Hjärta och hjärna

Jag har just läst klart Anders Hansens bok ”Hjärnstark” och blivit påmind om dom enorma effekter konditionsträning har på vår hjärna. Sinne, minne och inlärning mår alla väldigt bra av att röra på sig. Lagom fort, lagom länge och rätt ofta. Extra bra om man dessutom använder hjärnan när man rör sig så vad kan i teorin vara bättre än orientering?

Inspirerad av allt bra som händer i skallen så valde jag att förlägga dagens långpass till skogen i form av orientering på Naturpasset ute på Bogesundslandet. Jag var ut en sväng dit precis när det släpptes och nöp några få kontroller efter jobbet men nu tänkte jag att jag skulle kunna svepa resten i ett sluk. Många kontroller var det och rätt så varmt. Eller rättare sagt jättevarmt.

Men jag var positivt inställd till både löp- och orienteringsförmåga och tänkte att jag klarar mig nog utan vätska. Vätskebälte och obanad terräng lirar inte bra ihop och ryggsäck blir ju extravarmt. Så jag stack iväg glad i hågen. Får jag vätskebrist borde ju orienteringsförmågan drastiskt avta och då får jag väl knata hem. Inte mer med det. Allt gick som en dans till en början och jag överträffade faktiskt mina egna förväntningar. Rätt klurig orientering och jag tror att ödmjukheten för knepiga kontroller hjälpte mig fint. Efter cirka halvtimmen började jag dock bli rätt torr i munnen och då skulle jag dessutom långförflytta mig över det kluster av kontroller jag redan tagit ”i mitten” av kartan. Då började jag ångra mig men höll i tanken att jag kan ju avbryta och gå hem när jag vill.

Jag kan inte påstå att jag blev mer fuktig i munnen men det var så jädra läcker terräng att humöret fortsatte att vara bra. Att jag spikade kontroll på kontroll på kontroll hjälpte nog till och minut lades till minut. Jag höll uppenbarligen farten på lagom nivå och ett par timmar efter att jag stack iväg var jag tillbaka. Alla kontroller på kartan tagna och nu har jag på en dryg månad tagit 86 av de 166 kontroller jag investerat i. Yay! Det bästa av allt var att jag fixade att ranta runt i terrängen en halv eftermiddag i 27 graders värme utan en droppe vatten utan att lida nämnvärt. Men jag var definitivt törstig som en björk i en balkonglåda när jag var tillbaka och svepte sju deciliter vatten på 30 sekunder. Men jag fixade det och förhoppningsvis har både hjärta och hjärna blivit lite starkare. Tro mig, alla löpare mår bra av att orientera. Det är min fasta övertygelse!

Ha det,

Mackan

Långpassdebut i skogen

I dag hände det äntligen. Långpass i skogen! Det har ju varit något isigt i vinter och även om den går att parera med dubbat så har jag inte velat utsätta tassarna för dubbade orienteringsskor under så lång tid. Men nu var det dags. Jag testade ju att tassa odubbat i skogen i tisdags och det var så lite is kvar att det kändes okej att köra så nu i helgen.

Så i dag var det dags att ge sig ut och förutom långpassdebut i skogen var det årsdebut för långpass back-to-back. Alltså att jag sprang långpasset med mörade ben. Mörandet bestod av terrängintervaller i går och precis som jag skrev i går morse verkade benen återhämtade från maran. Jag fick ytterligare bekräftelse på det under gårdagen för det blev ett fint årsbästa. Och jag tog ut mig. Efter det sista varvet satte jag mig ner på en stock och en kvinna som passerade kom fram och undrade om jag mådde bra. Hur ärlig kan man vara på en sån fråga? Visst mådde jag bra ur det perspektiv jag antar att hon frågade men tio sekunder efter avslutad lång intervall mår man ju rent objektivt inte topp. Ett par minuter senare mådde jag däremot utmärkt.

Med det i benen stack jag i morse ut till Bogesundslandet för att springa långt. Det vore synd att säga att benen kändes tip-top och det är kuperat därute. Uppförsbackarna var inte att leka med men vilken vårdag. Visst var det lite is kvar men det var det lilla. Jag fick gå försiktigt på ett par ställen men värre än så var det inte. Däremot var det blött. Riktigt blött. Men jag gillar vatten och lera och med tio plusgrader och sol gör det inget att benen försvinner ner till låren här och där. Tvärtom är det riktigt, riktigt kul! Med kortbrallor på så ger det inte heller någon irriterande känsla av byxor som åker ner. Nej det var bara helt perfekt. Jag älskar den här temperaturen som är just nu och det är bara att njuta. På de torrare partierna trampade jag på riktigt fint och med kvarten kvar att springa belönade jag mig själv med att sätta mig ner i en skogsbacke med lä och bara njuta i solen. Att bara vara härvarande och ta in våren till fullo.

Med tio minuter kvar konstaterade jag att benen var rätt vobbliga och sen tog det inte mer än 30 sekunder innan jag stod på näsan i leran. Men vad gör väl det? Våren är äntligen här! Och med det bjussar jag på en filmsnutt jag inte kunde hålla mig från att ta, för såna här dagar vill jag minnas.

Ha det,

Mackan

Mycket nöjd med helgen

Det vore synd att klaga. Det vore väldigt synd att klaga. Förra helgen sprang jag det första längre passet sedan i mars och den här helgen har det inte blivit ett utan faktiskt två längre pass. Inte för att det är långa pass med långpassmått mätt men det är en klar uppryckning och en fin start på förberedelserna inför hösten. Inte minst bäddar det för att orka leka i bergen under sommaren.

För att vara snäll mot kroppen har jag hållit mig i skogen. Gårdagens lek blev i form av orientering i nästan exakt 90 minuter. Jag passade på att trycka upp farten där det gick och tog det lugnare när graden av spenat tvingade mig till det. Vi skulle kunna kalla det fartlek och jag var rejält mör i kroppen när jag vaknade i morse. Eftersom det var väldigt väntat hade jag och Baddaren bestämt oss för att långpassa tillsammans i dag, precis som förra helgen.

Det var med väldigt tunga ben jag travade iväg bakom Baddaren i morse. Hon fick bestämma tempot, det blir liksom bättre för henne på det sättet. Även om jag är sliten kan det hända att jag med min något högre grundkapacitet blir lite ivrigt. Speciellt ute i skogen. Bogesundslandet visade sig från sin bästa sida. Torra fina stigar och trots att temperaturen inte riktigt hade hunnit upp värmde solen rejält. Halvvägs var jag faktiskt rätt trött och det var nog lite värre för Baddaren men efter en gel blev det bra fart på henne. Vi tryckte upp farten några procent under andra halvan och hastigt och lustigt kunde vi njuta av bad och sol utan att behöva svettas som små grisar. Vi mötte ganska många glada vandrare och utbytte några ord vid varje möte. Ett väldigt trevligt sätt att långpassa.

Knappt två timmar av löpning blev det och telefonen som låg i ryggsäcken och den tyckte att vi sprungit 23,3 km men sanningen låg nog närmare 21 km och det är 21 km närmare målet. 21 km på brötiga stigar, fina stigar, bland stockar och stenar är bra träning för både ben och balans. Inga vurpor och med ett glatt humör kunde vi åka hemåt. Nästan fyra mil under helgen och två bra tuffa pass tidigare i veckan och i morgon tänker jag vila kroppen. För nu har jag jobbat ihop till den vilan! Jag är väldigt nöjd med helgen och hela veckan för nu har jag börjat bygga den styrka som ska göra att jag ska fixa att maratonträna i höst. Allt har sin tid.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Baddaren kämpade på otroligt bra!

Ha det,

Mackan

Stiglöpning med Fru Fridman

Yes! I dag kom jag ut på långpass och det var på tiden. Vän av ordning skulle kunna kalla maratonloppet för två veckor sen för långpass men den blev så konstig att jag inte vill räkna den som långpass utan den blev just bara konstig. Med finbesök här upp i stan i form av Fru Fridman så passade vi på att synka våra kalendrar och bestämde att jag hämtar henne klockan åtta i Mörby och drar ut och leker i skogen. Av gårdagens fina väder återstod intet och i stället var det sju grader och regn som gällde. Jag måste erkänna att jag var lite orolig för att mitt sällskap skulle ställa in men icke. 08.00 hämtade jag henne och vi begav oss ut till Bogesundslandet. Jag hade en runda som jag själv sprungit ett antal gånger men även kört med Stjärnan och med Mårdhunden.

Då har det varit torrare ute och det har tagit 2:13 respektive 2:18. Dessutom var en lederna lite kortare då och med tanke på att det är löpare som vid dom tillfällena har varit goda för sub3 på maran och dessutom inte håller igen på långpassen så räknade jag kallt med 2½ timme i dag. 2½ timme av gegga. Me like. Nu visade det sig rätt snabbt att Fru Fridman inte är någon asfaltsapa utan kan springa terräng och vi höll fin fart. Lera, berghällar, hav, rådjur, sjöar, slott, hästar och ängar avverkades i en salig blandning och blandningen i sig gör mig salig. Inte ens en stukad fot kunde få mig ur humör även om det innebar lite snedbelastning sista timmen. Plötslig var 2½ timme över för det blev inte 2½ timme utan 2:16 inklusive en felspringning där vi fick vända om och la ett par minuter.

Det hade varit trevligt med sol och glada vitsippor men kroppen gillar regnet och det var bara att tacka och ta emot. Fru Fridman är nu säkert avlämnad, jag har fått en burgare och äntligen ett skogslångpass. Det är ändå det finaste. Riktig terräng och inga låtsasskogar är min melodi. Tillsammans lyckades vi hålla oss till en vurpa och det var inte jag. Träsket skippade vi dock utan sparar till nästa gång.

DSCN1549

Med tanke på att jag ska operera kranen på onsdag så återstår det att se hur många veckor det tar innan jag får anstränga mig lite längre eller snabbare igen. Med lite flyt kanske jag kan leka långpass igen om två veckor. Med bra sällskap så är det ett favoritpass.

Ha det,

Mackan

Stiglöpning i nya Salmingpjucken

Jag fick ett par nya terrängskor i torsdags och nu när isen (nästan) är borta från skogen kunde jag inte hålla mig från att testa. Så jag övertalade T-bone att följa med ut till Bogesundslandet för lite riktigt stiglöpning. Ingen låtsasskog á la Ursvik utan lite mer att ta på och trevligare omgivningar. I ärlighetens namn trodde jag att det skulle vara lite mer fruset men det var precis lika lerigt som sist vi var där ute i november. Det var med andra ord upp till bevis för mina nya skor. Jag har ju tassat runt i orienteringsskor snarare än den här typen av skor så jag misstänkte att sulan inte skulle greppa bra i rejäl lera eller på hala rötter och stenar och visst var det så. Jag misstänkte också att våtvikten skulle vara rätt hög och visst var det så. Det är helt enkelt ingen orienteringssko utan ligger mer i det jag kallar Salomonsegmentet marknadsmässigt. Skor för lite enklare terräng helt enkelt.

När jag fick ett par Salomonskor för två år sen var jag entusiastisk innan jag drog iväg men blev oerhört besviken när jag sprang för dom pjucken var hemska och jag har aldrig mer sprungit i dom. Jag var entusiastisk i dag också och de misstankar jag hade om skon dom stod sig. Det är ingen sko för de tuffaste förhållandena men det gick ju att se bara genom att klämma och känna på skon och materialet och utformningen av sulan. Men till skillnad mot de Salomonskor jag fick så var dom här riktigt sköna att springa i. Jag fick ta det försiktigt på sliriga berghällar men kände inte av den höga våtvikten. Angående det senare var det lite samma sak som mina gamla favoriter Icebug MR2. Dom blev tunga men skons utformning kompenserade för det på något sätt. Det var när jag tog av mig skorna som jag kände att oj vad dom väger. Innan dess tassade jag bara på utan att tänka på det och är det något jag kan tänka på när jag springer är det när skor stör mig.

Vi fick en riktigt fin repa och trots att vi sprang ganska exakt en kilometer längre än i november men i övrigt samma runda och under likadana förhållanden så var vi fyra minuter snabbare än den gången. Och det är ingen annan förtjänst än att T-bone har haft en väldigt fin utveckling under vintern. Visst var han väldigt trött i sista stigningen upp mot Ellboda men han överlevde. Själv fick jag en riktigt härlig runda där jag tassade runt på ben som blev lättare för varje kilometer som gick. Jag gillade rundan och jag gillade pjucken. Inget jag ersätter OL-skorna med men väldigt trevliga för snällare stiglöpning. Dom lär användas flitigt uppe i stugan i sommar. Återhämtningen sköttes med hjälp av slobber, hemkokad hjortronsylt och grädde. Kungligt!

2015-03-07 13.32.21

Ha det,

Mackan

Novemberskog

Jag känner att jag är lite väl mycket uppe i varv så igår lurade jag med mig Tibor ut i skogen för att orientera. En lång bana ute på Bogesundslandet skulle avverkas och det var så jädra skönt. Mina ben är inte helt samarbetsvilliga efter att jag dragit igång styrketräningen men tar jag det lugnt går det bra. Och bra gick det. Att orientera innebär att man inte kan vara annat än här och nu om man ska hitta kontrollerna. På ett ställe snicksnackade jag lite väl mycket och då la vi bort några minuter men annars gick det som på räls. Upp på toppar, genom träsk och någon minut här och där på småstigar.

Jag trodde att det skulle ta oss någonstans mellan 90 och 120 minuter runt banan och det visade sig stämma bra. 93 minuter i effektiv löptid och tre minuter som ägnades åt att knyta skosnören eller att bara njuta av utsikten. Att träna nu när säsongen precis tagit slut blir så kravlöst och då tycker jag att det är underbart att stanna till här och där och bara njuta av miljön. För miljön ute på Bogesundslandet är stundtals magnifik. Terrängen skiftar väldeliga och jag vill bara suga i mig allt. Med en karta och en kompass kan man hitta små guldkorn som många missar. En bergstopp bortanför stigsystemen eller en liten sankmark som ligger som en oas mitt ute i spenaten. Jag älskar det! Gillar ni att springa i skogen så ta chansen och stick ut nu. Det finns en stillhet där ute just nu som är helt underbar. Släpp kontrollen och våga ge er ut från stigarna, förutom att det är vackert ger det bra träning för både ben och bål. Visst kan man bli rejält blöt men är man inte gjord av socker kommer man inte smälta.

BildHa det,

Mackan