Tillbaks till fart

Vecka fyra sen jag trevande började jogga efter stukningsuppehållet och den här veckan har jag satt lite fart på kroppen igen. Flåset har jag hållit igång med cykelintervaller men benen har fått jobba i lugnt tempo. Och visst har jag flåsat hårt även i löpningen men det har varit i skogens tunga backar. Det är något annat än att springa med fart.

Så, i dag bestämde jag mig för att testa att öka tempot med turfintervaller. Turf är ett spel där man tar zoner och jag var rätt aktiv för fem-sex år sedan. Jag tyckte det var ett kul sätt att få till fartlöpning med lite lek inblandat. Då hade jag levlat upp och när man levlar upp så går det snabbare att ta en zon, det vill säga kortare vila. När jag återupptog den här leken i vintras hade jag tappat bort min inloggning och började om från början. Nu har jag med cykelns hjälp kommit upp på hygglig nivå igen och vilan har blivit lagom kort. Rättare sagt 24 sekunder för tillfället. Lagom för att köra mängdrepetitioner på utan att stressa musklerna för hårt.

Uppjogg på tre zoner i dag och sen igång med tempo. Aj aj aj vad det tog emot. Inget flyt alls i högre fart och hela kroppen protesterade. Jag drog två snabba sträckor innan jag tog en lugnare eftersom det var konstant uppför. Men sen var det på det igen och jag fick till totalt 21 fartsträckor om jag räknat rätt. Typlängden på en sån sträcka var väl ungefär 500 meter och det är rätt långt när man inte är van och med så kort vila. Så jag lyxade till det och tog 3-4 vilor på någon minut extra. På det hela får jag väl ändå säga att det gick bra. Det var varmt och det var tunga ben hela vägen och utan något flyt i steget. Men det vet jag kommer om jag övar.

För det är just det, man måste öva. Fart kommer inte gratis. Den finns inte kvar för att den funnits förr. Inte för att jag egentligen behöver någon fart nu eller på länge men det finns något annat jag behöver och det är flyt. Flyt i hög fart brukar ge flyt i låg fart för mig och med flyt kommer löpglädje. Det behöver jag alltid! För om jag bara lufsar/töltar runt så blir det ett gubbasteg och det gör ingen glad. Eller jo, det kanske det gör men inte mig. Jag hade förmånen att under ett banlopp springa samtidigt som en gammal storlöpare och han hade baske mig flyt i steget trots en ålder som är bra mycket högre än min nuvarande. Så vill jag ha det länge till. Nu har jag övat eftersom jag kände mig mogen. Snart är det studs i benen igen!

Ha det,

Mackan

Ge hit farten!

Okej, jag har slöat rätt mycket under sommaren och slöande brukar sällan betala sig i längden men va fan! Återkomsten till asfaltsdjungeln och återkomsten av hemskingvärmen har med all önskvärd tydlighet visat att jag har blivit en snigel. Det är okej att springa långsamt men det är inte okej att det är långsamt OCH tungt. Så för att råda bot på det har jag försökt stressa kroppen lite på sista tiden men det var ju det med värmen. I tisdags intalade jag mig att jag inte var särskilt påverkad av den. Tanken var snabbdistans och det var precis lika jobbigt som vanligt i början men med en markant skillnad, jag rörde mig marginellt snabbare än under den morgonjogg som skett i mer behaglig temperatur. Hela idén är att det ska gå så in i helvete mycket snabbare. Trött blev jag också. Toktrött. Så trött att jag var tvungen att till slut promenera uppför en backe. Det var med nöd och näppe jag tog mig hem.

Tänk om, tänk rätt. I dag tänkte jag att vill inte kylan komma till mig så får jag komma till kylan. När jag (motvilligt) gick upp i morse var det 13,4 grader ute. Perfekt! Ok, lite för hög luftfuktighet men det kändes ändå skönt. Problemet var att medan jag drack kaffe, matade katter och letade efter en katt som gömde sig när han skulle ut så tände någon lampan där ute och det var plötsligt 18 grader när jag drog hemifrån. Sen var det ytterligare någon grad innan jag hade parkerat bilen i Solna strand och så var det med det. Ändå bra mycket skönare än på eftermiddagen och jag fick faktiskt springa (rulla) med lite utväxling i kroppen. Det går långsammare än under senvintern men ändå inte så katastrofalt som värmepassen indikerat och det känns som en lättnad. Jag mötte en av superveteranerna under slutdelen av passet och han sa att det såg snabbt ut men siffrorna visade att det inte var snabbt. Fast i alla fall något som liknade fart. Jag klarade att ta mig till skampunkten med en marginal av hela sju sekunder. Siffror är bara siffror men att känna att det händer lite när man gasar är bra mycket skönare än motsatsen. Nu får jag jobba vidare så mycket som jag orkar/hinner och då kanske någon kommer hit med den riktiga farten. Det fina med den här sporten är att man måste jobba lite för det.

Jag har hursomhelst i dag fått en personligt importerad tröja på posten av en av mina bloggläsare och med den kan jag knappast misslyckas. Tack som fan Mathias, den är kunglig!

20150810_180057Ha det,

Mackan

Jag bryr mig inte om farten men…

Jag läser rätt ofta hur lite folk bryr sig om hur fort dom springer. Jag läser att det är tröttsamt med tidsfixering. Jag läser om hur lite en del bryr sig om prestationsinriktade mål. Det är helt okej och fullt förståeligt. Hänger man på sociala medier och själv inte bryr sig om tider så lär det bli rätt tröttsamt med alla klockbilder med personbästan eller lopprapporter. Men hur många är det som inte bryr sig, egentligen?

Det jag inte får ihop är hur en del av dom som absolut inte bryr sig om tider eller fart ändå påfallande ofta måste påpeka att dom är sniglar i spåret. Vän av ordning förstår inte varför dom överhuvudtaget nämner fartparametern i sin egen definition av sig som löpare. Kan det vara så att dom faktiskt i allra högsta grad bryr sig? Den andra saken jag inte förstår är varför man springer omkring med en mindre dator på armen och försöker klocka och mäta på sekunden eller metern när hur långt man har sprungit. Om man inte bryr sig om fart eller tider. Jag kan ärligt säga att jag inte alltid bryr mig om fart eller tider men kan jag då också utan problem lämna klockan hemma. Lev som du lär. Vid andra tillfällen bryr jag mig så in i helvete och då ser jag till att mäta korrekt. Och räknar definitivt inget annat än kontrollmätta tävlingar som PB.

Jag har andra exempel på löpare som absolut inte förstå att man måste bry sig om tider utan bara springa för att njuta men som på vanliga distanspass redovisar tider på sekunden när för varje kilometer. Som inte bryr sig om tider men som tittar maniskt på klockan på ett sätt som jag inte sett maken till annat än på referenspass hos väldigt tävlingsinriktade löpare. Jag får inte ihop det. Andra officiellt icke tidsfixerade löpare jublar plötsligt när dom upptäcker att tiden (som dom inte bryr sig om) blir bättre än vad dom trodde på en tävling. Jag får inte ihop det.

Eller jo, jag får ihop det. Jag tror det är så att dom som verkligen inte bryr sig om tider dom sticker ut och springer och är klockan med så är den men glöms den så må det vara hänt. Dom har inga problem att springa i motionsklass utan tidtagning på loppen och dom behöver inte definiera sig som varken sniglar eller som snabbfotingar. Dom bara springer.  Min känsla är att dom som måste påpeka hur lite dom bryr sig om tider eller resultat faktiskt bryr sig innerst inne. För varför annars överhuvudtaget nämna något som har med farten att göra? Det känns lite som att dom skickar väldigt dubbla signaler. Det är lite som dom alternativa tonåringarna som inte bryr sig om hur dom ser ut vilket resulterar att dom blir en egen liten grupp där alla ser likadana ut. På ett väldigt likriktat alternativt sätt och gud nåde den som är alternativ på fel sätt. Eller vuxna som påpekar att det inte spelar någon roll hur man ser ut i ena andetaget och sen i nästa kommenterar hur fin och snygg någon är i nästa. Baserat på en bild.

Själv vill jag helst ha en bra känsla och den brukar ha med farten att göra men behöver inte ha det. Och tävlar jag bryr jag mig oftast om tiden, det är liksom själva grejen med att tävla. En sak är jag dock noga med – min prestation är inte min person. Spring som ni vill och bryr ni er inte om farten, se då till att innerst inne inte bry er det minsta om ni är långsamma eller snabba.

2015-02-13 13.15.50

Ha det,

Mackan

Skrämmer upp lite fart i kroppen

Just i dag är det bokföring och vila som gäller men i går var det hårdare. Jag ville testa att springa veckans tredje tuffa pass och nu med tanken att skrämma upp lite fart i kroppen. Måndagens avslutande testmil visade att jag är en minut för långsam på milen mot vad jag vill vara om fyra månader. Ingen fara på taket, absolut inte, men varför inte passa på att leka lite överfart nu. När jag springer en vårmara brukar jag ofta introducera högre fart mellan jul och nyår. Även om fokus inte ligger på fart är det skönt att få springa av sig lite. Låta benen pinna på lite mer än under tröskelintervaller eller snabbdistanser. Snabbare. Roligare. Jobbigare.

Jag hade väl egentligen inga förväntningar eller förhoppningar alls på gårdagens pass. Normalt sett brukar fartintroduktionen komma inomhus på tartan men med barmark och plusgrader ute finns inte det behovet. Det kändes lite skumt att dra loss på blöt och grusig asfalt med långbrallor i mörkret och vinden. Den sträcka jag springer på är något asymmetrisk men som vinden låg i går blev det långsammare åt fel håll. Inte bara långsammare åt fel håll utan även jobbigt åt båda hållen. Normalt sett får jag en flygande start med svagt utför i början men nu var det motvind där. Rätt rejält dessutom. Bara att gilla läget och trampa igång. Det var svårt att hitta rätt flyt i blåsten och jag var nära att ge upp halvvägs. Men trots att benen hade blivit tröttare kände jag att jag jobbade mig upp flyt och teknik så i stället för att tappa fart fick jag upp den bättre på andra halvan. Jag blev överraskad varje gång jag stoppade klockan. Det gick inte jättefort men det gick helt okej och definitivt nog fort för att jag skulle känna mig nöjd när jag joggade hemåt. Åtta snabba kilometer in på kontot och nu har jag en referensram på hur snabbt jag springer ett sånt här pass när förhållandena verkligen är annorlunda mot på sommaren i splits. Vad körde jag då? Jo det blev 4x(800 – 200 – 200 – 800). Typ. Ett lysande pass för att skrämma igång kroppen.

Men nu ska jag ägna mig åt det jag bör ägna mig åt en lördag i slutet av verksamhetsåret.

Baddaren

Ha det,

Mackan

Tankar om min egen träning

Jag har insett att jag tänker mer på andras träning än min egen. Andra som i flera fall har haft en lång tävlingssäsong och som behöver bygga från grunden igen. Då tänker jag att jag också ska bygga från grunden. Men min egen tävlingspremiär dröjde ända till maj och efter tre tävlingar samma vecka kom jag sen hem till ett pollenhelvete som varade i evigheter. Det gjorde att alla mina drömmar om att få en massa snabba pass och tävlingar blev till några få snabba pass och inte en enda tävling i maxfart. Däremot många långa pass och en hel del pass på den snälla sidan av tröskeln. Grundträning. Jag har mer eller mindre grundtränat i över ett år nu. Med reservation för att jag sällan har på mig pulsmätaren har jag inte stressat pulsen över halvmaratonpuls mer än vid några enstaka tillfällen.

Är det då vettigt att fortsätta grunda? Jag lär ha en aerob bas motsvarande ett större köpcentrum och borde nog börja bygga uppåt snarare än att bredda den basen ännu mer. Jag borde nog kunna stressa kroppen mer än vanligt för den här årstiden och jag tror att jag ska testa att göra det. Jag ska baske mig passa på medan det är barmark ute och slänga in överfart oftare än vad jag normalt gör. Kjell-Erik Ståhl berättade en intressant sak för mig och även om jag inte är lika hård som han är så vill jag nog testa det. Kanske redan i morgon om jag hinner.

I feel the need, the need for speed.

DSC00651

Ha det,

Mackan