Radioaktiv?

Men oj, det strålar om dig! Det känns verkligen att du har mycket energi.

Ja så sa min naprapat när jag var dit i går. Sen fortsatte hon med att vara helt lyrisk över vilken muskelutveckling jag haft de senaste fyra veckorna sen vi sågs. Jag förklarade att jag kommit igång väldigt bra med träningen nu och hur jag tränade för tillfället och fick bara uppmuntran över upplägget. Det är fint att höra av en gammal elitlöpare!

Ja vad var det som gav mig så mycket energi i går då som gjorde att det satt kvar hela dagen? Jo jag körde lång tempolöpning eller mer specifikt marafartsintervaller med halvsnabb joggvila. Eller norska trösklar om man vill kalla det för det. Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle gå att springa nästan två mil i lite högre ansträngning klockan halv sju på morgonen samtidigt som jag ligger på energiunderskott. Facit var att jag hade inte en enda svacka under passet. Kände mig stark, lätt i steget och med massor av energi kvar när jag var klar. I ärlighetens namn är marafarten rätt låg men det är ändå en ansträngningsnivå som ska ta lite. Och det med bara typ 40 timmar sen långpasset avslutades. Men hårdheten börjar komma. Jag känner mig som en löpare igen.

Nästa spännande övning var att köra mitt helvetesbackpass i morse. Det kanske enskilt viktigaste passet för mig i den här träningsfasen. Det passet som jag tror är varför naprapaten noterade fina benmuskler. Men vafalls tänker säkert någon nu! Du kan väl inte köra kvalitet två dagar i rad? Jodå, det kan jag för det är helt olika belastning och kravprofil för dom olika passen. Tisdagspasset är fartuthållighet och inte mycket till fart just nu och i morse var det mer att likna vid styrketräning med puls. Jag matar på långsamt med kraftig lutning. Något jag bara måste klara av med trötta ben om jag ska prestera i England. Dessutom ska jag springa fem tävlingar på sju dagar så jag måste fixa lite back-to-back.

Summa summarum så känner jag mig faktiskt sjukt energisk för tillfället. Passet i morse gick otroligt bra och jag är fortsatt sprudlande. Nu väntar jag ivrigt på barmark i de längre utomhusbackarna för utförslöpningen väntar på att trimmas. Annars är jag bara en halv fellrunner när jag kommer till England. Och vem vill vara halv?

Ha det,

Mackan

Annonser

Nu siktar vi uppåt!

Tre månader kvar till säsongspremiär och nu är det dags att börja göra något åt formen. Ska jag springa upp och ner för engelska kullar är det bra att träna innan. Har jag hört. Traditionellt har jag alltid förberett mig genom att springa upp och ner för just kullar men är det något jag lärt mig är det att Stockholms kullar är för små. Under sommarträningen har jag möjligheter till Porsifjällen men här blir det inte riktigt så bra som jag vill. Det är också lite vanskligt med underlaget så här års.

Skillnaden mot i år och tidigare år är att jag är ägare av ett gymkort som har löpband som går att luta. Ordentligt. Jag har inte riktigt känt mig i form för att njuta av den lutningen tidigare i vinter men i dag var det ”äntligen” dags att starta resan mot England. Jag har inga planer på att hålla på i evigheter på gymmet varje pass men jag vill känna att jag hanterar konstant uppförslöpning i bra lutning i ett par kilometer i taget om så krävs. Jag vet exakt vad jag vill klara om tre månader och dagens pass visade att det känns väldigt möjligt. Kan jag sen bara lägga på lite aggressiv utförslöpning i april kommer det bli bra där också.

Det lustiga med att springa på ett gym är att jag som ändå känner mig som en löpare i själen är den som sticker ut bland de andra löparna på gymmet. I dag var det i alla fall en till som inte körde i långa tights i värmen men jag är hopplöst ensam i splits. Mycket märkligt. Något annat märkligt med gym är att det verkar nästa obligatoriskt att dricka den där drycken som inte innehåller några kolhydrater. Jag gillar kolhydrater i samband med träning. Jag gillar splits. Och backarna är mina vänner. Låt vara att allt det där kanske gör mig till en kuf men jag har kul och det regerar alltid. Nog med lufsande, nu kör vi!

20170819_120559
Siktar högt!

Ha det,

Mackan

Färdigtränad?

Ja då är jag väl mer eller mindre färdigtränad inför Englandsäventyret! Visst tänkte jag köra ett kortare långpass i morgon och ett par snabbare pass nästa vecka men efter morgondagens pass börjar det ticka in många vilodagar och det passar mig utmärkt.

Eftersom jag hade kört två riktigt tuffa pass redan den här veckan samt en rätt mastig morgonjogg i går tänkte jag mig något lite åt det submaximala hållet i dag. För att inte lura iväg mig i högre tempo än planerat kände jag att det var en utmärkt dag för att lära snabbadepten Mårdhundsvarvet. Lite sådär lagom jobbigt. En bra plan för ben som inte under några omständigheter borde vara fullt återhämtade från en maxad mil i tisdags och träning i slalombacken i förrgår.

Blev det lugnt? Skulle inte tro det! Jo första blev ungefär som jag tänkt mig att alla skulle bli. Lite driv i steget, halvflåsigt och snabbt nog för att trimma perceptionsförmågan på stigarna. Sen gick det bara fortare och fortare på de efterföljande två varven och när jag såg att det tredje var snabbare än mitt sista för tre veckor sen frågade jag adepten om vi skulle avbryta.

No way José

Bara att pinna på så gott det går med andra ord och nu var det med rejält trötta ben. Jag måste erkänna att jag var väldigt ambivalent. Dels insåg jag rätt tidigt att det fanns en chans att nå den där gränsen som säger att nu börjar det se bra ut. Dels kände jag att det skulle vara bra skönt om adepten inte skulle hänga med i tempot och att vi skulle lugna ner oss. Det sistnämnda inträffade aldrig. Hon imponerade enormt på stigarna och jag är rätt säker på att hon var snabbare än både Mårdhunden själv och El G. Det blev mitt snabbaste varv på fyra år. Jag har alltså inte varit kvickare sen förra Englandsresan men jag var kvickare än 2014 när jag faktiskt vann min klass i Mefjellet Opp. Om inget oväntat inträffar far jag till Peak District i bättre form än vad jag någonsin kunde tro. Åtminstone så länge det inte blir för aggressivt uppför för där kommer det handla om att minimera tappet. Utför och på tekniska stigar med måttlig kupering ser det dock helt okej ut. Och något som är mer än okej är att jag återhämtar mig fantastiskt bra. Får se om jag säger samma sak efter lopp två dagar i rad…

18199312_10211312631745149_8574543598443351451_n
Efter torsdagens backar. Foto: Baddaren

Ha det,

Mackan

Jag tittar upp mot himlen!

Bam, bam, bam!

Första backpasset sen Skåla Opp i augusti och det var med viss försiktighet jag angrep backen. När jag kom upp var det med en undran om jag gått på för hårt såsom det lätt blir när jag inte lekt backe på ett tag. För att inte tala om osäkerheten i den första utförslöpningen. Man brukar bli bra på det man tränar och det var just det. Jag har inte tränat dom här färdigheterna på ett tag. Det i kombination med att det är inte snustorrt i en norrsluttning så här års.

Men för att backa bandet lite så var jag fascinerande lätt i steget under uppjoggen. Under gårdagen kändes det blytungt och jag trodde inte alls på att någon återhämtning skulle vara möjlig före helgen. Fast så var det det här med att våga prova och man kan alltid avbryta om det känns skit. Vädret var fint och det kan inte vara så illa att komma ut i solen ett tag. Det var det inte heller. Jag trippade runt på lätta steg och det kändes bara pepp att få ta sig an några backar.

Så jag tog mig an några backar. Inte fort. Garanterat inte vackert. Men genomfört och den där härliga känslan av att spyan var nära under den sista vändan. Att kunna göra det i mars månad kan dessutom bara ses som en bonus och när jag var klar snicksnackade jag ett tag med en man på toppen. Han fick dessutom äran att ta en bild. Det kan vara så att linsen var något svettig så jag skyller inte suddigheten på honom utan på det. Gick jag på för hårt från start då? Icke sa Nicke! Jag kapade konstant på varvtiderna och sista vändan gick markant snabbare än den första.

Fan vad kul det är att bli trött! Det finns nog inget som får igång löplusten så mycket som ett längre uppehåll och nu när jag under tre månader har förberett mig på att kunna träna på riktigt njuter jag som … ja någon som njuter en masse. Jag vill ju liksom bara vara mig själv och det här är jag.

2017-03-23 16.13.21

Ha det,

Mackan

Jag tror att jag har en plan!

Under dagens pass på gymmet hann jag fundera en del. Helst skulle jag velat köra ett maxpass just nu för att se var jag egentligen står men efter att ha avslutat rehabtrappans första fas i går så vet jag att det inte är ett alternativ. Men jag vet vad jag har att göra utefter de lopp jag redan nu har planerat att springa i år. Det fina i kråksången är att hela årets milstolpar följer ett mönster av att först bli stark och sen bli snabb. Det brukar vara ett fint sätt att jobba. I den bästa av alla världar är jag stark när jag kommer ur vinterträningen men i ett läge där jag just nu behärskar 50 minuter lugn löpning så är det inget alternativ utan det får bli en senare fråga.

Så vi får göra så här:

  1. Jogga mig till lite tålighet i januari.
  2. Komma upp i någorlunda vettig mängd och förhoppningsvis lite hårdare pass i februari
  3. Få till bra långpass och en hel del fartbackpass i mars och april. I den bästa av världar är jag verkligen i full träning i april.
  4. Under hela perioden sakta men säkert minska i vikt.

Går allt som jag vill kan jag då tåla att köra hårt på fyra av de sex tävlingar som finns tillgängliga på vår fellrunningresa under andra halvan av maj

Sen väntar pollensäsongen och då blir det lite svårplanerat men tanken är att jobba på i bra mängd och med riktigt tunga backpass. Bonus blir om jag får till en del riktiga intervallpass också. Men planen är att vara stark som en oxe till Skåla Opp i mitten av augusti.

Efter det ska jag vara tålig nog för en rejäl period av maratonträning när pollenmöget har gett sig av och göra en bra comeback på maratonscenen i slutet av oktober. Hur bra den kan bli har jag inte en susning om men jag vill i alla fall tåla träningen så att jag kan ge det en chans. Frågor på det?

ontop

Ha det,

Mackan

Oj vilken vecka!

Det här har varit en märklig vecka på många sätt. Massor av bra möten med bra människor, ett åskmoln som har dragit sin väg samt ett par rejäla överraskningar. Jag får väl börja med överraskningen att min blogg har utsetts till Sveriges fjärde största löparblogg. Den såg jag inte komma! Jag gör som alla andra som skrutit om placeringar på listan och citerar Cision:

”Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, antal läsarkommentarer, samt aktivitet och delningar i sociala medier.”

Bloggtopp löparbloggar

Jag har aldrig strävat efter några bloggtoppar utan skriver när jag känner för det och vad jag känner för att skriva men visst fan blev jag glad! Och förvånad. Jätteförvånad.

Den andra överraskningen var att jag i dag fick en hedrande förfrågan som är väldigt löprelaterad men som jag inte vet om jag kan ta på mig. Vill gärna men vet verkligen inte om jag hinner/orkar. Eller ja, hinner gör man oftast men finns orken till ytterligare ett uppdrag över heltidsjobb+ samt egna firman? Vet ej men jag blev väldigt glad och ska fundera på saken över helgen. Att bolla med Baddaren är alltid bra så det ska jag göra.

Träning då? Lite grand. Jag har varit väldigt seg i kroppen och det kan nog vara så att det har haft med gräspollen att göra. Jag har inte hunnit springa sen regnet kom i går morse men jag sprang just i går morse. Och det var segt. Jag sprang i tisdags morse och det var jättesegt. Jag var i Väsjöbacken i onsdags tillsammans med goa vänner och Baddaren men det funkade inte alls. Jag hann med två långsamma vändor innan jag var helt skakig i benen och då är det inte som det ska. Jag visste redan innan att jag kände mig svag men man måste pröva. Och en gång är ingen gång, därav två innan jag kastade in handduken och ägnade resten av tiden till att heja. Nytt försök i morgon. Känns som ett lämpligt sätt att börja födelsedagsfirandet på. Jag ska köra minst ett pass i veckan i den där jädra backen och två vändor kan inte räknas som ett pass, det räknas som ett försök. Nu lär det väl regna i morgon och då vet jag i alla fall att det inte finns några pollen! Regn är betydligt lättare att parera än pollen… Dessutom fyller jag år i morgon och då måste det ju gå bra så att jag orkar äta mycket tårta på kvällen.

piggy

Ha det,

Mackan

 

Bakluckedricka

Dagens plan att åka till Väsjöbacken kändes som ett måttligt vettigt val för kvällsaktivitet. Två bananer och en gyros under en snabblunch var vad jag hade hunnit få i mig sen i går kväll och jag hade varit på jobbet sen sju i morse. Jag. Var. Jättetrött. Men ska man uppför ett jeffla berg om två månader så är det bara att bita i. Och kan Flåsmannen ta SM-silver på maran genom att spy och skippa frukost före start så vem är jag att klaga. Det blev som väntat skitjobbigt och det tänker jag inte tråka ut någon med men ni kan aldrig gissa vad som hände sen…

Jo T-Bone fiskade fram en kall burk Mer till mig ur bakluckan när vi kom tillbaka till parkeringen. Med päronsmak och den var rakt igenom fantastisk. Den bästa Mer jag någonsin druckit och det väckte minnen till liv för det här var inte den bästa bakluckedrickan men eventuellt den näst bästa. Och nej, jag räknar inte in skogsstjärnan från bakluckan på någon bil vid Rimjokks parkering i ungdomen utan jag tänker på något helt annat.

En gång för många år sen var jag, pappa, min farbror Fingal och min kompis Gamas och fiskade uppe vid Pärlälven. Det var en helvetiskt varm dag och när vi fiskar så fiskar vi så timmarna rann iväg. Till slut återstod att vandra några kilometer tillbaka till Fingals bil. Den som någon gång gått en heldag i fiskarstövlar i högsommarvärme kan nog ana att vi började bli rätt möra. Jag minns hela sekvensen som igår hur vi på slutet gick på en skogsbilväg i den stekande solen. Jag har inga minnen av att någon gnällde för fiskare gnäller inte annat än möjligtvis vid dåligt fiske. Eventuellt. Men en sak var säker och det var att vi var fruktansvärt törstiga. När vi kom fram till bilen och Fingal öppnade bakluckan så frågar han om vi vill ha Fanta. Bara sådär. Om vi vill ha Fanta? Vilken jeffla Fanta? Det låter ju lite för bra för att vara sant. Även bakluckevarm Fanta funkar när man är törstig. Men min Fingal var en man som använde skallen så när vi fick våra Fanta var den kall. Iskall. Gubben hade planerat och tagit med sig en kylbox med läsk. Det mina vänner var den godaste läsk jag någonsin druckit. Ur en baklucka. Helt oväntat. Som i dag!

IMGP0332

Ha det,

Mackan