Du är bäst!

Ja visst är det skönt att höra att man är bäst! Det var grannens telning som yttrade orden när jag skulle åka till gymmet i dag. Jag vet inte riktigt vad han grundade uttalandet på men det var ändå kul att höra. Och jag svarade naturligtvis att det är han som är bäst. Något jag inte varit bäst på har varit att blogga och jag har helt enkelt inte kunnat prioritera det mitt uppe i allt annat.

Bäst var jag i alla fall på gymmet. Nytt personbästa igen på backlöpningspasset och jag kan konstatera att jag är i sjukt mycket bättre form än i december förra året när jag började med dom här passen. Dom passen som jag höll i så bra under vintern och faktiskt även fram till mitten av september. Sen har jag slarvat. Jag har slarvat med lite allt möjligt men verkar ha konserverat någon slags form, åtminstone på de här passen. Och ska jag vara helt ärlig så sprang jag faktiskt snabbare till jobbet än någonsin tidigare så sent som i förra veckan. Och kanonbra marafart veckan innan det.

Så, formen är god men det har inte ramlat ut så mycket form som jag hade velat under höstens process. Och det mest oroväckande av allt är att den har varit så oerhört svajig. Jag misstänker att det har att göra med en helt hysterisk höst på jobbet. Då svarar inte kroppen varje dag. Jag tog ju ett nytt jobb i somras och samtidigt som jag ska komma ikapp och sätta mig in i saker måste all planering göras för nästa år, ja dom stora dragen. Och på kort sikt körde vi denna vecka historiens första PI-planning för det stora benet av vår kärnverksamhet. Allt skulle vara förberett för att tio utvecklingsteam skulle kunna planera och jag fick dessutom gå upp på scenen och för >100 pers berätta om vår strategi för de närmsta åren. Vilket skulle förberedas. Jag fick till några löpturer där uppe i Umeå men med otroligt låg fart i förhållande till ansträngningsnivån. Vackert var det i alla fall!

Ja, svajigt var ordet och i morse när jag skulle sticka ut på långpass tog jag mig en funderare på vad jag egentligen vill med hösten. Jag hade hoppats på att antingen springa hyggligt fort och om inte det gick använda Frankfurt som en språngbräda för Boston. Jag kom inte med till Boston. Jag tror inte att jag kommer att kunna springa hyggligt fort. Det kanske låter kaxigt men jag bryr mig inte om tiden i Frankfurt blir 2:57, 3:05 eller 3:13. Det är samma lika för mig men jag vill väldigt väldigt gärna komma till start. Och för att komma till start är gymmet viktigare än löpningen just nu. Jag får inte slarva med styrkan så i stället för att springa långpass åkte jag till gymmet och fick till ett kanonpass. Jag minns hur jag i vintras kom ut med darriga ben efter att ha klättrat bra mycket kortare än i dag. Nu kunde jag i stället köra mitt tunga benprogram. Och ja, jag är sjukt mör i benen efteråt men från en helt annan nivå. Så härligt!

Komma till start var det och nu bättrade jag på dom chanserna. Jag älskar stadsmarorna och även om jag faktiskt har indikationer på att jag en bra dag skulle kunna springa hyggligt bra, så finns det andra saker som betyder mer för mig än hyggligt bra. Att hjälpa Baddaren. Det gör mig lycklig på riktigt och nu när hon är i bra form vill jag verkligen hjälpa henne hellre än att rulla runt på 3:05 +- 8 min. För de bra marafartspassen har indikerat en kapacitet på under tre timmar och de dåliga på runt 3:10. Svajigt var ordet sa Bull. I stället för att pressa på mot något jag inte är intresserad av tänker jag hålla mig hel och inte stressa kroppen mer än nödvändigt. Långpass har jag i benen så att det sjunger om det men jag släpper marafarten och behovet av hårda långa pass på asfalt. Då får jag lite mer tid till gymmet i stället, för tro’t om ni vill, det är rätt kul det med. Och nyttigt. Kanske blir det en tidig vårmara för att motivera mig till långpass under vintern, kanske inte. Men först ska jag hjälpa den jag bryr mig mer om än mig själv att få bästa möjligheterna möjligt i Frankfurt. Det tycker jag ska bli skitskoj och så slipper jag toppa formen och kan rulla på de sista veckorna in mot maran. Ja just ja, då kan jag prioritera lite paddling också för i torsdags fick vi våra nya kajaker och det blev en bra genomkörare på sjön i går.

Fin måndagstur i Umeå!

Ha det,

Mackan

Träningsvecka på sitt sätt …

Ja det här blev inte mycket till träningsvecka om jag ska titta på den egna träningen. Jag var nödd och tvungen att gå på en väldigt hård massage i måndags och så långt allt gott. Men sen verkar det som att jag åkte på det som Baddaren åkte på veckan innan. Något litet litet knas som låg där och ville bryta ut men som aldrig bröt ut. När jag sprang blev det samma känsla som den där veckan runt Stockholm Marathon fast nu är pollensäsongen över. Segt och det hände inget. Kroppen svarade inte alls. Nu har jag valt att inte stressa och när helgen kom kände jag mig okej igen. Då kom nästa farthinder.

Jag hade planerat ett intervallpass i går morse för att stöka undan det innan jag skulle göra helgens roligaste aktivitet. Mer om det några rader ner men först farthindret. Medan maten smälte tänkte jag att jag skulle betala lite räkningar och jag noterade att augustis kreditkortsnota kommit. Jag går alltid igenom den noggrant men nu såg jag att något var tokfel redan på summan. Den var hög. Alltför hög. Någon knickedick hade uppenbarligen kommit över mina kreditkortsavgifter så i stället för att springa satt jag i telefonkö. Länge. Jättelänge. När jag hade köat klart, spärrat kort och fyllt i anmälan om att jag vill ha tillbaka mina pengar så var det 15 minuter kvar till avfärd mot Bosön.

Duscha, på med människokläder och sen åkte jag iväg. Ingen lunch hanns med men jag fick i mig ett par bananer och en kopp kaffe när jag kom fram. Det var IK Akele som hade varit påpassliga och hört av sig till mig under min semester. Jag fick en förfrågan när jag var lagom utvilad och tänkte att det här hinner jag med. 2½ timme hade jag fått till förfogande till att prata löpning på deras löparläger och det var på ren svenska skitskoj. Jag fick lite feeling för två veckor sen och skrev ihop helt nytt material och jag tror det landade bra. Fick i vilket fall som helst en massa positiv återkoppling både i paus och efter föreläsningen. Det var tydligen lite annorlunda på ett bra sätt. Jag vet ju inte vad jag gör annorlunda för jag är bara jag och det är trevligt att dom sa sig uppskatta det. Jag önskar att jag hade tid att göra sånt oftare för det är otroligt inspirerande att prata för inbitna löpare. En varierad grupp med allt från Sverigeelit till, ja jag vet inte riktigt vad. Satsande löpare i olika åldrar helt enkelt. Så även om jag inte tränade själv fick jag prata träning.

Jag blev kvar lite längre än jag tänkt och när maten var tillagad, uppäten och smält var jag inte sugen på löpning längre. I dag kom prioriteringssvängen in i spel på riktigt. Skönt löparväder men givet att baksidan har krånglat för inte alls länge sen och jag lovat naprapaten att styrketräna så gick det inte att prioritera långpass. Jag har massor av långpass i benen och det kommer inte att hjälpa mig att orka sträckan om jag inte kommer till start alls. Så jag kompromissade. Tung backlöpning som uppvärmning och sen fokus på enbensövningar. De senare gick riktigt bra men framförallt gick backpasset bra. Nu provade jag inte den här sortens backträning förrän för knappt två år sedan men jag slog i vilket fall som helst personligt världsrekord. Det tolkar jag som att kroppen är frisk, att jag har gjort något rätt men vet ju även att benen är rätt utvilade. Ändå en stor skillnad mot veckans tidigare försök när kroppen inte alls svarat. Yay!

Har jag tappat lite träning i veckan? Ja. Har jag fixat att komma i form på sex veckor förr? Ja. Minns tydligt när jag kom hem efter två veckor av festande i Aten och på sex veckor tog mig till personligt rekord i Amsterdam. Det här blir nog bra och det viktigaste är att jag kommer till start och att jag kan springa mig trött.

Ha det,

Mackan

Radioaktiv?

Men oj, det strålar om dig! Det känns verkligen att du har mycket energi.

Ja så sa min naprapat när jag var dit i går. Sen fortsatte hon med att vara helt lyrisk över vilken muskelutveckling jag haft de senaste fyra veckorna sen vi sågs. Jag förklarade att jag kommit igång väldigt bra med träningen nu och hur jag tränade för tillfället och fick bara uppmuntran över upplägget. Det är fint att höra av en gammal elitlöpare!

Ja vad var det som gav mig så mycket energi i går då som gjorde att det satt kvar hela dagen? Jo jag körde lång tempolöpning eller mer specifikt marafartsintervaller med halvsnabb joggvila. Eller norska trösklar om man vill kalla det för det. Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle gå att springa nästan två mil i lite högre ansträngning klockan halv sju på morgonen samtidigt som jag ligger på energiunderskott. Facit var att jag hade inte en enda svacka under passet. Kände mig stark, lätt i steget och med massor av energi kvar när jag var klar. I ärlighetens namn är marafarten rätt låg men det är ändå en ansträngningsnivå som ska ta lite. Och det med bara typ 40 timmar sen långpasset avslutades. Men hårdheten börjar komma. Jag känner mig som en löpare igen.

Nästa spännande övning var att köra mitt helvetesbackpass i morse. Det kanske enskilt viktigaste passet för mig i den här träningsfasen. Det passet som jag tror är varför naprapaten noterade fina benmuskler. Men vafalls tänker säkert någon nu! Du kan väl inte köra kvalitet två dagar i rad? Jodå, det kan jag för det är helt olika belastning och kravprofil för dom olika passen. Tisdagspasset är fartuthållighet och inte mycket till fart just nu och i morse var det mer att likna vid styrketräning med puls. Jag matar på långsamt med kraftig lutning. Något jag bara måste klara av med trötta ben om jag ska prestera i England. Dessutom ska jag springa fem tävlingar på sju dagar så jag måste fixa lite back-to-back.

Summa summarum så känner jag mig faktiskt sjukt energisk för tillfället. Passet i morse gick otroligt bra och jag är fortsatt sprudlande. Nu väntar jag ivrigt på barmark i de längre utomhusbackarna för utförslöpningen väntar på att trimmas. Annars är jag bara en halv fellrunner när jag kommer till England. Och vem vill vara halv?

Ha det,

Mackan

Nu siktar vi uppåt!

Tre månader kvar till säsongspremiär och nu är det dags att börja göra något åt formen. Ska jag springa upp och ner för engelska kullar är det bra att träna innan. Har jag hört. Traditionellt har jag alltid förberett mig genom att springa upp och ner för just kullar men är det något jag lärt mig är det att Stockholms kullar är för små. Under sommarträningen har jag möjligheter till Porsifjällen men här blir det inte riktigt så bra som jag vill. Det är också lite vanskligt med underlaget så här års.

Skillnaden mot i år och tidigare år är att jag är ägare av ett gymkort som har löpband som går att luta. Ordentligt. Jag har inte riktigt känt mig i form för att njuta av den lutningen tidigare i vinter men i dag var det ”äntligen” dags att starta resan mot England. Jag har inga planer på att hålla på i evigheter på gymmet varje pass men jag vill känna att jag hanterar konstant uppförslöpning i bra lutning i ett par kilometer i taget om så krävs. Jag vet exakt vad jag vill klara om tre månader och dagens pass visade att det känns väldigt möjligt. Kan jag sen bara lägga på lite aggressiv utförslöpning i april kommer det bli bra där också.

Det lustiga med att springa på ett gym är att jag som ändå känner mig som en löpare i själen är den som sticker ut bland de andra löparna på gymmet. I dag var det i alla fall en till som inte körde i långa tights i värmen men jag är hopplöst ensam i splits. Mycket märkligt. Något annat märkligt med gym är att det verkar nästa obligatoriskt att dricka den där drycken som inte innehåller några kolhydrater. Jag gillar kolhydrater i samband med träning. Jag gillar splits. Och backarna är mina vänner. Låt vara att allt det där kanske gör mig till en kuf men jag har kul och det regerar alltid. Nog med lufsande, nu kör vi!

20170819_120559
Siktar högt!

Ha det,

Mackan

Färdigtränad?

Ja då är jag väl mer eller mindre färdigtränad inför Englandsäventyret! Visst tänkte jag köra ett kortare långpass i morgon och ett par snabbare pass nästa vecka men efter morgondagens pass börjar det ticka in många vilodagar och det passar mig utmärkt.

Eftersom jag hade kört två riktigt tuffa pass redan den här veckan samt en rätt mastig morgonjogg i går tänkte jag mig något lite åt det submaximala hållet i dag. För att inte lura iväg mig i högre tempo än planerat kände jag att det var en utmärkt dag för att lära snabbadepten Mårdhundsvarvet. Lite sådär lagom jobbigt. En bra plan för ben som inte under några omständigheter borde vara fullt återhämtade från en maxad mil i tisdags och träning i slalombacken i förrgår.

Blev det lugnt? Skulle inte tro det! Jo första blev ungefär som jag tänkt mig att alla skulle bli. Lite driv i steget, halvflåsigt och snabbt nog för att trimma perceptionsförmågan på stigarna. Sen gick det bara fortare och fortare på de efterföljande två varven och när jag såg att det tredje var snabbare än mitt sista för tre veckor sen frågade jag adepten om vi skulle avbryta.

No way José

Bara att pinna på så gott det går med andra ord och nu var det med rejält trötta ben. Jag måste erkänna att jag var väldigt ambivalent. Dels insåg jag rätt tidigt att det fanns en chans att nå den där gränsen som säger att nu börjar det se bra ut. Dels kände jag att det skulle vara bra skönt om adepten inte skulle hänga med i tempot och att vi skulle lugna ner oss. Det sistnämnda inträffade aldrig. Hon imponerade enormt på stigarna och jag är rätt säker på att hon var snabbare än både Mårdhunden själv och El G. Det blev mitt snabbaste varv på fyra år. Jag har alltså inte varit kvickare sen förra Englandsresan men jag var kvickare än 2014 när jag faktiskt vann min klass i Mefjellet Opp. Om inget oväntat inträffar far jag till Peak District i bättre form än vad jag någonsin kunde tro. Åtminstone så länge det inte blir för aggressivt uppför för där kommer det handla om att minimera tappet. Utför och på tekniska stigar med måttlig kupering ser det dock helt okej ut. Och något som är mer än okej är att jag återhämtar mig fantastiskt bra. Får se om jag säger samma sak efter lopp två dagar i rad…

18199312_10211312631745149_8574543598443351451_n
Efter torsdagens backar. Foto: Baddaren

Ha det,

Mackan

Jag tittar upp mot himlen!

Bam, bam, bam!

Första backpasset sen Skåla Opp i augusti och det var med viss försiktighet jag angrep backen. När jag kom upp var det med en undran om jag gått på för hårt såsom det lätt blir när jag inte lekt backe på ett tag. För att inte tala om osäkerheten i den första utförslöpningen. Man brukar bli bra på det man tränar och det var just det. Jag har inte tränat dom här färdigheterna på ett tag. Det i kombination med att det är inte snustorrt i en norrsluttning så här års.

Men för att backa bandet lite så var jag fascinerande lätt i steget under uppjoggen. Under gårdagen kändes det blytungt och jag trodde inte alls på att någon återhämtning skulle vara möjlig före helgen. Fast så var det det här med att våga prova och man kan alltid avbryta om det känns skit. Vädret var fint och det kan inte vara så illa att komma ut i solen ett tag. Det var det inte heller. Jag trippade runt på lätta steg och det kändes bara pepp att få ta sig an några backar.

Så jag tog mig an några backar. Inte fort. Garanterat inte vackert. Men genomfört och den där härliga känslan av att spyan var nära under den sista vändan. Att kunna göra det i mars månad kan dessutom bara ses som en bonus och när jag var klar snicksnackade jag ett tag med en man på toppen. Han fick dessutom äran att ta en bild. Det kan vara så att linsen var något svettig så jag skyller inte suddigheten på honom utan på det. Gick jag på för hårt från start då? Icke sa Nicke! Jag kapade konstant på varvtiderna och sista vändan gick markant snabbare än den första.

Fan vad kul det är att bli trött! Det finns nog inget som får igång löplusten så mycket som ett längre uppehåll och nu när jag under tre månader har förberett mig på att kunna träna på riktigt njuter jag som … ja någon som njuter en masse. Jag vill ju liksom bara vara mig själv och det här är jag.

2017-03-23 16.13.21

Ha det,

Mackan

Jag tror att jag har en plan!

Under dagens pass på gymmet hann jag fundera en del. Helst skulle jag velat köra ett maxpass just nu för att se var jag egentligen står men efter att ha avslutat rehabtrappans första fas i går så vet jag att det inte är ett alternativ. Men jag vet vad jag har att göra utefter de lopp jag redan nu har planerat att springa i år. Det fina i kråksången är att hela årets milstolpar följer ett mönster av att först bli stark och sen bli snabb. Det brukar vara ett fint sätt att jobba. I den bästa av alla världar är jag stark när jag kommer ur vinterträningen men i ett läge där jag just nu behärskar 50 minuter lugn löpning så är det inget alternativ utan det får bli en senare fråga.

Så vi får göra så här:

  1. Jogga mig till lite tålighet i januari.
  2. Komma upp i någorlunda vettig mängd och förhoppningsvis lite hårdare pass i februari
  3. Få till bra långpass och en hel del fartbackpass i mars och april. I den bästa av världar är jag verkligen i full träning i april.
  4. Under hela perioden sakta men säkert minska i vikt.

Går allt som jag vill kan jag då tåla att köra hårt på fyra av de sex tävlingar som finns tillgängliga på vår fellrunningresa under andra halvan av maj

Sen väntar pollensäsongen och då blir det lite svårplanerat men tanken är att jobba på i bra mängd och med riktigt tunga backpass. Bonus blir om jag får till en del riktiga intervallpass också. Men planen är att vara stark som en oxe till Skåla Opp i mitten av augusti.

Efter det ska jag vara tålig nog för en rejäl period av maratonträning när pollenmöget har gett sig av och göra en bra comeback på maratonscenen i slutet av oktober. Hur bra den kan bli har jag inte en susning om men jag vill i alla fall tåla träningen så att jag kan ge det en chans. Frågor på det?

ontop

Ha det,

Mackan