Vägen mot Valencia

Det är långt kvar till Valencia Marathon men jag har rullat igång och jag är mig själv väldigt tacksam för att jag gjorde min anmälan till Barcelona. Som går typ nio månader före Valencia. Att jag är glad är för att vetskapen att jag ska ta mig runt ett maratonlopp om bara nio veckor gör att det finns en stark känsla av att det är lite bråttom att bli uthållig.

Den känslan hjälpte mig att komma ut och springa Mårdhundsvarv igår. Men hallå? Mårdhundsvarv har väl inget med uthållighet säger vän av ordning! Joråsåatt. Om man lägger dom dagen före långpasset så tvingas man (i det här fallet jag) att starta långpasset på trötta ben. Det är bra för uthålligheten.

Det gick oväntat bra i går och jag blev trött. Jättetrött. Jag hade den sedvanliga intervallångesten innan jag kom ut och den var berättigad. För det blev så fruktansvärt tungt på det sista varvet. Fram till dess var det bara normaltungt. På det där viset att efter ett varv så tänker jag att jag får vara glad om jag kan hålla samma tempo på nästa varv. När nästa varv i det här fallet går 10 sek/km fortare så räknar jag snabbt ut att jag kan sänka tempot något och ändå fixa drömmålet för dagen. Samtidigt vet jag att jag vill baske mig ha progression genom hela passet. Så jag tar i från start. Redan efter 30 sekunders löpning så inser jag att det här blir tufft och sen blir det en kamp mot de inre demonerna som skriker att jag ska stanna. Ge upp djävla gubbe. Den gubben gick inte. Jag plågade mig genom hela varvet och nöp ytterligare 6 sek/km.

Det var det jag fick med mig i dag. Planen var att springa 5 km längre än förra veckans långpass och det var en plan jag höll. Det var ohemult jobbigt i varenda uppförsbacke men på platten och utför funkade det nog ändå över förväntan. För bara tre veckor sedan kändes det konstant tungt redan efter 15 minuter löpning men nu rullar jag faktiskt på. Löpsteget har fortfarande en del att önska men det går framåt. Ge mig lite snabba intervaller så ska jag nog komma upp bättre i steget och när jag stabiliserar mig på högre mängd så vet jag att det blir bättre.

Förra veckan ökade jag ingen mängd men la på ett pass terrängintervaller. Den här veckan ökade jag däremot upp mängden med 40% och behöll ett kvalitetspass. Fortfarande alltså terrängintervaller för att vara snäll mot kroppen. Om man inte är snäll blir det lätt bakslag och i snällhetens namn gick även delar av långpasset i terrängen i dag. Nästa vecka är planen att flytta ut på asfalten helt på långpasset. Men summa summarum är jag väldigt nöjd. Vägen mot Valencia är lång men efter dagen känns det helt realistiskt att ta mig runt Barcelona med någon form av värdighet i behåll.

Ha det,

Mackan

Barcelona Marathon 2019

Valencia Marathon blev ju inte riktigt som jag planerade från början och grundorsaken stavades att jag inte hade tränat för det. Eftersom vårens huvudmål är att springa bra i England i maj men jag ändå ville få till kvalet till Boston Marathon bestämde jag mig för att dra till Barcelona och försöka få till kvalet. Men det var inte den enda orsaken utan det var också så att jag ville ha något som såg till att jag fick till långpassen under vintern. Det passade bra med Valencia i färskt minne för jag ville inte råka ut för något liknande igen. Nu började resan mot Barcelona dåligt med nästan en månad av obefintlig träning men så kan det bli när det rasar influensa på jobbet. En influensa jag slapp men jag kände då att immunförsvaret gick på högvarv och träningen blev därefter. När det väl var dags att köra igång med de där långpassen var det inte många veckor kvar att spela på.

Första riktiga långpasset gick okej men jag var fullkomligt färdig hela dagen efter 25 km i 5:30/km. Maratonlopp är något längre och Bostonkval kräver lite högre tempo än så. Det fanns lite att jobba på och inte många veckor till Barcelona. Men jag har gnetat på med prio på träning för fellrunning och tagit långpassen som dom kommit. Ett efter ett har dom trillat in. Inte varje vecka men nästan. Träningen med fokus på styrka har inte gett någon fart att tala om men däremot löpstyrka och det var med det jag åkte ner till Barcelona.

Planen var att inte trappa ner på träningen innan och att inte springa fortare än att jag snabbt skulle kunna återhämta mig från loppet och i söndags morse stod jag där på startlinjen. Man brukar ofta skoja om att det svåraste med ett maratonlopp är att komma till start och nu var jag här. Med nya fina skor som jag testsprang dagen innan och dom kändes riktigt bra. Vad som däremot inte kändes riktigt bra var att det helt klart fanns pollen i Barca och att jag saknade Baddaren. De senaste åren har vi sprungit tillsammans eller som i Valencia när hon var med mig längs banan. Men nu var jag på solokvist och jag hade 42 195 meter framför mig. Solen sken från klarblå himmel och jag var mentalt förberedd på att det skulle bli riktigt varmt. För så var prognosen och den skulle visa sig stämma. Kroppen kändes helt okej och jag hade testat att springa ett progressivt pass i onsdags från 5:00-tempo ner till 4:00 och alla tempon kändes avslappnade i löpningen. Men ansträngningmässigt så verkade något mittemellan som lagom för 42 km. Starten här var något rörig och plötsligt stod jag mellan två startmattor men stillastående. Jag befarade att klockan därmed startat men inte fick jag springa iväg för det. Sekunderna gick och ja, efter målgång visade det sig att klockan gick på alla oss som stod där först i startvåg två.

Nåja, efter 30-40 sekunder släpptes vi iväg. Min plan var att hålla 4:45/km till att börja med. Det borde vara nog med marginal till Bostonkvalet och nog med marginal till vad jag borde ha i benen, Det kändes som att jag bara flöt med men farthållarna för 3:15 försvann i fjärran och jag blev omsprungen hela tiden. Vid första kilometermarkeringen visade det sig dock att min inre tempohållare låg rätt, 4:43. Lite uppför mot Camp Nou och jag fortsatte att bara flyta i löpningen och höll tempot som planerat. Solen stod fortfarande lågt men efter en kvart började svetten rinna och jag tog tacksamt emot vatten att hälla över mig vid 5 km. Nu gick farten upp men det var mer att jag började bli varm i musklerna än att jag tog i mer. Eftersom jag inte trappat ner var jag något trött i benen redan från start men jag tog inte i det minsta för att hålla tempot. Det är en rätt skön känsla!

Det var bara att flyta med och glatt konstatera att varje kilometer gick i det tempo den gick. Några markeringar satt lite knas för jag var baske mig inte uppe i 4:04 som snabbast eller nere 4:50 på kilometern efter men snittet var nog bra. Jag träffade på en svensk kille som jag sprang och snicksnackade med rätt länge men han ville springa lite fortare än mig. Sprang dock förbi honom vid varje vätskestation. Det var tyvärr inte flaskor med sportdryck här som i Valencia men i det här tempot hade jag inga problem att få i mig mina muggar. För jag visste att jag måste dricka mycket den här dagen. Solen stod högre och högre och det började bli svårt att undvika den. Efter vätskan vid 12.5 km sprang jag förbi min kompis för sista gången och det kändes som att loppet nu började på riktigt. Jag tog sakta men säkert in på 3:15 gänget och jag flöt bara på. Nu var det jag som sprang förbi folk och kilometerpasseringarna kom stadigt mot mig. Inte som i Valencia där det kändes väldigt långt mellan dom. Plötsligt var jag vid halvmaran och passerade på 1:37:xx. Där och då räknade jag ut att lufsar jag bara hem andra halvan på 1:45 har jag gott om marginal till Bostonkvalet. Det kändes väldigt görbart om inget hände. Som att jag skulle bli trött till exempel eller något annat oförutsett. Jag var dock sjukt nöjd med att jag inte kände av några pollen. Inte det minsta!

Visst var jag lite stum men allt kändes väldigt mycket under kontroll fram till 25 km. Där någonstans mellan 25 och 26 km hände det något väldigt dumt. I motljuset såg jag inte en oöppnad gel som låg på marken i en kurva och den trampade jag på. Det var lite som att trampa på en tvål eller ett bananskal för plötsligt var jag på väg ner i spagat. Inte skönt. Inte alls skönt. Jag klarade mig som genom ett under från att gå i marken men det drog till i baksidan. Det var inget som till en början hindrade mig men det var precis som att hamstring låg och krampade. Vid nästa vätska plockade jag fram mina antikramp-tabletter ur bakfickan och stannade till för att få i mig dom. Det hjälpte dock föga upptäckte jag och det fick bli plan B som sjösattes ungefär vid 30 km. Jag räknade på vad jag skulle kunna avvara i stopptid och ändå fixa 3:23 som kändes som en säker marginal till Bostonkvalet och började implementera den planen. Det kändes som att en målgång hängde på en skör tråd för baksidan fick inte bli värre. Det blev gångpauser inlagda med stretch och att massera baksidan för att den inte skulle ”hänga sig” och jag försökte planera dessa pauser till svaga uppförsbackar eller där det var som soligast. Passa på när det liksom ändå sög i benen. För det ska gudarna veta att det var varmt nu. Det kändes mer som en perfekt dag för stranden än för maratonlöpning men jag var ändå beredd på det och hade ju vätskat bra från start. En sista mil på en mara är lång och den blev inte kortare på det här sättet. Jag ville i mål så fort som möjligt för att kunna sätta mig i skuggan men samtidigt vågade jag inte springa för att komma i mål så fort som möjligt.

Dilemma.

Men meter lades till meter och kilometer till kilometer. Jag hade planer på att våga spurta sista tre kilometerna men när jag väl kom dit vågade jag ändå inte. Jag höll mig till min plan på att gå under 3:24 och när jag kom till upploppet kändes det möjligt och med en sista boost sista 200 meterna stannade klockan på 3:23. Optimering. Arrangörens klocka stannade dock på 3:24:28. Det är inte mer än 41 sekunders marginal till vad som krävdes för Boston Marathon det här året. 70-80 sekunders marginal hade känts bättre. En kvart hade känts ännu bättre men nu gick inte allt som planerat och så blir det ju lite allt som oftast i den här sporten.

Summa summarum är jag otroligt nöjd att jag som inte har tränat mycket mer än två månader och dessutom inte maratonspecifikt kan rulla in på 3:23 trots strul. Min maratonfart kändes rätt precis som 4:30-35/km löpekonomimässigt så med rätt temperatur och utan strul så är det nog runt 3:10 jag skulle kunna förvänta mig i dagsläget och det utan specifika pass. Men teori är teori och praktik praktik så vi får se vad som händer om jag börjar träna specifikt. Nu är det åtta månader kvar till nästa planerade maratonlopp så det finns massor av potential om viljan att göra jobbet finns där i höst. För nu fortsätter träningen för bergen till att börja med och vad jag ska pyssla med under sommaren har jag inte alls bestämt mig för.

Det här var dock på det stora hela en jädrigt trevlig upplevelse och jag kan inte vara annat än väldigt nöjd med att ha utmanat mig på något som jag behärskar väldigt dåligt, maratonlopp i värme utan att haft någon anpassning till just värme. Men med lite sänkta ambitionsnivåer och mental förberedelse på att det kommer bli svettigt så går ju det också. Visst led jag i värmen men det blev ju på grund av den reviderade planen inte alls så vidrigt som det kunde ha blivit. Saved by the gel som man brukar säga… Nu ska jag bara se till att bli av med den där dragningen i baksidan för om sanningen ska fram kändes benen faktiskt rätt bra redan dagen efter loppet. Jag promenerade på stan halva dagen och det gick inte riktigt så långsamt som det brukar kunna göra.

Nu blir det i alla fall inga fler maror innan bergen! Tre stycken på drygt tre månader är lite mer än normalt för mig. Men jag fick mig en jädra trevlig resa och avslutade gårdagen med maratonmiddag tillsammans med Jens och hans far. Kanontrevligt! Och jag tror att min plan att både Bostonkvala och att inte krascha benen på kuppen höll. Även om jag ville haft lite mer marginal till Bostonkvalet så höll jag mig till att inte ta några risker och det är jag jädrigt nöjd med. Dessutom passade jag på att testa att ladda med annan energi än vad jag är van vid. Bättre att passa på att testa sånt när man inte ska maxa än när man vill ha ut allt. Och ja, det funkade och nu vet jag det också. Erfarenheter och lärdomar och en maratonmedalj till hemma i samlingen. Yay!

Ha det,

Mackan