22 snabba

Tyvärr inte kilometer utan kontroller. Efter en i veckan enormt hastigt uppkommen förkylning med tillhörande feber som sen också försvann riktigt fort var det dags för comeback i löparskorna. Mjukstartade med promenad i går och det kändes bra så jag och Baddaren bestämde oss för att orientera i dag. Det är tacksamt för man kan ta det lite i sin egen takt och plocka dom kontroller man känner för.

Skogen hade verkligen tinat upp och det blev ett riktigt skönt pass! Det är fascinerande vad fort tiden går när man tar en kontroll i taget och det är fascinerande hur mycket man kan svettas när det blir plusgrader och vindskydd i skogen. Så jag tog just en kontroll i taget och även om skogslöpningen var ringrostig funkade orienteringen otroligt bra. Jag förvånade mig själv gång på gång och det var kanske det som var nyckeln? Att jag var ödmjuk i skogen. Ingen hybris alls och det hade nog att göra med att jag inte har orienterat sen i höstas och att jag inte riktigt visste hur mycket jag skulle orka.

Vi hade bestämt att träffas efteråt i fiket så jag visste när jag måste vara tillbaka. Hade en förhoppning om att hinna med 15-17 kontroller på den tiden men det blev hela 22. Eller 23 om man räknar med målet som en kontroll. Nu återstår att se om jag var nog duktig på att memorera alla kontrollkoder så att jag kan få vinna något på startkortet. Eller ja, det är minst tre till som måste plockas men det kan jag passa på att göra som ett återhämtningspass någon kväll när det blivit ljusare. I vilket fall som helst var det sjukt skönt att komma ut i skogen och få lite rörelse i kroppen. Den mår bäst så.

2017-02-19-13-57-40

Ha det,

Mackan

Annonser

Sommarplåga

Nu har det varit rejält varmt ett tag och normalt sett är det inget som plågar mig nämnvärt om jag inte ska springa maratonlopp och några såna var inte planerade den här veckan. Däremot hade jag planerat att träna hårt och då får man gå upp tidigt för att tackla värmen. I torsdags tänkte jag träna både hårt och tidigt men kände mig lite racklig när jag hade vaknat. Jag tänkte att det var nog bara värmen men när lymfkörtlarna på båda sidor av halsen var ömma insåg jag att det var lite mer än värmerackel. Inget man inte kan vila bort på en dag eller två men på fredagen kändes det snarare värre. Jag var helt klart tjock uppe i bihålorna och jag tog det lugnt, lugnt. Vad fick jag för det? Jo att jag började må illa. Antagligen var det kombinationen av värme och lätt förkylning som skapade det här eländet och mina planer att åka till Källbrink för att titta på VSM och världsklasslöpare gick om intet. I går var det fortfarande inte särskilt skoj att vara jag. Bihålorna kändes bättre och lymfkörtlarna hade lugnat ner sig men inte illamåendet. In med en blöt handduk i frysen och sen satt jag med den på skallen och spanade på Discovery Channel.

Mårdhunden undrade om jag ville springa Dödens Runda under natten men det kändes inte riktig aktuellt när jag inte ens kunde resa mig utan att känna mig svag och illamående. Vad som däremot hände var att aptiten kom tillbaka under eftermiddagen och den hade inte varit på plats på över två dygn. Bra där kroppen. 16 pannkakor senare började jag känna mig som något av en människa igen så när Laser ringde och hörde om jag ville köra ett längre distanspass i dag sa jag ja och lovade att höra av mig om skiten kom tillbaka igen.

– Fixar du 90 minuter terräng i 4 min/km?

– Ja det gör jag nog. Om inte så är det ju bara att jag avbryter och ni fortsätter.

Eftersom planen var att vi skulle springa här i Täby fick jag designa rundan och jag planerade in ett större antal punkter där jag skulle kunna korta rundan om så krävdes. Laser påpekade att det kanske inte var så smart för mig att köra fulla 90 minuter och ju mer jag tänkte på det desto klokare lät det. Vid 10 dök Enebybrojos, Uhrbom och David N upp och vi gav oss iväg i för mig god fart. Kvavt som attan men benen kändes förvånansvärt bra. Ett tag. Vi sprang och snackade men kroppen kändes i ärlighetens namn rätt skakig och jag hörde med Laser om han hittade resten. Det gjorde han och efter cirka 8 km fick dom fortsätta själv och jag fortsatte åt mitt håll. Med facit i hand var det dagens klokaste beslut. När resten av gänget kan springa mycket fortare än mig och jag dessutom varit sjuk några dagar så är det bättre att lugna ner sig medan man fortfarande är pratbar. Man behöver inte skapa onödiga sommarplågor och jag känner mig riktigt fräsch nu några timmar efteråt trots 12-13 km i hygglig terrängfart. Jag slapp vara ute i ösregnet och jag fick ett bra träningspass i trevligt sällskap utan bonk. Det firar vi med en fjällselfie och förhoppningsvis bra träning framöver.

DSC02985

Ha det,

Mackan

Comebacken avklarad

Sen jag blev hundbiten i juni förra året har jag inte sprungit en enda tävling. På något sätt satte sig den efterföljande infektionen på musklerna och det är speciellt en muskel jag har haft problem med. Vid årsskiftet satte jag igång med strukturerad träning igen och nu kände jag mig mogen att tävla, och för åtta dagar sen anmälde jag mig till terräng-DM. Intervaller har fungerat att springa för mig eftersom  jag då kunnat stretcha den sura muskeln men ett riktigt lopp var ett oskrivet kort. Jag hade förstått att banan skulle vara tuff men när vi anlände till Björklinge i morse kändes det helt surrealistiskt. Vad fan hade dom gjort? Nå, jag försökte hålla humöret upp trots att jag beskådade riktigt duktiga löpare ta sig fram i bra mycket långsammare fart än normalt.

Jag träffade i alla fall på ett bekant ansikte i form av Bernt och vi värmde upp tillsammans runt banan. Helt klart var att den var ruskigt tuff och om det nu var samma bana som 2009 skulle den varit 2 112 meter eller liknande med fyra riktigt tuffa backar och ett par mindre.  Dessutom två rejält branta utförslöpor som skulle bli en utmaning i sig. Hade jag inte varit anmäld hade jag tyckt att det var stor humor, nu kändes det bara helt stört. Det var bara fyra grader varmt ute och en vind som bet rätt bra men det var inga problem alls att få upp värmen under uppvärmningen och klockan 12.20 var det dags.

Starten gick och jag tog det väldigt lugnt från starten nere vid liftstugan till toppen av backen. Eller ”Devils Ridge” som jag skulle döpa om den till efter det tredje varvet. Någon hade haft den goda smaken att anlägga någon form av sandstrand där uppe och det var inte särskilt lättsprunget. I utförslöpan började jag sen plocka några platser och efter backe nummer två och löpningen i vattenbrynet på sandstranden nere vid sjön kände jag att det här var riktigt jobbigt. Då hade det gått cirka fem minuter. Två backar senare var vi nere vid starten igen för varvning. Då hade det gått drygt åtta minuter och det skulle alltså motsvara drygt 2 km. Det kändes snarare som om jag hade sprungit 20 km och i 80 minuter. På varv två kom jag ändå in i det. Jag jobbade ifatt två gubbar och la mig i skydd där bakom. När sen den ena av dom släppte började tankarna på vinst dyka upp. Det kändes väldigt kontrollerat och jag bara gled bakom killen från Bålsta. Det här var ju inte så farligt!

Nu var det varvning igen och dags att springa upp till toppen och då smällde det till. Tack. Vi var halvvägs och jag var helt färdig. Skulle jag kliva av? Skulle jag överhuvudtaget överleva? Det kände ju inte särskilt fräscht att bryta första tävlingen för Rånäs 4H och dessutom ville jag inte göra det mot mig själv. Som bonus kände jag av allergislem i halsen och det var sjukt synd om mig. Men jag upptäckte att även om jag nu fann det säkrast att släppa min rygg hade vi drygat ut avståndet bakåt. Dessutom skulle jag ju bara vara tvungen att – på något sätt – ta mig uppför helvetesbacken en gång till.

Resten av det tredje varvet var ett enda stort krig och jag lyckades hålla ner avståndet framåt rätt bra och samtidigt närmade sig ingen bakifrån. Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag kom upp för helvetesbacken den sista gången men upp kom jag bevisligen. Det var tur att Paddington inte stod och plåtade där för det var nog ett extremt plågat ansikte. Jag uppskattade det till att jag hade 30 sekunder till närmsta löpare bakom mig och då kände jag att jag borde kunna hålla om jag inte dummade mig och försökte jaga ikapp killen framför. Jag försökte bara tänka teknik och inte falla ihop för mycket i steget trots att benen var som gele och det lönade sig. Det var länge sen jag var så trött på ett upplopp och jag hade kanske kunnat mobilisera lite mer krafter om jag hade blivit tvungen att spurta men nu behövde jag inte det. Tack gode gud! Sen blev det saft, banan och överdragskläder för kroppen och vila för kroppen. Jag skäms nästan lite men jag orkade faktiskt inte jogga ner. Prisutdelningen var i rätt snar anslutning till målgång men jag hann ändå bli kall och prioriteringen fick bli att komma in i varm bil och ett trevligt restaurangbesök i Uppsala.

 

Det var jättekul att träffa några av mina nya klubbkamrater och jag vill rikta ett stort tack till Paddington som tagit alla bilder och stöttat en stirrig kille som inte tävlat på nästan elva månader.

Ha det,

Mackan – som klarade att hålla sig under 4 min/km om banan nu var minst 2100 meter.