskespön. Jag gillar att fiska och det här gillade jag starkt. Hälleflundra, torsk, kolja och kattfisk blev fångsten. Jag vet dock inte om det var häftigast att köra båt genom världens starkaste tidvattenström eller att hala upp en hälleflundra från stort djup. Men häftigt var det och en perfekt avrundning på en fantastisk resa.

Det var två nöjda löpare som rullade hem de 46 milen till stugan efter totalt åtta dagar på turné och åt havskatt till lunch dagen efter. Vi sprang uppför fem olika toppar med helt olika karaktär men varenda tur var av toppklass. Lofoten är vackert men det är ännu vackrare uppifrån. Tack Baddaren som vill göra sånt här med mig.

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Löpning på Lofoten – Del 3

Var var vi någonstans nu igen? Jo just det, strax norr om Svolvaer. Men där hade vi inga planer på att stanna hela veckan utan nu skulle det bära av söderut. Nästan så långt söderut som man kunde komma. 12-13 mil bilkörning låter inte så långt men den som kört bil i Norge vet. Det är bitvis smalt. Det är tunnlar. Det tar sin lilla tid. Vi lämnade ett regnigt Svolvaer och höll tummarna för att det var torrt längre söderut för vi ville väldigt gärna upp på Reinebringen på eftermiddagen och vi skulle behöva hitta någonstans att bo. Med tanke på väderprognoserna och våra planerade aktiviteter lockade inte tältet utan vi ville bo bättre än så. Helst i en rorbu, eller rorbue som jag gillar att säga. Och det skulle vara en original (fast modernare). På bokningssajterna fanns det dock noll och nada ledigt och inte heller dom vi mejlade. Som gammal tåg- och öluffare så vet jag dock att det brukar lösa sig på något sätt. För den som mot förmodan inte vet vad en rorbu är så är det en gammal fiskarbostad och såg ut så här förr i tiden.

Rorbu

Sakta men säkert kom vi söderut och lika säkert häpnade vi över vyerna och såg potentiella roliga toppar att ta sig upp för. När vi började komma närmare Reine noterade vi skyltar om ledigt boende lite här och där men vi ville helst bo i just Reine så vi höll dom bara i bakhuvudet. Och så plötsligt var vi i Reine och möttes av Reinebringen rakt framför oss. Wow! Kunde man få något boende då? Jo vi fick syn på en liten skylt, Baddaren ringde, och en glad filur vid namn Pelle kom och hämtade oss. Han visade upp ett helt fantastiskt boende. Rorbue. Men skulle det vara svindyrt? Nej det var det inte och vi flyttade in omgående.

Nu var det bråttom med löpningen för regnet hängde i luften och vi googlade på var man bäst tog sig upp. Det var ingen rolig läsning för det stod om att byborna hade stoppat leden upp på grund av erosion. Man skulle inte och borde inte ta sig upp enligt lokalbefolkningen men hur färsk var informationen? Samtidigt stod det nämligen från förra året att man hade förbättrat leden och bitvis dragit om den. Kunde vi komma upp? Jag gick ut och frågade en gammal fiskargubbe hur landet låg och han sa åt mig att sätta mig ner med honom så att vi kunde språka ordentligt. Sagt blev gjort och vi hade ett härligt samtal. Inte var det några problem inte utan han berättade glatt var vi skulle ta oss upp. Nu kom dessutom Pelle och han sa att självklart skulle vi upp. Han såg inget problem med det nu. Jag litar mer på lokalbefolkning än på random bloggare och säger dom att det är okej så lär det vara okej.

Så vi joggade bort någon kilometer till leden och började ta oss upp. Det var rätt brant men efter ett tag kom vi till min stora glädje till en sån där ledtrappa som dom har gjort även på Skåla och börjat med på Keb. Jädrar vilken bra träning! Nu var det gött mos vill jag lova. Jag studsade uppåt så att benmusklerna skrek av trötthet och så väntade jag på Baddaren vid toppen av trappan. Därifrån var det några hundra höjdmeter kvar och vi kom överens om att jag studsar före och väntar bara innan toppen om det är så att det är några tveksamheter. Det var det inte. Kombinationen av jädrigt bra ben och otroligt rolig led gjorde att det blev en upplevelse utöver det vanliga. Jag passerade folk i flygande fläng och det roligaste var det unga men ack så trötta norska paret.

Här kjemper vi som dyr och så kommer han och bara løper om oss.

Jag hejade glatt och fortsatte mot toppen. Ni kan aldrig gissa vad som hände sen! Jo det var ju sådär läckert igen. Och när det blir sådär läckert vill man i euforin dela upplevelsen. I väntan på Baddaren delade jag den med någon ryss och någon tysk och vi var alla lika hänförda. Baddaren kom efter en stund upp hon med och nu kunde vi njuta ihop. Jag hade glömt min Kvikklunsj nere i byn men Baddaren delade snällt med sig. Sen var det bara att endorfin-njuta. Baddaren konstaterade krasst att jag hade missat att nämna att det lutade rätt bra uppför här varpå jag glatt upplyste om att det var i snitt 45% lutning. Typ. En ensam norsk kvinna skrattade gott och det skulle visa sig att hon var gift med en inbiten klättrare. Som tydligen inte heller alltid berättade allt i förväg. Men det är väl trevligt med lite överraskningar?

Som vanligt måste man ner till slut men vi kom på en bra plan här. Den där ”trappan” var ju så rolig så jag kanske kunde studsa ner lite i förväg och uppför den igen? Det kunde jag. Jag fick med andra ord bli jättetrött en gång till och gruppen som jag nu sprang om uppför och sen mötte på vägen ner konstaterade krasst att jag tog det här med hiking till en helt ny nivå. Selvfølgelig! Man måste passa på att ha kul när man kan ha kul. Vi klarade oss från regnet och väl nere i Reine firade vi med sjukt många räkor innan kvällen avslutades med fiske. Bra fiske. Vi fick ett strålande tips av Pelle och tipset levererade många fiskar varav några sparades till middag. Nu hade vi dessutom en ugn att laga mat i och såg fram mot ugnsstekt sei nästa kväll.

Lof41
På fisketur i nya Lofotenmössan

Efter turplanering för nästa dag var ytterligare en riktigt bra dag var till ända!

Lof43
Sena kvällsutsikten från vårt boende med vattnet kluckande under golvet

Ha det,

Mackan

Löpning på Lofoten – Del 1

Ända sedan jag såg ett program på NRK från Lofoten har jag känt att det är en plats jag måste fara till och i vintras bestämde vi oss för att i år skulle bli året för det. Det är ju så enkelt när man ändå har en stuga i Jokkmokk och är i den. Bara att studsa 60 mil bort, vilket faktiskt känns rätt lätt när man ändå har farit 100 mil upp till stugan. Att vi skulle till Lofoten var det inget snack om men just det där med löpning var kraftigt i farozonen. Något i ryggen har gjort att högervaden har vandrat in i krampläge till och från sedan mitten av juni vilket gjort slätlöpning riskfylld. Det har inte varit något bristning men med hårdspänning i den kan en sån väldigt lätt komma. Testlöpning innan vi for upp till Jokkmokk funkade bra, så bra att jag till och med packade spikesen men efter bilkörningen racklade det igen redan på första morgonjoggen. Och inga naprapater i Jokkmokk.

Men kraftig uppförs- eller utförslöpning visade sig funka och det var med gott mod vi rullade upp mot Lofoten över Riksgränsen. Vi spikade resdatum rätt sent men lyckades i alla fall boka en hytte vid Raftsund för den första natten och dit kom vi tidig eftermiddag. Regnet kom då och då men baske mig om det inte klarnade och vi kunde redan första dagen sticka på en liten utflykt ner mot Digermulen för att proviantera och se oss om. Och det var häftigt. Jag såg direkt några fina fiskeplatser och på rätt kort tid var middagen grejad i form av både färsk torsk och sej. Mums!

Nästa morgon bar det iväg mot Svolvaer som kan anses vara någon sorts huvudstad på Lofoten och på väg dit lyckades vi dessutom fixa en hytte för två nätter exakt där vi ville bo. Vi hade inte tillträde direkt utan for in till Svolvaer för att fixa kartor. Bra kartor är ett måste när man ska hitta fina turer och den första turen var given. Upp mot Svolvaergeita, Helvetesporten och Flöya. För den som vill veta mer om det, googla gärna. Det var just en bestigning av Svolvaergeita jag såg på teve och som gjorde att jag kände att jag bara måste dit! Vädret hade klarnat och vi fick en otroligt fin tur. Det kan svänga fort och nu hade det svängt till vår fördel. Det var bitvis brant och stökigt men vi lyckades nästan hålla oss på rätt led hela vägen. Svettigt, vacker och helt underbar var upplevelsen och när vi kom till Helvetesporten var det eufori.

En tjej frågade mig om jag inte skulle upp på stenen som ligger över klyftan och jag svarade att aldrig i livet. Sen tog det en minut innan jag hade ångrat mig och jag balanserade över klyftan och var måttligt sugen på att trilla ner. Men oj vad häftigt det var. Efter en liten paus tog vi oss vidare uppåt och när vi kom upp på bergskammen var det nästan överväldigande. Så otroligt häftigt. Utsikten från Flöya åt alla håll var helt magnifik och det var svårt att slita sig men till slut fick det vara nog. Vi trippade neråt längs dom branta sluttningarna och när Baddaren gav mig klartecken att studsa ner i min fart hela vägen ner och jag nästan var nere hände det. En vridning och jädrar vad ont i knäet det gjorde. Som tur var hade jag inte många meter kvar och nere vid bilen undersökte jag det. Kändes som klassiskt löparknä. Antagligen musklerna i rumpan som drog och det borde kunna åtgärdas med foamroller, boll och stretch.

Efter lite sightseeing i Svolvaer, incheckning i hytten och en dusch avslutades dagen med valbiffar. When in Rome ni vet… Känslan efter den första toppturen var att även om jag inte skulle kunna springa en meter till under veckan så var det helt värt det. Nu var frågan vad vi skulle hitta på nästa dag, kartan gav svaret!

Ha det,

Mackan

Integration i det lilla

Ingen har missat att det var djungelvärme även i dag och eftersom jag trots allt har lite sinne för mina svagheter och mina glädjeämnen valde jag att åka med Fransmannen till Kyrkbyn och springa hem därifrån. Det betyder skog och skog betyder skugga. Det betyder även att jag på ett naturligt sätt dels passerar en kallkälla och dels kan avsluta med bad vid min brygga. Det senare tillhör alltså glädjeämnen och jädrar vad glad jag blev när jag kom fram till källan. Jag var törstig som en björk i en balkonglåda. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. När jag kom till bryggan var den befolkad med asylsökande från flyktingförläggningen. Dom fiskade och tittade på mig med viss misstänksamhet när dom insåg att jag skulle bada. En liten kille såg oerhört förvånad ut men brast ut i ett stort leende när jag inte bara dök i utan simmade omkring en stund.

Badet var precis lika underbart som det är när man är rejält överhettad och vattnet höll mer eller mindre perfekt temperatur. Det höll inte syrianerna med om när jag frågade varför dom inte badade. Dom tyckte att det var hyggligt kallt vatten. För jag kunde inte låta bli att fråga när dom tittade så nyfiket på mig. För att förklara vad riktiga kallbad är visade jag en bild på mig själv när jag badar bland isflak vid glaciären i Norge. Huruvida jag blev idiotförklarad eller inte förtäljer inte historien men muntra blev dom. Det visade sig att killen som kunde bäst engelska kom från Damaskus och han tyckte att det var väldigt annorlunda men fint här i Stockholm och nu verkade fiske vara det nya intresset. Stolt visade han upp tre mörtar som han fått och som simmade i en hink.

Fiske är viktiga grejer.

Man imponerar inte på mig med mörtar men jag hade inte hjärta att berätta att mörtar är dassiga fiskar utan i stället förklarade jag för honom var han kunde få större fiskar. Han lyssnade väldigt noggrant och tackade för tipsen. Som sagt, fiske är viktiga grejer. Dessutom passade jag på att köra världens kortaste svensklektion för hela gänget när jag lärde dom att fisken dom fått hette mört. Givetvis fick dom upprepa ordet flera gånger och det var en nöjd skara som lärt sig namnet på sin första svenska fisk. Nästa gång ska jag lära dom säga gädda men det underlättar nog om jag har någon att visa.

Jag kan omöjligt svara på om mötet betydde något för dom men jag blev alldeles varm inombords efteråt. Dom har säkert hur mycket skit som helst att bearbeta men just i vårt möte var det nyfikenhet, glädje och tacksamhet jag upplevde från deras sida.

2015-08-01 14.41.22

Ha det,
Mackan

Kvalitet är alltid modernt

Om ett par dagar flyttar husvakten in här i det lilla huset och jag passar på att plocka fram det som ska med på årets turné. Det som slår mig när jag plockar bland mina grejer är hur mycket av det jag packar som varit med länge. Väldigt länge. Jag börjar inse att jag är en fara för hela den moderna ekonomin om jag håller på så här. Min älskade blå tröja som varit med på så många äventyr fick jag i födelsedagspresent för 17 år sedan och likaså det rejäla regnstället. Stövlarna vet jag inte hur länge jag haft men jag vet med säkerhet att det är det enda paret som jag köpt sen jag var tonåring. Fiskerullen har hängt med sen tonåren men spöet däremot är lite nyare eftersom det förra gick av när det skedde en liten olycka. Skogsbyxorna är också lite nyare eftersom jag slog till på rea för två år sen. Då hade mina gamla hängt med i över 25 år och det var rätt skönt att få nya som myggorna inte stack genom på de svagaste punkterna. Dessutom vägde jag 56 kg när jag fick det förra paret och dom satt väl inte perfekt i midjan längre.

Listan kan göras lång men jag slås av hur bra saker faktiskt kan hålla om man sköter dom och om man skaffar grejer av bra kvalitet. Är man ett modelejon kanske kvalitet inte känns som en parameter att ta hänsyn till, men jag tycker nog det känns mer modernt att saker håller år ut och år in än att det har den senaste färgen eller snittet. Visst är det kul att ha på sig något nytt och fräscht, jag är inte helt och hållet någon skogsmulle, men jag gillar principen att saker håller år ut och år in. Det finns en skönhet i att kunna fiska i samma tröja år ut och år in, precis som min pappa gjorde. Vi åkte på våra egna fisketurer tillsammans från att jag var fyra år gammal och han hade faktiskt samma tröja ända tills hans fiskekarriär var över. Det kändes både tryggt och vackert på något sätt. Samma tröja när jag fick mina första öringar på spinn vid fyra års ålder som när han drog upp mig ur ett myrhål vid sju års ålder som när jag fick dra upp honom ur en bäck han ramlat ner i 25 år senare. Nästa vecka är det jag som står på den gräsmattan med en fin fisk i handen och i en tröja som kanske återkommer på bilder om en massa år.

PappaIdHa det,

Mackan

En sista rundsmörjning

Snart beger jag mig till internetskuggans dal och han den där snabbe får flytta in i huset med katterna, men innan dess hade och har jag lite på agendan. Först ut igår stod att få mig en rejäl genomkörare på asfalt. 18 km distans varav sista milen i någon sorts snabb fart. Det fina med den sista milen är att det alltid blir ett bra diagnostiskt prov. Den är kontrollmätt och jag använder hellre den än olika miltävlingar för att se hur jag ligger till. Just igår var jag rätt seg i benen och hade det varit tävling hade det inte funnits en chans att jag ställt mig på startlinjen. Men nu var det diagnostiskt prov och då kan man också sätta upp lite mål. Jag visste vad jag drömde om, jag visste vad jag hoppades på och jag visste vad min skamgräns var. Det var ohemult svettigt redan innan jag var framme vid startpunkten och jag hade på känn att det inte skulle bli bättre. Det blev det inte heller.

Flåsmässigt kändes det helt okej när jag travade iväg och dessutom kändes det avslappnat och bra. Det kan vara schyssta tecken men det kan även vara tecken på att det går långsamt och mycket riktigt var det så. Vid första exakta passeringen efter 3 km låg jag mycket riktigt hela 14 sekunder efter förra veckans test. Brytkänslorna var starka när skamgränsen låg rejält i farozonen men jag bet ihop. Jag kanske är trögstartad just idag? Två lätta kilometer efter det men likförbannat fortsatte jag att tappa fart och var plötsligt 18 sekunder bakom. Det är rätt mycket att plocka in på andra halvan men jag kämpade på. Vid sju kilometer lönade sig kampen och jag var nu bara 15 sekunder bakom. Det innebar att jag låg precis på skamgränsen och nu fanns det inget att spara på. Jag var löjligt svettigt men kom bättre upp i steget och då ökade farten. Med en kilometer kvar såg jag att jag nästan hade kommit ikapp mig själv och med en ytterligare fartökning landade jag till slut nio sekunder bättre än testet åtta dagar tidigare. Inte vad jag drömde om, väldigt plågsamt men jag var nöjd. För kan jag springa så bra med en seg kropp är det faktiskt något att vara nöjd med.

Jag anade dock att en anledning till den sega kroppen kunde vara muskler som blivit lite väl stela så idag for jag till naprapat-Martin för att kolla upp det och få en chans att snacka lite fiske. Stelt var det och plågsamt blev det. Ja, inte fiskesnacket då utan massagen. Ben och rygg fick en rejäl omgång men det var skönt att höra att det var inget fel på mig annat än att det behövde knådas ut ordentligt. Nu är jag laddad och klar för tuff träning och en rejäl dos fiske!

Bild

Ha det,

Mackan

Två veckor i Virvelvindens domäner

Semester. Då var den gjord. Det började på absolut sämsta tänkbara sätt för natten före avfärd blev Simson jättesjuk och istället för att starta resan norrut blev det en färd söderut och till djursjukhuset. Min lilla prins blev inlagd och frågan om semestern skulle bli av överskuggades av hans tillstånd. Han fick stanna kvar över natten men med medicin och dropp återfick han livsandarna och nästa eftermiddag ringde dom och sa att han kunde få komma hem. Så han hämtades i Bagarmossen och när han kom hem var han precis som vanligt och jag kunde lämna honom i systrarna B’s omvårdnad. Jag hämtade upp Paddington och vi lämnade Täby klockan sju för att hinna några mil innan tröttheten kom över oss. Det bar hela vägen till Höga Kusten-bron innan tältet slogs upp mer eller mindre under bron!

Efter det var det slut på komplikationer och semestern kunde avnjutas så som semester ska avnjutas. Det vill säga med löpning, fiske och att umgås med nära och kära! När andra väljer att ligga i hängmattan så väljer jag att undvika densamma och det har flutit på riktigt bra. Sju stycken långa och tuffa pass genom skog och över berg och myrar har varvats med ett par tuffa intervallpass och ett par holmgångar med slalombacken. Samt några njutningspass längs älven. Träning när den är som bäst. Väldigt tufft men ändå ganska skonsamt. Ganska säger jag för jag hann med att vurpa ordentligt ett par gånger och det resulterade i ett svullet knä och en väldigt öm högerhand. Det var lite oroligt om det skulle påverka fisket men det gjorde det inte utan jag kunde landa harr, öring, abborre och några gäddor. De senare får dock bli kattmat. De knappt två veckorna avslutades med ett långt skogspass på morgonen innan jag satte mig i bilen för att sträckköra hela vägen från trakterna kring polcirkeln hem till Täby.

Nu är batterierna laddade efter ett par veckors avhållsamhet från teve och datorer så nu kör vi igen! Bilden nedan är från en av fisketurerna. En tur där Paddington glatt konstaterade att öringar inte har samma sorgsna ögon som Kuoukaforsens harrar.

Ha det,

Mackan