Nu siktar vi uppåt!

Tre månader kvar till säsongspremiär och nu är det dags att börja göra något åt formen. Ska jag springa upp och ner för engelska kullar är det bra att träna innan. Har jag hört. Traditionellt har jag alltid förberett mig genom att springa upp och ner för just kullar men är det något jag lärt mig är det att Stockholms kullar är för små. Under sommarträningen har jag möjligheter till Porsifjällen men här blir det inte riktigt så bra som jag vill. Det är också lite vanskligt med underlaget så här års.

Skillnaden mot i år och tidigare år är att jag är ägare av ett gymkort som har löpband som går att luta. Ordentligt. Jag har inte riktigt känt mig i form för att njuta av den lutningen tidigare i vinter men i dag var det ”äntligen” dags att starta resan mot England. Jag har inga planer på att hålla på i evigheter på gymmet varje pass men jag vill känna att jag hanterar konstant uppförslöpning i bra lutning i ett par kilometer i taget om så krävs. Jag vet exakt vad jag vill klara om tre månader och dagens pass visade att det känns väldigt möjligt. Kan jag sen bara lägga på lite aggressiv utförslöpning i april kommer det bli bra där också.

Det lustiga med att springa på ett gym är att jag som ändå känner mig som en löpare i själen är den som sticker ut bland de andra löparna på gymmet. I dag var det i alla fall en till som inte körde i långa tights i värmen men jag är hopplöst ensam i splits. Mycket märkligt. Något annat märkligt med gym är att det verkar nästa obligatoriskt att dricka den där drycken som inte innehåller några kolhydrater. Jag gillar kolhydrater i samband med träning. Jag gillar splits. Och backarna är mina vänner. Låt vara att allt det där kanske gör mig till en kuf men jag har kul och det regerar alltid. Nog med lufsande, nu kör vi!

20170819_120559
Siktar högt!

Ha det,

Mackan

Annonser

Till England vi rider…

…och sedan vad det lider…är det dags för race! Det har varit lite hysteriskt på jobbet senaste veckorna på grund av resor och att däremellan hinna ikapp på kontoret när jag varit där. Sista dagen före avfärd började före sju och jag hade två presentationer att bli klar med. En som jag ska köra för en ledningsgrupp första morgonen jag är hemma och sen hade jag en dragning jag skulle göra för arkitekturforum nu på förmiddagen. Allt blev färdigt och jag fick det beslut jag rekommenderade efter dagens dragning. Konsensus. Göra några rättelser och fixa underskrift och diarieföring och sen vidare på halvdagskonferens utanför kontoret. Som också gick väldigt bra.

Nu är jag hemma och slappnar av på det sättet som jag bäst slappnar av. Genom att skriva av mig lite. Då lägger jag liksom dagen bakom mig och kan fundera på närmaste dagarna utan att distraheras. För nu ska det springas! Jag känner mig utpumpad innan vi ens har kommit iväg men det lär släppa när adrenalinpåslaget kommer. Det här blir första tävlingen sen i augusti och jag är väldigt nyfiken på hur jag hanterar det. Rusar för fort i början? För defensiv från start? Jag ska börja med att springa ett lopp som heter Shining Tor och går utanför Buxton i Peak District. Det ser rätt okomplicerat ut på papperet. Först upp på en 250 meter hög topp, sen ner för den och upp på en annan topp och sen ner till mål. 10 km ska avverkas och det lär vara lerigt. Hur svårt kan det vara? Upp, ner, upp och sen ner. Oavsett om jag startar för fort, lagom fort eller för fegt så kommer jag att hinna bli jättetrött och det är väl liksom hela idén?

Sen finns det tävlingar att springa varje dag vi är i England och rimligtvis tycker jag att jag borde palla att springa i alla fall fyra av sex. Speciellt som det ska regna en del och det uppskattas när man är allergisk. Bättre löpning och bättre återhämtning när pollentrollen regnar ner i backen. Hur man än vänder och vrider på det ska det bli jädrigt najs att springa, dricka öl, umgås med gamla och nya vänner. Samtidigt som jag återhämtar mig mentalt. Är det något jag behärskar så är det att släppa jobbstress fort när jag blir ledig och nu ska batterier laddas på det sätt jag bäst gör det. Genom att springa skiten ur mig. Jobbet är gjort så gott det är möjligt givet att jag stod nära noll vid årsskiftet. Nu kommer skördeperiod nummer ett det här året! Undrar om jag rår på Ed i år?

dsc00655
Me and Ed after Mont Famine fell race. Foto: El G

Ha det,

Mackan

Progressionskungen!

Ja då var högst troligt sista kvalitetspasset gjort innan det är dags för tävlingsdebut och jag höll progressionen här också. Jag har lyckats med en obruten svit av bättre och bättre utfall på varenda kvalitetspass det här året och bättre än så kan det inte bli för såna som jag. Såna som springer efter upplevd ansträngning. Jag vill ha en viss intensitet baserat på passets syfte och om den intensiteten är densamma och farten ökar så har det hänt bra saker i kroppen.

Eftersom det var torsdag var det Väsjöbackar som gällde ikväll och det finns väl inte så mycket mer att berätta om min löpning än att det var jobbigt och att det gick fortare än senast. Samma antal, samma upplevda ansträngning. Har dock slarvat lite med allergimedicinen när jag varit på resande fot så det var lite hostgrinigt och det är det fortfarande nu på kvällen. Med tanke på hur bra kroppen svarade så lär det inte vara något än allergiretningar men det stör lite.

Men jag vill berätta att Baddaren var jädrigt kvick i backen i kväll. Riktigt kul att se henne bli starkare. Det är definitivt snäppet bättre för henne nu jämfört med förra året och det vore kul om den trenden höll i sig fram till Skåla. Drygt tre månader kvar av förberedelser för det och dom månaderna kommer att behövas för oss båda om vi ska nå våra mål. Jag vet definitivt vilken målbild jag har men jag vet inte än på ett par månader om det finns något realistiskt mål som matchar den. Jobba för det ska jag i alla fall.

Men först ska jag till England och ha skoj. Det hade jag iofs i början av den här veckan också men det var längre söderut och med betydligt lättare ansträngningsnivå.

2017-05-07 20.43.34

Ha det,

Mackan

Den härliga besattheten

Jag måste erkänna en sak och det är att jag älskar att bli besatt av saker. Helst ska det vara utmaningar som känns lite lagom knepiga att uppnå. Det ska kunna gå men det ska verkligen inte gå att höfta in det. Just därför var det så otroligt bra att få den här härliga trestegsraketen av utmaningar i år.

  1. Fixa att springa någorlunda värdigt i England i maj.
  2. Springa bra uppför Skåla.
  3. Springa bra i Frankfurt.

Dåliga mål ur ett SMART-perspektiv men bra mål ur ett motivationsperspektiv. Eller jo, det andra och tredje målet kommer att konkretiseras till smarta mål men inte förrän jag har en känsla för vad som är realistiskt.

Någorlunda värdigt i England då? Den är knepigare och realismen i att nå upp till den form jag hade 2012 och 2013 när jag sprang där senast är obefintlig. Men jag vill i alla fall kunna trycka på och springa mig trött och det vore jädrigt kul att kunna tvåla till El G eller Dino på någon av tävlingarna. Det är fyra veckor kvar till England och det enda jag kan påverka är att försöka komma upp i en form som ger mig en teoretisk möjlighet att tvåla till dom. Ni vet bra och dåliga dagar som sammanfaller. Det är besattheten av att springa värdigt i England som håller mig sysselsatt nu. Jag vet liksom precis vad jag behöver jobba på men ställs inför att tiden är knapp. Allt jag skulle behöva göra hinns helt enkelt inte med. Däremot vet jag exakt hur jag ligger till för jag har gjort i ordning ett excelblad med alla intervalltider på mina terrängvarv över de senaste sju åren.

Besatthet

Dessutom vet jag att Dino är i sitt livs form och att El G inte bara är lättränad utan tyvärr relativt sett väldigt mycket bättre än mig uppför. Så har vi samma form springer han ifrån mig uppför. Jag måste vara i bättre form än den gubben eller vara bättre på platten och utför. Kan jag bli det? Vet inte. Men jag håller mig sysselsatt och längtar så in i helvete efter att dra på mig tävlingslinnet i Buxton den 17/5. Den dagen finns i tankarna under varenda pass jag springer just nu. Det är det som får mig att pressa mig för jag vet att den banan är direkt vidrig och det måste skallen klara. Fan vad kul det ska bli, oavsett om jag tvålar till gubbarna eller kommer in några minuter senare.

EngWeb045

Ha det,

Mackan

Six days in May

En tvättmaskin med leriga kläder snurrar för fullt på nedervåningen och jag har jobb jag borde göra men jag känner att jag måste få göra en snabb återblick innan jag tar tag i fakturaskrivande och bokpackande. Vi blev bara två på den nästan veckolånga tävlings- och träningsresan till England men jädrar vad vi hade det bra. Tre tävlingar var och för mig blev det två träningsrundor bland kullarna också. Tre stycken personbästan blev det trots den hemska upplevelsen på Rainow 5 och ska jag vara helt ärlig fattar jag inte hur jag kunde plåga mig så hårt med en kropp som hellre hade legat och vilat magen. Efter mycket analyserande tror jag att det var min ovana vid att mula i mig mushy peas som var orsaken. Grönsaker är farligt, precis som min käre far alltid sagt.

Snabb återblick var det och här kommer dagar och bilder.

Tisdag: Ankomst till vårt lilla hotell. Jag hade scoutat en massa hotell i distriktet och fastnade för det här på grund av läget och för att dom hade ett finfint utbud av real ale och vi blev verkligen inte besvikna. Det var dessutom något av en samlingspunkt i byn och vi tillbringade många timmar nere i puben. Burbage Skyline gick över förväntan efter en lång resdag och redan där och då var G-Man helsåld på fell running. Man måste nog uppleva det för att förstå hur häftigt det är.

DSC00270

DSC00285

DSC00290

Onsdag: Glada var vi efter gårdagen och det fick bli en utflykt till Glossop med shopping, lite vandrande på stan, avslappnat fika och tjötande innan vi for tillbaka över bergen till Hayfield för laddning med mushy peas. G-Man blev väldigt misstänksam när mitt tjattrande plötsligt slutade men verkade få till en bra laddning och gjorde återigen en suverän tävling. Själv var jag alltså i det jag valde att kalla den mörka tidsåldern. 24 timmar av skum känsla i hela kroppen men det stannade vid 24 timmar och det blir ett minne för livet att ha stått och vrålspytt med löparkläder på mig. När jag hämtade mig kunde jag njuta av att G-Man sprang så jädra bra. Det är kul att se när någon annan verkligen får till det och hur han verkligen sprudlade av löparlycka.

DSC00305

DSC00327

DSC00314

Torsdag: Vilodag och shopping för hela slanten. Det blev en heldag i Manchester som avslutades med middag i New Mills. Vi handlade presenter, löparprylar och vandrade omkring i en regnig stad. Enligt devisen ont ska med ont fördrivas blev det indiskt till middag. Jag svettades som en gris av den starka maten men en timme efter middagen vaknade min kropp till liv igen. Fascinerande och välkommet.

DSC00338

DSC00336

Fredag: Tävlingsdag för El G och träningsdag för mig. Eftersom det var strömavbrott i hela byn tog vi bilen och åkte på turné för att få i oss lunch och jag fick äntligen en njurpaj. Det är nog det finaste det engelska köket kan erbjuda. G-Man påstod att det var helt sjukt att käka sån mat men han fattade inte vad han missade. Det var skitskoj att agera fotograf och att springa omkring på tävlingsbanan och samtidigt hinna titta på lite annat än löparen framför. Lyxigt var det också att tävlingen gick just i Hayfield för vi kunde ta oss direkt från tävlingen till puben och ägna resten av kvällen åt att tjöta med andra löpare. G var lite mer sliten idag men jag måste nog säga att han höll ihop det väldigt bra.

DSC00351

DSC00362

DSC00363

DSC00379

DSC00506

DSC00554

DSC00560

Lördag: Nu var det min tur igen och tävlingscentrum var på samma plats som föregående dag men nu skulle vi springa på andra sidan av byn och upp till lite högre toppar. Dom topparna jag suktat efter hela veckan och en stundtals väldigt tekniska bana. Det blev veckans höjdpunkt racemässigt för mig även om jag säkert hade kunnat kapa tid om jag inte hamnat på fel kant i starten. Därmed fick en längre väg upp för den branta slänten och de första minuterna innan vi nådde den smala stigen. 10-15 placeringar bättre där och loppet hade blivit ett annat. Men man får jobba med det man har och det gjorde jag. Lyckades på slutet springa till mig en stumhet i benen som jag inte hade fixat tidigare under veckan och det är jag mycket nöjd med. Sen blev det pubhäng för hela slanten och även idag en massa trevliga löpare kvar i byn hela kvällen.

DSC00565

DSC00572

DSC00597

DSC00652

Jag gillar speciellt den sista bilden där jag precis varit på väg att snubbla omkull och försökte återfå balansen!

Söndag: Hemfärdsdag men jag var tvungen att visa G-Man delar av gårdagens bana. Speciellt delen som kallades ”The Dragonback” så vi gav oss upp på berget i löparkläder en timme. En fin avslutning på en fin vistelse i Hayfield. Inget regn idag men härlig blåst på toppen av Mount Famine och vi skuttade omkring i fårhagarna med stora leenden på läpparna. Sen begav vi oss till Stockport för ett besök på det anrika bryggeriet och en sista liten ale på den prisbelönta puben Arden Arms. Den fick sjunka ner med en lång fika och promenad i byn innan vi skildes med en kram på flygplatsen.

DSC00662

Jag är så glad över att jag fick göra den här resan och för att G fick så stort utbyte av den. Mycket skitsnack, rolig löpning och ni som inte var med missade verkligen något. Det här var en stark resa som Morgan skulle sagt. Eller Mackan.

Ha det,

Mackan

På poängjakt i Alstonefield

Det var en trött löpare som vaknade tidig söndag morgon efter en natt av orolig sömn. Dom som bodde i rummet ovanpå hade en glad lördagskväll och visade ingen större hänsyn till att han därunder skulle upp i ottan. Dagens tävling arrangerades av Dark & White Challenge Event och gick av stapeln en liten bit norr om Nottingham mitt ute i ingenstans och givetvis hann jag med en mindre felkörning på vägen dit. Eftersom det inte hade funnits någon chans till hotellfrukost blev det till att ladda med bananer, mazariner och Vitargo. Baske mig om det inte funkade för när jag anlände till den lilla byn Alstonefield kände jag mig rätt pigg. En Mini-Mountain Marathon var det fråga om och det fina med såna är att man kan springa själv vilket man aldrig får göra på de vanliga. I praktiken var det frågan om en poängorientering över tre timmar och alla klasser hade alltså ”samma” bana. Jag hade haft kontakt med Adrian som var tävlingsledare för att försäkra mig om att få springa denna populära tävling och när jag anlände blev jag finfint välkomnad. Han förklarade hur allt funkade och jag fick låna en SPORTIdent-pinne och han visade mig kartan.

Hoppsan. Den liknade inget jag sett tidigare. Inte nog med att det var en ovan skala utan det var ett fullkomligt myller av höjdkurvor och svarta streck som betydde stenmurar. Förutom det var det en massa regler om att man fick inte klättra över dom hur man ville utan det var bara genom vissa hagar man fick passera. Plötsligt kändes tre timmar av löpning som det minsta av mina problem för dagen. Till skillnad från de liknande tävlingar jag sprungit hemma fick man heller inte ut kartan med kontrollerna inritade innan start utan det skulle jag få när tiden började ticka. Det kändes inte heller direkt till min fördel men det var bara att gilla läget. Jag fick väl som vanligt satsa på att plocka alla kontroller och sen avbryta när det började närma sig tre timmar. Man får nämligen poäng för varje kontroll. Ju längre bort eller grisigare stigning desto mer poäng. Inte nog med det utan om man inte hinner in inom tidsgränsen börjar man förlora poäng.

Jag packade min ryggsäck med den för dagen obligatoriska säkerhetsutrustningen, kläder och vätska för tre timmars löpning i solen. Det var fortfarande morgonkyligt men jag ville inte gå tom utifall att temperaturen skulle gå upp rejält. En otroligt fin dag för löpning på det stora hela och jag såg verkligen fram mot att få prova på det här.

Vi startade en och en och när jag fick kartan i min hand försökte jag snabbt som attan lägga upp en plan för att på bästa sätt plocka alla kontroller med kortaste väg att springa och med så lite stigning som möjligt. Det var baske mig inte lätt och efter någon minut insåg jag att jag skulle inte bli klokare utan töltade iväg. Sen tog det två minuter innan jag inte fattade något alls. Stigen jag följde försvann bara inne i en hage. Jag stannade och kontrollerade och visst måste jag vara där jag trodde att jag skulle vara? Eller? Jag fortsatte framåt och jodå, det satt en liten markering vid en grind att det här var ”public path” så det var alltså en stig. Förutom det faktum att det inte fanns någon stig utan bara gräs.  Den tanke som slog mig var att jag får nog rikta in mig på att inte komma sist och bara se till få ett bra träningspass i en underbar miljö. Jag hittade min kontroll och blev löjligt glad över att jag faktiskt hade hittat en. Mot den andra kontrollen kom den första stigningen och nu märkte jag att benen var slitna. In genom en grind och över en mur och sen befann jag mig i en hage med kor. Kor är inte okej. Får är söta men kor är lömska. Jag kunde för mitt liv inte fatta om jag var på otillåten plats eller inte och hoppade tillbaka över muren i trygghet från korna. Jag borde vara nära kontrollen och jag hoppade över en ny mur och plötsligt såg jag den gömd bakom muren. Hell yeah! Nu hade jag plockat två och nu väntade ett par som borde vara lätta. Det var dom också även om det var frustrerande att känna känslan av att jag tog konstiga och långa omvägar eftersom jag inte ville bryta mot några regler och bli diskad.

 

Tiden gick och jag sprang i raviner och bland hagar och kroppen kändes bättre och bättre. Någon kontroll hittade jag mer av tur än genom skicklighet men jag hade fått upp farten! Efter knappt halva tiden kom jag ifatt ett par andra löpare och nu gick det riktigt bra. Vi började prata och vi skulle till samma kontroller de nästa två. Den här delen av banan var sagolik och jag kom på mig själv med att springa och skratta. Jag var på ett odrägligt gott humör och ökade farten och mina kompisar klarade inte av att haka på. Nu hade jag fått in snitsen på vad jag hade att förvänta mig av verkligheten efter vad kartan visade och jag var starkare än alla andra löpare jag stötte på. Nu var det dock bara en timme kvar och det var dags att räkna på vad jag skulle hinna med. Jag skissade på tre olika planer för att ta mig hem och var jag var tvungen att vara vid vissa tidpunkter för att hinna. Planen var att komma in så nära som möjligt men jag hade ett orosmoment i att jag hade glömt att starta klockan exakt när jag startade. Jag trodde att min klocka visade två minuter för lite och satte mina kort på att så var fallet.

När jag kom till min nästa sista planerade kontroll kände jag mig så stark att jag ville chansa på att ta en extra som inte behövde ta så mycket mer tid. Jag spelade nu med hela min säkerhetsmarginal men såg det som en rolig grej som skulle tvinga mig att trycka allt vad jag hade och det gjorde jag. När jag kom ner i dalen den sista gången hade jag sexton minuter på mig hem och jag hade räknat ut att det borde ta cirka en kvart om jag tog en kontroll som låg nästan på vägen. Nu väntade en kilometerlång uppförsbacke och det var så fruktansvärt tungt. Jag gick på ångorna av kroppens bensin och gnetade mig verkligen upp men upp kom jag och fick bättre fart under benen när det planade. Det fanns ingen tid till att ta det lugnt om jag skulle hinna plocka tio poäng till och jag mätte med kompassen att det skulle vara ungefär 15 mm i sträcka in till den sista kontrollen, samma väg tillbaka och sen ytterligare 15 mm till mål. Skalan var 1:25000 och jag fick det till 325+325+325 meter. Alltså ganska precis en kilometer och jag hade sex minuter på mig för denna sista bit. Easy as pie. Den som räknat efter inser att det finns ett allvarligt fel här och det är att jag räknade fel på 150 meter och då är det inte längre lika lätt. När jag mätte noggrannare hemma var det dessutom 49 mm kvar där vilket innebär 1,5 km och det med sex minuter kvar. Jag kutade verkligen järnet och såg hur klockan tickade alldeles för snabbt. Kunde jag verkligen vara så långsam fast det kändes som om jag sprang snabbt? In kom jag och med 19 sekunder tillgodo på min klocka. Frågan var bara om mina två uppskattade minuter stämde? Det gjorde dom inte utan det visade sig att jag hade hela 61 sekunder tillgodo! Men det var roligt att avsluta i så bra fart och det hade jag aldrig gjort om jag hade vetat att jag hade 42 sekunder till att spela på.

Adrian ville själv kolla mitt resultat i datorn och när han hade gjort det sa han att jag hade sprungit mycket bra! Det visade sig att jag låg trea och ungefär halva startfältet var inne. Det var tydligen en hel del duktiga löpare kvar ute så jag vågade inte ropa hej men ändå. Det var inte många poäng upp till ettan och jag kände mig plötsligt supernöjd. Som vanligt efter tävlingarna serverades det något och nu var det en kakbuffé och kaffe eller te och jag lät mig väl smaka. Många intressanta diskussioner om vägval och löpning i allmänhet blev det till fikat och mina kompisar från banan var verkligen kanontrevliga. Annars var den roligaste kommentaren från kvinnan som sa ”it’s very close to madness” när jag berättade att det var veckans fjärde tävling för mig. Hon kanske har rätt men oj vad roligt jag har haft det!

Tack för alla hejarop hemifrån som gjorde att jag kunde kröna veckan med en sjätteplats. Jag börjar få in snitsen även utför nu och hade jag fattat kartan från start och inte stannat och plåtat några gånger hade jag nog kunnat hota vinnaren!

Ha det,

Mackan