Fellrunningtour18 – Dag 5-6

Loppisdag på schemat när dom små blå slogs upp igen och nu var det dags för det som jag tror är mitt favoritlopp, Burbage Skyline. Men först en rejäl engelsk frukost och några timmar ute i solen! Vi passade på att fynda kläder, vandra omkring i pittoreska miljöer och äta en sen lunch i ett tea-room innan vi for iväg till Fox House Inn strax utanför Sheffield.

Planen var väl ursprungligen att gå omkring lite i området också men när temperaturen föll kraftigt och regnet drog in satte vi oss i stället med varsin stor kopp te inne på puben som även agerade tävlingscentrum. Baddaren var i något av ett chocktillstånd för om lördagens tävling hade mestadels klubblöpare så var det ändå några lokala förmågor med utan tävlingslinnen. Nu var det dags för tävling mitt i veckan ute på vischan och då är det nästan uteslutande tävlingslöpare som dyker upp.

He he.

Regnet försvann halvtimmen innan starten skulle gå och vi gjorde oss redo. Det var en ny bana i år och enligt arrangören endast 185 höjdmeter på den knappa milen långa banan. Det skulle innebära en halvering av hur det var förr men jag fick inte riktigt ihop det för det var ju samma berg vi skulle uppför. Och bara den första lilla biten av loppet skulle ju vara konstant stigning på över 100 höjdmeter.

Temperaturen var nu utmärkt för löpning och kroppen kändes faktiskt förvånande bra även om musklerna värkte. Jag var mest bekymrad för om låren skulle dö redan i första utförslöpan men det fanns det bara ett sätt att ta reda på. Jag och Baddaren stod återigen långt bak och det visade sig vara ett misstag på dom smala stigarna. För mina ben var nämligen bra mycket bättre än omgivningens. Positivt värre att ändå försöka passera löpare hela vägen upp till den första toppen och det tog ganska exakt så lång tid som planerat. Sen höll jag min placering rätt bra fram till nästa stigning som var kortare men väldigt brant och där lät jag några gå om mig för att inte stressa vaden för mycket. En kort passage uppe på toppen av Higger Tor och sen utför och jag dundrade förbi en flock löpare. Så jädra gött! Benen verkade ha klarat av det och när nästa branta stigning kom hade jag lagt bra med distans till de som var bakom mig.

Lugnt uppför den och så var det utför och platt och jag drog ifrån gruppen bakom mig och kom ikapp löpare som var långt före. Enligt mina beräkningar hade vi redan tagit alla höjdmeter så nu borde banan mest återvända mot målet platt. Fel. Nästa fel var att vaden började gnälla. Det funkade bra i nästa uppförsparti men utför fick jag ta det lite lugnt. Jag tänkte att nu måste det varit sista uppför i alla fall men icke. Här kom en till och nu började jag bli trött. Sprang onödigt stelt i det parti som var rent sumpland och det kostade energi som tusan. Jag sjönk ner i ett dyhål ända till knäna och kunde inte låta bli att skratta lite mitt i all trötthet. Men skulle vi inte mot målet snart? Nej det skulle vi inte. Jag visste mycket väl var målet var men löparna som var långt före mig var på väg kraftigt uppför igen. Inte. Mot. Målet.

Vi skulle alltså ta ytterligare en låååång stigning och jag var ohemult trött. Jag hade planerat för att bara glida in mot mål men det skulle klättras. Jag passerade ändå löpare och det var bara att bita i och plötsligt var jag uppe och hade endast utförslöpning kvar. På väldigt stela ben och med en gnällig vad som jag inte kunde trycka från med. Hela idén utför är att vara avslappnad och det vågade inte högerfoten. Men jag kom i mål och konstaterade efterhand att löpare jag varit långt bakom i lördags var jag nu flera minuter före. Yay! Visst kräkhostade jag upp pollenslem även i dag men inte på samma sätt. Det var backigt och det var lerigt och det var helt underbart. Vaden var jätteledsen efteråt men det kändes ändå okej. Klockan sa att det var nästan dubbla stigningen mot arrangörens beräkningar och i löparrapporterna jag läst efteråt konstaterar alla att det var 300-400 höjdmeter. Inte 185. Inte konstigt att jag blev trött.

jagburbage
Foto: Johanna Lundeberg

Efter ett tag kom även Baddaren i en rasande spurt och hon var överlycklig för det här var något i hästväg roligt och hon hade pinnat på jättebra och kom inte alls sist som hon var orolig för innan!

Nästa dag började haltande och ingen av oss visste om vi skulle springa kvällens tävling så vi drog på hike igen. Jag hade hittat en tur i bergen mellan Edale och Castleton som verkade lovande och vi for till Edale. Ett bra val! Det fungerade oväntat bra att gå så vi tog några hundra höjdmeter, plåtade massa lamm och hade en allmänt väldigt bra hike innan vi avslutade med en sen lunch på en landsortspub som var känd för just sina lamm, The Lamb. Myche bra.

Springa då? Efter att ha stelnat till insåg jag att det skulle inte funka för mig men Baddaren var game! Bara att bege sig iväg Rainow för ett annat av mina favoritlopp, Rainow 5 (miles). Ett väldigt trevligt arrangemang och vi träffade på Anne-Marie även där och snicksnackade skönt. Jag blev tillfrågad av en man om jag inte skulle springa och sa som det var att jag inte kunde. Han konstaterade att jag kanske inte hade tränat så bra under vintern och pekade på min mage. Jo så var det ju förstås men det var vaden som hindrade. Magen hindrar mer farten uppför…

Jag lämnade Baddaren i god tid innan start och promenerade upp till den högsta toppen, White Nancy, ett par kilometer från starten. Hade sällskap hela vägen av mag-mannen som skulle vara funktionär och vi hann dit bara minuter innan täten dök upp i den helt sjukt branta backen under toppen. Nu väntade jag med spänning på Baddaren och där kom hon. Jag såg att hon passerade ett helt gäng med löpare uppför och dessutom kom hon fint igång med löpningen igen efter backen. Det är alltså en backe så brant att inte ens eliten springer den hela vägen.

Nu var det bråttom tillbaka och jag räknade ut att om Baddaren sprang riktigt bra så skulle jag hinna tillbaks precis innan målgång. Men hon sprang ännu bättre och kom ifatt mig en bit innan målet! Hon slog den tid jag trodde var teoretiskt möjlig för henne med ganska exakt två minuter och jag blev alldeles varm i hjärtat. Wow!

Inte mycket mer att orda om tävlingen annat än att jag under fikat efteråt stötte på min gamle combatant och vän Ed som hade vunnit ”min” klass på tävlingen. Han skänkte oss sitt pris (som bestod av öl) och vi bestämde att nästa år måste jag höra av mig innan jag kommer. I will. Det luktar som att vi borde fightas uppför Mount Famine nästa år.

Det var dom två dagarna och dom var bra. Riktigt jeffla bra och nu kändes det som att Baddaren hade blivit en fellrunner på allvar och borde belönas för det, men mer om det i morgon.

Baddis4

Ha det,

Mackan

Annonser

Först ut: Burbage Skyline

Som jag skrivit tidigare fixar jag ett tävlingsläger till England under våren. Jag känner mig redan otroligt peppad och eftersom jag tänkt beskriva de två lopp jag ”kan” för de som ska med är det lika bra att göra det redan här och nu.

Först ut är Burbage Skyline som är ett race på 9,3 km med totalt 366 meter av stigning. Tävlingscentrum mitt ute på landet vid en ensam pub/värdshus, The Foxhouse Inn, en bit sydost om Sheffield och byter om gör man ute på parkeringen. Sen ser man till att inte glömma sina säkerhetsnålar för det här är ett ”no pin race” som arrangören uttryckte sig när jag frågade om dom förra året. Starten går knappa kilometern från puben och det gäller att vara med från start. Det är ett relativt stort lopp (4-500 deltagare) och starten går på en liten stig och det gör att det gäller att vara med om man vill springa de första två kilometerna på stigen och inte bredvid i den stökiga och sugande terrängen.

burbage_race_route

Det börjar med en raksträcka och sen snabbt ner för en rätt brant utförsbacke och över en bäck innan vi springer upp för en brant bäcksida. Sen är det svagt utför i sumpig terräng fram till två kilometer och det är där loppet börjar på allvar. Den första stigningen är på ganska precis en kilometer med cirka 10% i lutning och det är tufft. Förra året låg jag på för hårt fram till stigningen och fick se mig passerad av många löpare trots att jag är rätt duktig uppför. Där väntar en kilometer av teknisk löpning uppe på en platå. Många stenar att hoppa över och det är nästan som svensk fjällterräng med fast underlag vilket passade mig som handen i handsken. Återigen gäller det att anpassa farten för när den är avklarad ska man upp för väggen mot Higger Tor. Det var tuff i dubbel bemärkelse, tuff vägg och en tuff utsikt. Den goda nyheten är att den är inte så lång.

burbage_profile

Nu skulle man kunna tro att man fick vila men då ska man springa utför och det riktigt brant och om det är blött även lerigt. Britterna studsade förbi mig som bumbibjörnar eftersom jag hade slarvat med att träna i lång brant utförsbacke. Ska man klara av att frikoppla hjärnan från resten av kroppen får man se till att öva innan. Försiktighet kan vara bra men då får man kompromissa med farten, bättre om det går både snabbt och säkert.

Efter det ska man in i ett litet skogsparti och över en bäck och sen går det stadigt uppför i nästan två kilometer och det är två långa kilometer. Jag tror att det är bra att vara lite defensiv i början av stigningen för det blir mindre lutning i den andra halvan av backen och då är det bra att ha ben som kan jobba. Är man helt rökt när man sen når banans högsta punkt kan man varken njuta av den fina utsikten eller stå på utför. För nu är det utförslöpning hela vägen in till mål och har man kvar något i benen går det att springa riktigt fort. Det är bitvis ganska teknisk  löpning och när jag sprang här 2012 tappade jag flera placeringar eftersom jag inte orkade springa med bra teknik. Det kändes helt enkelt för osäkert och det blev jobbigt trots den fina utförsbacken. Eftersom det inte finns några markeringar om hur långt man har kommit fick jag dessutom en rejäl överraskning när jag sprang runt en krök och upptäckte att målet låg jättenära. Jag kan inte påstå att jag klagade över det!

Väl i mål blir det sedvanligt eftersnack och vill man kan man med fördel ta en pint öl och äta inne på värdshuset där tävlingscentrum ligger. Precis som det ska vara och drygt tre månader sitter jag där och myser efter ett härligt race. Du hänger väl med?

burbage_runners

Foto: Tim Riley

Ha det,

Mackan