En sista rundsmörjning

Snart beger jag mig till internetskuggans dal och han den där snabbe får flytta in i huset med katterna, men innan dess hade och har jag lite på agendan. Först ut igår stod att få mig en rejäl genomkörare på asfalt. 18 km distans varav sista milen i någon sorts snabb fart. Det fina med den sista milen är att det alltid blir ett bra diagnostiskt prov. Den är kontrollmätt och jag använder hellre den än olika miltävlingar för att se hur jag ligger till. Just igår var jag rätt seg i benen och hade det varit tävling hade det inte funnits en chans att jag ställt mig på startlinjen. Men nu var det diagnostiskt prov och då kan man också sätta upp lite mål. Jag visste vad jag drömde om, jag visste vad jag hoppades på och jag visste vad min skamgräns var. Det var ohemult svettigt redan innan jag var framme vid startpunkten och jag hade på känn att det inte skulle bli bättre. Det blev det inte heller.

Flåsmässigt kändes det helt okej när jag travade iväg och dessutom kändes det avslappnat och bra. Det kan vara schyssta tecken men det kan även vara tecken på att det går långsamt och mycket riktigt var det så. Vid första exakta passeringen efter 3 km låg jag mycket riktigt hela 14 sekunder efter förra veckans test. Brytkänslorna var starka när skamgränsen låg rejält i farozonen men jag bet ihop. Jag kanske är trögstartad just idag? Två lätta kilometer efter det men likförbannat fortsatte jag att tappa fart och var plötsligt 18 sekunder bakom. Det är rätt mycket att plocka in på andra halvan men jag kämpade på. Vid sju kilometer lönade sig kampen och jag var nu bara 15 sekunder bakom. Det innebar att jag låg precis på skamgränsen och nu fanns det inget att spara på. Jag var löjligt svettigt men kom bättre upp i steget och då ökade farten. Med en kilometer kvar såg jag att jag nästan hade kommit ikapp mig själv och med en ytterligare fartökning landade jag till slut nio sekunder bättre än testet åtta dagar tidigare. Inte vad jag drömde om, väldigt plågsamt men jag var nöjd. För kan jag springa så bra med en seg kropp är det faktiskt något att vara nöjd med.

Jag anade dock att en anledning till den sega kroppen kunde vara muskler som blivit lite väl stela så idag for jag till naprapat-Martin för att kolla upp det och få en chans att snacka lite fiske. Stelt var det och plågsamt blev det. Ja, inte fiskesnacket då utan massagen. Ben och rygg fick en rejäl omgång men det var skönt att höra att det var inget fel på mig annat än att det behövde knådas ut ordentligt. Nu är jag laddad och klar för tuff träning och en rejäl dos fiske!

Bild

Ha det,

Mackan

Annonser

Dags för diagnostik

Det visade sig att jag balanserade på rätt sida av knivseggen i förrgår för benen har snarare piggnat till av behandlingen i slalombacken än blivit trött. Inte ens styrketräningen jag körde igår kväll var särskilt jobbig utan det kändes fint. Med det i benen tänkte jag prova på ett diagnostiskt prov i eftermiddag. Dom bästa testen är alltid tävlingar men jag har en kontrollmätt mil, och även om jag aldrig någonsin klarat av att komma upp i samma fart som på tävling på den vet jag bra hur den korrelerar mot tävlingsdistanser. Så varför inte testa? Det sliter mindre än att springa ett millopp och banan finns där varje dag i veckan. Så nu är jag väldigt nyfiken på om benen är så återhämtade att jag får ett bra test. En sak vet jag i alla fall och det är att det kommer att bli riktigt jobbigt under och härligt skönt efteråt. Och dessutom funkar det fortfarande fint att springa med bar överkropp. Det gillar jag. Jag har insett att det är väldigt mycket jag gillar och snart är det dags för att springa i mål i Festhalle igen! Det gillar jag jättemycket.

Ha det,

Mackan