Jag har ju skrivit om att hälsa på andra både en och två gånger tidigare och det verkar uppenbarligen vara ett ämne som kan beröra. Vissa som hälsar på andra löpare när de springer tycker att det är mer eller mindre oförskämt när folk inte hälsar tillbaka. Andra som aldrig hälsar tycker att det är ett otyg att de förväntas att hälsa när de hellre vill vara i sin egen bubbla. Själv är jag av åsikten att det är trevligt att hälsa. En trevlighet som ger en känsla av samhörighet. Vill folk sen hälsa tillbaka blir jag glad men det är inget jag kan tvinga någon att göra eller döma någon för. Min fasta övertygelse är i alla fall att en värld där vi hälsar och ler mot varandra har större möjligheter att vara en trevlig värld än en värld av sura miner. Sen får ohälsarna tycka vad de vill.
Men en förutsättning för att det ska funka att vara en hälsare är nog att vi trivs med leendet och hälsningen. Känns det obehagligt att heja på andra eller att le kanske det måste tränas på innan man sticker ut och gör det. Just det här med att det ska komma naturligt var något vi diskuterade i söndags. Jag hade precis hejat högt på en ensam löpare som kom på andra sidan Vendevägen och Tibor fann det lite roligt. Han kände att han inte riktigt hade kommit över spärren än.
– Du hejar så väldigt otvunget, menade han.
– Hur då menar du?
– Ja, ta inte illa upp nu men lite grann som en byfåne. Det åker upp en hand och kommer ett glatt hej helt naturligt. Som för en byfåne.
Jag skrattade gott åt det. Jag må vara en glad byfåne när jag är på det humöret men det är okej. Kan jag roa mig själv och andra på köpet så tar jag det. Hellre en glad fåne i spåret än en sur men ack så cool katt. Coola katter har bättre ställen att vara på och behöver inte alls vara sura.
Ha det,
Tok-Harry
MaraMackan 