Mycket nöjd med helgen

Det vore synd att klaga. Det vore väldigt synd att klaga. Förra helgen sprang jag det första längre passet sedan i mars och den här helgen har det inte blivit ett utan faktiskt två längre pass. Inte för att det är långa pass med långpassmått mätt men det är en klar uppryckning och en fin start på förberedelserna inför hösten. Inte minst bäddar det för att orka leka i bergen under sommaren.

För att vara snäll mot kroppen har jag hållit mig i skogen. Gårdagens lek blev i form av orientering i nästan exakt 90 minuter. Jag passade på att trycka upp farten där det gick och tog det lugnare när graden av spenat tvingade mig till det. Vi skulle kunna kalla det fartlek och jag var rejält mör i kroppen när jag vaknade i morse. Eftersom det var väldigt väntat hade jag och Baddaren bestämt oss för att långpassa tillsammans i dag, precis som förra helgen.

Det var med väldigt tunga ben jag travade iväg bakom Baddaren i morse. Hon fick bestämma tempot, det blir liksom bättre för henne på det sättet. Även om jag är sliten kan det hända att jag med min något högre grundkapacitet blir lite ivrigt. Speciellt ute i skogen. Bogesundslandet visade sig från sin bästa sida. Torra fina stigar och trots att temperaturen inte riktigt hade hunnit upp värmde solen rejält. Halvvägs var jag faktiskt rätt trött och det var nog lite värre för Baddaren men efter en gel blev det bra fart på henne. Vi tryckte upp farten några procent under andra halvan och hastigt och lustigt kunde vi njuta av bad och sol utan att behöva svettas som små grisar. Vi mötte ganska många glada vandrare och utbytte några ord vid varje möte. Ett väldigt trevligt sätt att långpassa.

Knappt två timmar av löpning blev det och telefonen som låg i ryggsäcken och den tyckte att vi sprungit 23,3 km men sanningen låg nog närmare 21 km och det är 21 km närmare målet. 21 km på brötiga stigar, fina stigar, bland stockar och stenar är bra träning för både ben och balans. Inga vurpor och med ett glatt humör kunde vi åka hemåt. Nästan fyra mil under helgen och två bra tuffa pass tidigare i veckan och i morgon tänker jag vila kroppen. För nu har jag jobbat ihop till den vilan! Jag är väldigt nöjd med helgen och hela veckan för nu har jag börjat bygga den styrka som ska göra att jag ska fixa att maratonträna i höst. Allt har sin tid.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Baddaren kämpade på otroligt bra!

Ha det,

Mackan

Annonser

Stiglöpning med Fru Fridman

Yes! I dag kom jag ut på långpass och det var på tiden. Vän av ordning skulle kunna kalla maratonloppet för två veckor sen för långpass men den blev så konstig att jag inte vill räkna den som långpass utan den blev just bara konstig. Med finbesök här upp i stan i form av Fru Fridman så passade vi på att synka våra kalendrar och bestämde att jag hämtar henne klockan åtta i Mörby och drar ut och leker i skogen. Av gårdagens fina väder återstod intet och i stället var det sju grader och regn som gällde. Jag måste erkänna att jag var lite orolig för att mitt sällskap skulle ställa in men icke. 08.00 hämtade jag henne och vi begav oss ut till Bogesundslandet. Jag hade en runda som jag själv sprungit ett antal gånger men även kört med Stjärnan och med Mårdhunden.

Då har det varit torrare ute och det har tagit 2:13 respektive 2:18. Dessutom var en lederna lite kortare då och med tanke på att det är löpare som vid dom tillfällena har varit goda för sub3 på maran och dessutom inte håller igen på långpassen så räknade jag kallt med 2½ timme i dag. 2½ timme av gegga. Me like. Nu visade det sig rätt snabbt att Fru Fridman inte är någon asfaltsapa utan kan springa terräng och vi höll fin fart. Lera, berghällar, hav, rådjur, sjöar, slott, hästar och ängar avverkades i en salig blandning och blandningen i sig gör mig salig. Inte ens en stukad fot kunde få mig ur humör även om det innebar lite snedbelastning sista timmen. Plötslig var 2½ timme över för det blev inte 2½ timme utan 2:16 inklusive en felspringning där vi fick vända om och la ett par minuter.

Det hade varit trevligt med sol och glada vitsippor men kroppen gillar regnet och det var bara att tacka och ta emot. Fru Fridman är nu säkert avlämnad, jag har fått en burgare och äntligen ett skogslångpass. Det är ändå det finaste. Riktig terräng och inga låtsasskogar är min melodi. Tillsammans lyckades vi hålla oss till en vurpa och det var inte jag. Träsket skippade vi dock utan sparar till nästa gång.

DSCN1549

Med tanke på att jag ska operera kranen på onsdag så återstår det att se hur många veckor det tar innan jag får anstränga mig lite längre eller snabbare igen. Med lite flyt kanske jag kan leka långpass igen om två veckor. Med bra sällskap så är det ett favoritpass.

Ha det,

Mackan

Stiglöpning i nya Salmingpjucken

Jag fick ett par nya terrängskor i torsdags och nu när isen (nästan) är borta från skogen kunde jag inte hålla mig från att testa. Så jag övertalade T-bone att följa med ut till Bogesundslandet för lite riktigt stiglöpning. Ingen låtsasskog á la Ursvik utan lite mer att ta på och trevligare omgivningar. I ärlighetens namn trodde jag att det skulle vara lite mer fruset men det var precis lika lerigt som sist vi var där ute i november. Det var med andra ord upp till bevis för mina nya skor. Jag har ju tassat runt i orienteringsskor snarare än den här typen av skor så jag misstänkte att sulan inte skulle greppa bra i rejäl lera eller på hala rötter och stenar och visst var det så. Jag misstänkte också att våtvikten skulle vara rätt hög och visst var det så. Det är helt enkelt ingen orienteringssko utan ligger mer i det jag kallar Salomonsegmentet marknadsmässigt. Skor för lite enklare terräng helt enkelt.

När jag fick ett par Salomonskor för två år sen var jag entusiastisk innan jag drog iväg men blev oerhört besviken när jag sprang för dom pjucken var hemska och jag har aldrig mer sprungit i dom. Jag var entusiastisk i dag också och de misstankar jag hade om skon dom stod sig. Det är ingen sko för de tuffaste förhållandena men det gick ju att se bara genom att klämma och känna på skon och materialet och utformningen av sulan. Men till skillnad mot de Salomonskor jag fick så var dom här riktigt sköna att springa i. Jag fick ta det försiktigt på sliriga berghällar men kände inte av den höga våtvikten. Angående det senare var det lite samma sak som mina gamla favoriter Icebug MR2. Dom blev tunga men skons utformning kompenserade för det på något sätt. Det var när jag tog av mig skorna som jag kände att oj vad dom väger. Innan dess tassade jag bara på utan att tänka på det och är det något jag kan tänka på när jag springer är det när skor stör mig.

Vi fick en riktigt fin repa och trots att vi sprang ganska exakt en kilometer längre än i november men i övrigt samma runda och under likadana förhållanden så var vi fyra minuter snabbare än den gången. Och det är ingen annan förtjänst än att T-bone har haft en väldigt fin utveckling under vintern. Visst var han väldigt trött i sista stigningen upp mot Ellboda men han överlevde. Själv fick jag en riktigt härlig runda där jag tassade runt på ben som blev lättare för varje kilometer som gick. Jag gillade rundan och jag gillade pjucken. Inget jag ersätter OL-skorna med men väldigt trevliga för snällare stiglöpning. Dom lär användas flitigt uppe i stugan i sommar. Återhämtningen sköttes med hjälp av slobber, hemkokad hjortronsylt och grädde. Kungligt!

2015-03-07 13.32.21

Ha det,

Mackan

Novemberskog

Jag känner att jag är lite väl mycket uppe i varv så igår lurade jag med mig Tibor ut i skogen för att orientera. En lång bana ute på Bogesundslandet skulle avverkas och det var så jädra skönt. Mina ben är inte helt samarbetsvilliga efter att jag dragit igång styrketräningen men tar jag det lugnt går det bra. Och bra gick det. Att orientera innebär att man inte kan vara annat än här och nu om man ska hitta kontrollerna. På ett ställe snicksnackade jag lite väl mycket och då la vi bort några minuter men annars gick det som på räls. Upp på toppar, genom träsk och någon minut här och där på småstigar.

Jag trodde att det skulle ta oss någonstans mellan 90 och 120 minuter runt banan och det visade sig stämma bra. 93 minuter i effektiv löptid och tre minuter som ägnades åt att knyta skosnören eller att bara njuta av utsikten. Att träna nu när säsongen precis tagit slut blir så kravlöst och då tycker jag att det är underbart att stanna till här och där och bara njuta av miljön. För miljön ute på Bogesundslandet är stundtals magnifik. Terrängen skiftar väldeliga och jag vill bara suga i mig allt. Med en karta och en kompass kan man hitta små guldkorn som många missar. En bergstopp bortanför stigsystemen eller en liten sankmark som ligger som en oas mitt ute i spenaten. Jag älskar det! Gillar ni att springa i skogen så ta chansen och stick ut nu. Det finns en stillhet där ute just nu som är helt underbar. Släpp kontrollen och våga ge er ut från stigarna, förutom att det är vackert ger det bra träning för både ben och bål. Visst kan man bli rejält blöt men är man inte gjord av socker kommer man inte smälta.

BildHa det,

Mackan