Landning

Framfot, mittfot eller häl? Hur ska man egentligen landa? Jag avskyr ordet ska eftersom det lätt förknippas med tvång. Under de första 30 åren av min löparkarriär hörde jag aldrig några diskussioner om hur det skulle landas. Ja, i alla fall inte i närheten av den omfattning jag hör idag. Inte för att jag själv brydde mig, men att rulla fram på foten hörde jag nog talas om på åttiotalet. Jag har nött på med mina löpskolningsövningar och tänkt på avslappning och hållning för att kunna springa på ett sätt som funkar för mig. Att inte dunsa ner med foten långt framför kroppen har känts som något av en självklarhet av den enkla anledningen att det inte är särskilt bekvämt och att det uppenbarligen bromsar. Steglängd har snarare blivit en funktion av farten och jag har landat där jag landat. Det också som en funktion av farten.

Är jag ute och distanslufsar landar jag nog på hälen. Är jag ute och springer snabbdistans hamnar landningen nog mitt på foten eller med lätt hällandning. Är jag ute och springer högintensiva intervaller landar jag nog längre fram på fotbladet även om jag sätter i hälen. Gör jag rätt eller fel någon gång? Jag tror att jag gör rätt för stunden. Hade jag gjort väldigt fel hade jag nog inte kunnat logga alla tusentals mil jag sprungit genom åren. Jag försöker bara göra det som känns naturligt och avslappnat och för att hjälpa den naturligheten på traven gör jag regelbundet löpskolningsövningar. Det är det jag funnit fungera bäst för mig. Under flera av de övningarna är det svårt att inte få in landningen fint under kroppen i en bra rytm. Det blir i slutändan naturliga steg för mig men landningen blir lite olika i olika farter. Jag vill inte tvinga mig till det ena eller andra utan hoppas på att kroppen med lite hjälp på traven hittar en effektiv stil genom att sen nöta.

Hur gör de snabba löparna då? Lite olika är det allt. Undviker alla löpare hällandning? Absolut inte. Undviker alla snabblöparna att sätta ner hälen? Jag plåtade några av världens absolut snabbaste löpare på 10 000 meter under Folksam GP och bilderna talar nog för sig själv.

Folksam GP1 Folksam GP2

Apropå bilder. Jag har något tusental löpbilder i mitt löparkiv och sitter nu och går genom dessa för att hitta pärlor att ta med i den bok jag jobbar på. Har du någon pärla till högupplöst löparbild som du skulle vilja ha med i den boken får du gärna skicka den till mig men i litet format. Jag kan inte lova att den kommer med för jag har ett begränsat utrymme att jobba med men jag lovar att ta det i beaktande!

Ha det,

Mackan

Annonser

Den korta analysen

Resan är över och det går att analysera mer eller mindre och jag väljer att analysera mindre. Jag visste att jag hade kort om tid på mig med förberedelserna och jag visste att jag inte hade haft någon fartperiod i benen. I stället hade jag nästan 19 månader av träning på annat underlag och det beroende på omständigheter jag inte rått över. De första två av dessa månader var självvalda men efter att sketbenet uppstod efter hundbettet har jag egentligen inte haft något val. Nu bor jag nära skogen och jag trivs bäst där så det har inte gått någon nöd på mig men det är skojigare att ha ett val.

Vart vill jag komma? Jo jag vill komma till att även om min nyfikenhet över hur snabbt jag kan springa maraton inte är stillad så är jag oerhört glad och tacksam över att jag kunde springa en asfaltsmara igen utan sketbensproblem. Och jag kunde träna för den problemfritt trots minimalt med asfaltslöpning under en så lång period. Det är bra det och lovar gott inför framtiden. Det fina med framtiden är att när det gått bra ser det säkert fortsatt bra ut framöver och har det gått mindre bra kan det ju alltid bli bättre. Nu har jag lagt en jättefin grund för vinterns träning och det ska bli kanonkul att dra igång när löpvilan är över. För det är bra att springa maraton i 4 min/km och det är ännu bättre att det finns reserver.

Paddington tog några bilder i söndags och här är dom. Konstaterar att jag ser rätt glad ut efter loppet!

Ha det,

Mackan

Passion

Under förmiddagen handlade det om passion i Radio Stockholm och då fick jag chansen att prata om min passion till löpningen. Jag funderade vidare på det sen under förmiddagens löprunda och det är verkligen en frihetskänslan jag gillar. Idag var det helt vindstilla och trots att solen lyste med sin frånvaro var det riktigt skönt med bara ben. Det är verkligen galet skönt att kunna komma ut på en runda i skogen och känna att det går utan ansträngning. En frihetskänsla som är väldigt svår att sätta ord på. Att få vara så vältränad att jag kan sticka ut och springa en mil i lugnt tempo och komma hem med mer energi än vad jag stack ut med. Ja, det är frihet. Av gårdagens träning kändes bara lätt stelhet vilket förvånade mig men så hade jag ju inte heller så mycket kräm i benen på det passet. Över en biff med bea diskuterades igår kväll vad som saknades mig och vi var rörande överens om att det var ett par terrängspikes. Att ha för få skor är att lura sig själv! Så nu ska det beställas. Billiga var dom också.

Nu ska jag göra lite nytta innan regnet kommer. Det börjar gapa tomt i delar av mitt kontorsförråd och ska jag kunna skicka några böcker är det säkrast att jag åker och handlar och det gör jag helst utan regn.

Ha det,

Mackan

Den viktiga snabbdistansen

Gradvis börjar jag lägga till fler och fler komponenter i min träning. Några äkta snabbdistanser har jag egentligen inte sprungit på nästan fem månader och det visste jag att jag skulle få lida för idag. Att kunna springa länge är ju bra och att jag börjar få lite fart på intervallerna är ju också bra. Men ska man tävla och prestera går det varken att såsa eller att ställa sig och vila var tredje minut. Eftersom jag har för avsikt att tävla framöver är det bara att ta tjuren i hornen och börja springa lite snabbare pass.

Med dagens blåst uppkom dock ytterligare en jobbig faktor som låg utanför min kontroll. Visst skulle jag kunna fega och sticka in i min älskade skog men det var ju inte alls vad jag ville göra. Egentligen. Så efter mycket vånda töltade jag iväg. Planen var att försöka hålla hygglig fart med viss progression första knappa åtta kilometer, köra lite löpskolning, och sen avsluta med en mil i högre fart. Det här är en bana jag sprungit många, många pass på och jag visste att vinden låg precis så fel som den någonsin skulle kunna göra. Banan är dessutom rätt långsam och jag lovade mig själv att verkligen inte dra några slutsatser om formen av dagens pass utan leva som jag lär. Träning är träning. Vind ger bättre träning eftersom man får hålla på lite längre om man nu väljer att springa distans och inte på tid.

Den första delen av rundan skulle bara ha en vindutsatt kilometer och det gick som en dans. Snittade strax över 4:30/km med en jämn och fin progression. Löpskolningen kändes också bra trots ångesten inför att jag skulle starta fartdelen med 3,5 km av motvind och netto uppför. Jag försökte verkligen att springa nog försiktigt första biten men likförbannat tog jag i lite för mycket och när motvinden övergick till sidvind och flackare löpning var jag ganska trött. Lite för trött för att det skulle vara roligt. Det var bara vetskapen om att sista två km är netto utför och med medvind som höll humöret uppe så jag krigade på och trots att det gick långsamt kunde jag avsluta med bravur. Men det är väldigt tydligt att jag behöver en hel del såna här pass. Jag har sprungit strax under 14 mil de senaste sju dagarna och det är riktigt bra att kunna genomföra ett sånt här pass och  jag är nöjd även om jag väldigt gärna hade sluppit blåsten så att jag hade fått känna mig snabb.

Bifogar en bild från det lopp där jag hade den bästa löpkänslan någonsin, nämligen Venloop. Man kan se min skalle i övre högra hörnet. Där sprang jag sista 2,1 km på 7:00. För övrigt är det loppet där Musse sprang så fint i år. Grattis till det!

Ha det,

Mackan

Jag älskar måndagar

Jag är ledsen men jag kan inte hjälpa det – jag älskar verkligen måndagar. Jag kan förklara det med att jag är rätt förtjust i rutiner men det är också så att jag normalt sett alltid är som mest utvilad  på måndagen. Och är jag utvilad är jag glad. Igår var jag allt annat än utvilad men det var ändå en bra dag. Jag fick gå upp i ottan för att hinna packa det sista i bilen för heldagen ute på Premiärmilen och dessutom skulle jag ju träna innan. När jag under natten hörde hur det blåste var jag allt annat än sugen och när jag gick upp såg jag att till och med det lilla taket på mitt fågelbord hade blåst av. Kändes sådär.

Jag bytte om och packade massor av varma kläder innan jag satte mig i en kall bil. Löpsuget var väldigt begränsat. När jag kom fram till Universitet och klev ur bilen var det allt annat än skönt men jag satte av i medvinden. Konstaterade snabbt att kroppen kändes väldigt löpglad. Visst var jag kall men jag hade en sån där oplanerad träningsdag då jag gör vad kroppen känner för. Kanske lite fartlek idag? Jag visste att jag hade cirka 70 minuter på mig innan jag ville vara tillbaka vid bilen så varför inte 17-18 km fartlek. Skulle bara bli varm först. Precis när jag var på väg att få upp värmen vände jag upp i motvinden. Vita gäss på Brunnsviken och alla tankar på fartlek försvann för jag blev stel som en pinne. När jag hade fäktat mot blåsten som kom från vattnet hela vägen upp till norra ändan ville jag bara hem. Räknade ut vilken väg jag skulle kunna ta för att vara ute i 70 minuter och landade på 69 minuter och kanske 14 km.

Ett snabbt ombyte och sen upp med grejerna. Trots tre-fyra lager med kläder var det kallt men Foto-Micke erbjöd sig att låna ut sin van som vindskydd och jag fick hjälp av The Arhturssons att sätta upp banderoll och vakta grejer medan jag satte upp mitt lilla bord. Tack! Sen var det en hel dag av trevliga möten med löpare. Jag sålde några böcker men framförallt fick jag chansen att visa upp boken för fler. Att några stycken läsare spontant kom fram och tackade mig för en bra bok gjorde mig väldigt glad. Ni anar inte hur mycket det värmer! När alla var i mål fick jag till sist åka hem och duscha och då kom tröttheten. Kände mig som en klubbad säl resten av söndagen men nu är det måndag och energin är tillbaka. Nu är dagens leveranser packade och allt i ordning igen. Normalt sett vilar jag på måndagar men det är så skönt ute att det nog blir en kort sväng för att få inspiration.  Nu kommer det inte att vara så grönt som på bilden nedan men det här är från mina hoods och det är svårt att inte få inspiration i en sån omgivning.

 

 

Ha det,

Mackan