Lofotenresan 2018

Om sanningen ska fram råkade jag skriva 2019 i rubriken och det var nog en freudiansk felskrivning för så sugen är jag på att återvända… Ursprungligen hade jag tänkte blogga om dag för dag, topp för topp, men det orkar jag inte i denna värme. Risken är att det här i stället blir en mastodontblogg och den risken tar jag. Blogginlägget är dels för att inspirera men också mycket för att återuppleva resan och senare även komma ihåg vilka toppar vi var på så att vi inte springer upp på någon ”använd” nästa gång när det nu finns så många att välja på.

Lof8

Det var något av en chock att anlända till Svolvaer med 12 grader och regn på tvären efter sommarvärmen i Norrbotten. Vi (jag) hade en liten tanke att kanske sticka upp på någon närliggande mindre topp redan vid ankomst men vädret passade bättre för fiske och så fick det bli. Dock utan någon lycka. Det heter ju trots allt ”fiska” och inte ”fånga”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vad värre var att vi vaknade upp till galen dimma och regn nästa dag. Det var inte enligt varken prognos eller plan så vi strosade och fikade inne i byn på förmiddagen innan jag konstaterade att det är ju inte så att vi har någon mer utsikt nere i byn än på någon topp. Men om vi tar oss upp på fjället får vi ju i alla fall träning. Sagt blev gjort och vi for över till andra sidan ön och den lilla byn Delp för att ta oss upp på Matmora på 768 möh. Den går att ta på ett kort sätt, ett mellansätt med hemlöpning på väg eller på ett långt sätt på berget. Vi valde det långa sättet och när vi startade hade molnen skingrats. Inte på topparna men längre ner och vi hade trots allt rätt långt upp så med lite tur så…

Turen kom och turen blev helt otrolig. Det gick att delvis ta sig något olika vägar upp och ner och vi konstaterade båda två att det var en riktig höjdare till premiärtur som avslutades med bad i havet. Fin utsikt och väldigt trevlig löpning. Ska ni upp så se till att inte missa utsikten från den norra sidan av platån på cirka 350-400 möh. Turen blev över förväntan bra! Jag var helt euforisk under löpningen och skrek rakt ut att det är för det här jag lever. Men några timmar i löparskorna kändes till slut och jag får erkänna att det var en del kramp på slutet. Som belöning for vi på kvällen ner till Henningsvaer och spisade torsktunga. En läckerhet som är svårslagen.

Efter ytterligare en natt i Svolvaer vaknade vi nu till superväder och begav oss några mil söderut för att ta oss upp på Himmeltinden. Vi var där nere och rekade förra året och jag förklarade för Baddaren att det här skulle bli rough. Det är den högsta toppen på den ön, eller ja, nästan i alla fall för militären har lagt beslag på den absolut högsta av de topparna i massivet men det är bara marginellt  högre. Det var riktigt varmt redan vid start och nu väntade en utmaning. 932 möh om jag minns rätt och många av de metrarna tas på en kort sträcka. Det var väldigt jobbigt. Och väldigt vackert. Vi gnetade och stretade på och till slut kom belöningen. Man såg hur långt som helst och uppe på toppen var temperaturen behaglig. Det var liksom som att vi inte ville ner. Jag hade infört en ny tradition i år och det var toppwhisky av bästa kvalitet. Baddaren blev lite paff dagen innan men oj vad gott den smakar tillsammans med en Kvikklunsj. Sen är man dessutom i fin form för att koppla loss hjärnan i utförslöpningen. Det var två trötta varelser som kom ner till stranden för att återigen avsluta med bad. Bad och lite löpning på stranden för att mjuka upp benen. Högsta betyg även på denna tur. Helt annorlunda i sin karaktär men löjligt fin.

Nu skulle vi bo på en annan camping på andra sidan av den här ön och vi stack bara ner och installerade oss innan vi tog oss till havet för att paddla lite. Suparna blåstes upp och det gjorde även vinden något. Baddaren konstaterade efter att ha kommit ut på vattnet att det nog var lite för tufft för henne men jag paddlade runt ett tag och fick känna på svallet från Hurtigrutten innan både ben, bål och armar var slut och vi åkte hem till campingen för glass och finöl. Och planerade morgondagens tur. Jag hade några olika på lager av olika svårighetsgrad och Baddaren valde den som jag helst ville göra, Napptinden.

Ytterligare en topp med ny karaktär. Nu var det mer rakt upp från start. 0-7xx möh på så kort tid som möjligt… 30 grader varmt och strålande sol så vi ville uppåt till kylan. Var det värt det? Som bara den! Visst tog det lite tid men det var så fint däruppe att vi stannade bra länge. Satt och snicksnackade med ett svenskt par som också konstaterade att det här var bra. Riktigt bra. Man vill liksom inte ner igen men ner ska man och efteråt blev det sjöbad följt av våfflor innan vi åkte till vår fina rorbu som vi även bodde i förra året. Nu var det kav lugnt och det fanns inget annat att göra än att blåsa upp SUParna och paddla iväg i Reine. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur fint det var utan bilderna får tala för sig själva. Den här dagen skulle jag verkligen inte vilja ha ogjord. Löpningen. Paddlingen. Boendet. Maten.

Nästa dag vaknade vi till klucket av vågorna under sovrummet och till vad man skulle kalla bra löparväder. Det passade ju bra för nu hade vi rätt lång löpning framför oss. Vi skulle upp på Markan den långa vägen som går genom en hel del myrar. Vi väntade ut det dåliga vädret genom att åka ner till det fina bageriet i Å men man kan inte vänta hur länge som helst. Inte jag i alla fall. Det var väldigt låga moln när vi startade vår löptur men vi visste ju att det skulle ta sin tid. Och det gjorde det genom myrarna innan vi började ta oss uppåt. Vi var förvarnade om att det skulle vara lite trickigt och det var det och när vi kom upp på den stora bergskammen på ca 400 möh började det regna och blåsa rejält. Och någon topp såg vi då rakt inte. Inget annat att göra än att ta på sig rejält med kläder och krypa in i en skreva under en klippavsats. Där satt jag och min lilla hobbit som konstaterade att det här var ju nästan som en egen jordkula. Med jämna mellanrum tog jag mig ut ur den och spanade och plötsligt lättade det. Av med varma kläder och full fart uppåt. Var det häftigt där uppe? Som fan! Återigen stannade vi en bra stund, jag gjorde mitt topphopp, fick min whisky och hjälpte en stackars holländsk tjej som trodde att hon skulle vara där. Det skulle hon inte. Vägen hem var lika lång den men humöret var på topp även om vi inte fick något bad när vi kom fram. Däremot en pizza i Reine efter en lång dag. Det och en öl utanför vår rorbu.

Sista hela dagen på Lofoten vaknade vi till strålande väder igen och nu tog vi båten genom fjordarna för att sedan förhoppningsvis ta oss upp på Helvetestinden. En topp som egentligen inte är särskilt svår men som alla inte vågar sig till hela vägen. Dessutom med tidskrav i dag eftersom vi inte villa missa båten hem. Det var nu trötta kroppar men vi blev rikligt belönade efter en slutfas som jag kan förstå skrämmer folk med minsta anlag för svindel. Men upp kom vi och medan vi njöt av utsikten hände något som gav mig gåshud. Två stridsflygplan flög genom passet. Under oss. Hur ofta ser man ett stridsflygplan åka strax under sig? Så häftigt! Några svenska tjejer hånade oss tydligen när vi sprang ner för att det skulle vara löjligt att springa när man kunde gå. Bah säger jag! Så hann dom inte heller äta någon våffla på caféet vid bryggan. Ha!

Nu var vi färdigsprungna för den här resan och det var nog tur det för kroppen var något trött när vi dagen efter tog färjan till Bodö och sen vidare till fisket i Saltströmmen. Jag hade egentligen tänkt fiska från land men i det fina vädret och med lediga båtar att hyra så hyrde vi båt och havsfiskespön. Jag gillar att fiska och det här gillade jag starkt. Hälleflundra, torsk, kolja och kattfisk blev fångsten. Jag vet dock inte om det var häftigast att köra båt genom världens starkaste tidvattenström eller att hala upp en hälleflundra från stort djup. Men häftigt var det och en perfekt avrundning på en fantastisk resa.

Det var två nöjda löpare som rullade hem de 46 milen till stugan efter totalt åtta dagar på turné och åt havskatt till lunch dagen efter. Vi sprang uppför fem olika toppar med helt olika karaktär men varenda tur var av toppklass. Lofoten är vackert men det är ännu vackrare uppifrån. Tack Baddaren som vill göra sånt här med mig.

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Löpning på Lofoten – Del 1

Ända sedan jag såg ett program på NRK från Lofoten har jag känt att det är en plats jag måste fara till och i vintras bestämde vi oss för att i år skulle bli året för det. Det är ju så enkelt när man ändå har en stuga i Jokkmokk och är i den. Bara att studsa 60 mil bort, vilket faktiskt känns rätt lätt när man ändå har farit 100 mil upp till stugan. Att vi skulle till Lofoten var det inget snack om men just det där med löpning var kraftigt i farozonen. Något i ryggen har gjort att högervaden har vandrat in i krampläge till och från sedan mitten av juni vilket gjort slätlöpning riskfylld. Det har inte varit något bristning men med hårdspänning i den kan en sån väldigt lätt komma. Testlöpning innan vi for upp till Jokkmokk funkade bra, så bra att jag till och med packade spikesen men efter bilkörningen racklade det igen redan på första morgonjoggen. Och inga naprapater i Jokkmokk.

Men kraftig uppförs- eller utförslöpning visade sig funka och det var med gott mod vi rullade upp mot Lofoten över Riksgränsen. Vi spikade resdatum rätt sent men lyckades i alla fall boka en hytte vid Raftsund för den första natten och dit kom vi tidig eftermiddag. Regnet kom då och då men baske mig om det inte klarnade och vi kunde redan första dagen sticka på en liten utflykt ner mot Digermulen för att proviantera och se oss om. Och det var häftigt. Jag såg direkt några fina fiskeplatser och på rätt kort tid var middagen grejad i form av både färsk torsk och sej. Mums!

Nästa morgon bar det iväg mot Svolvaer som kan anses vara någon sorts huvudstad på Lofoten och på väg dit lyckades vi dessutom fixa en hytte för två nätter exakt där vi ville bo. Vi hade inte tillträde direkt utan for in till Svolvaer för att fixa kartor. Bra kartor är ett måste när man ska hitta fina turer och den första turen var given. Upp mot Svolvaergeita, Helvetesporten och Flöya. För den som vill veta mer om det, googla gärna. Det var just en bestigning av Svolvaergeita jag såg på teve och som gjorde att jag kände att jag bara måste dit! Vädret hade klarnat och vi fick en otroligt fin tur. Det kan svänga fort och nu hade det svängt till vår fördel. Det var bitvis brant och stökigt men vi lyckades nästan hålla oss på rätt led hela vägen. Svettigt, vacker och helt underbar var upplevelsen och när vi kom till Helvetesporten var det eufori.

En tjej frågade mig om jag inte skulle upp på stenen som ligger över klyftan och jag svarade att aldrig i livet. Sen tog det en minut innan jag hade ångrat mig och jag balanserade över klyftan och var måttligt sugen på att trilla ner. Men oj vad häftigt det var. Efter en liten paus tog vi oss vidare uppåt och när vi kom upp på bergskammen var det nästan överväldigande. Så otroligt häftigt. Utsikten från Flöya åt alla håll var helt magnifik och det var svårt att slita sig men till slut fick det vara nog. Vi trippade neråt längs dom branta sluttningarna och när Baddaren gav mig klartecken att studsa ner i min fart hela vägen ner och jag nästan var nere hände det. En vridning och jädrar vad ont i knäet det gjorde. Som tur var hade jag inte många meter kvar och nere vid bilen undersökte jag det. Kändes som klassiskt löparknä. Antagligen musklerna i rumpan som drog och det borde kunna åtgärdas med foamroller, boll och stretch.

Efter lite sightseeing i Svolvaer, incheckning i hytten och en dusch avslutades dagen med valbiffar. When in Rome ni vet… Känslan efter den första toppturen var att även om jag inte skulle kunna springa en meter till under veckan så var det helt värt det. Nu var frågan vad vi skulle hitta på nästa dag, kartan gav svaret!

Ha det,

Mackan

Träna för att tävla för att träna

I går kväll kom jag på mig själv med att fundera vilken typ av träning jag längtar efter. Vad är det jag vill göra? Vilka pass är det som jag just nu är riktigt sugen på? Varför jag funderar på det är för att jag vill veta vad jag ska tävla i nästa gång. Ja, tävla för att prestera på topp av just min förmåga vid något tillfälle. Springa lopp går ju uppenbarligen utmärkt att göra utan att köra någon specifik träning men när jag väljer något som jag vill springa bra på är det lite noggrannare. Då ska det vara något jag är sugen på att träna för.

Att t.ex. springa maraton utan att vilja göra mina mil, mina specifika pass eller dom tuffare långpassen är meningslöst för mig. Eller att tänka att jag ska springa medeldistans utan att med skräckblandad förtjusning se fram mot dom tuffaste intervallpassen. Varför ge mig in på en resa där jag inte är intresserad av något annat än målet? Det måste finnas ett sug att ta mig dit. Livet känns lite för kort för att göra sånt som är tråkigt. Om inget tvingar mig till det tar jag ju inte ett jobb där det enda jag ser fram mot är semestern, jag vill att det ska ge mig något tillbaka i det dagliga också.

Nog om utsvävningar, jag vill träna slalombackar. Jag vill ha en fin anledning till att ta mig upp och ner för en helvetesbacke någon timme då och då. För det är just skräckblandad förtjusning och har jag inget mål så gör jag det inte riktigt så mycket som jag innerst inne vill. Det trillar lätt bort. Att motionera kan jag göra utan mål men någon träning blir det inte. Endorfinkicken efter dom passen brukar vara brutal och nu när snön är borta så vill jag uppleva den regelbundet. Så, jag ska planera in så att jag kan leka där så ofta det passar. Jag har ju faktiskt möjligheten att tassa upp och ner för Väsjöbacken på väg hem från jobbet och då får det bli så. Sen tar jag med mig Baddaren och springer uppför ett högre berg i Norge i sommar. Så får det bli och som bonus kommer jag att härda benen fint inför maratonträningen som kommer. Och jag får en bra morot till att bli av med späcket. Varje gram kostar.

DSC03283Ha det,

Mackan