Du är bäst!

Ja visst är det skönt att höra att man är bäst! Det var grannens telning som yttrade orden när jag skulle åka till gymmet i dag. Jag vet inte riktigt vad han grundade uttalandet på men det var ändå kul att höra. Och jag svarade naturligtvis att det är han som är bäst. Något jag inte varit bäst på har varit att blogga och jag har helt enkelt inte kunnat prioritera det mitt uppe i allt annat.

Bäst var jag i alla fall på gymmet. Nytt personbästa igen på backlöpningspasset och jag kan konstatera att jag är i sjukt mycket bättre form än i december förra året när jag började med dom här passen. Dom passen som jag höll i så bra under vintern och faktiskt även fram till mitten av september. Sen har jag slarvat. Jag har slarvat med lite allt möjligt men verkar ha konserverat någon slags form, åtminstone på de här passen. Och ska jag vara helt ärlig så sprang jag faktiskt snabbare till jobbet än någonsin tidigare så sent som i förra veckan. Och kanonbra marafart veckan innan det.

Så, formen är god men det har inte ramlat ut så mycket form som jag hade velat under höstens process. Och det mest oroväckande av allt är att den har varit så oerhört svajig. Jag misstänker att det har att göra med en helt hysterisk höst på jobbet. Då svarar inte kroppen varje dag. Jag tog ju ett nytt jobb i somras och samtidigt som jag ska komma ikapp och sätta mig in i saker måste all planering göras för nästa år, ja dom stora dragen. Och på kort sikt körde vi denna vecka historiens första PI-planning för det stora benet av vår kärnverksamhet. Allt skulle vara förberett för att tio utvecklingsteam skulle kunna planera och jag fick dessutom gå upp på scenen och för >100 pers berätta om vår strategi för de närmsta åren. Vilket skulle förberedas. Jag fick till några löpturer där uppe i Umeå men med otroligt låg fart i förhållande till ansträngningsnivån. Vackert var det i alla fall!

Ja, svajigt var ordet och i morse när jag skulle sticka ut på långpass tog jag mig en funderare på vad jag egentligen vill med hösten. Jag hade hoppats på att antingen springa hyggligt fort och om inte det gick använda Frankfurt som en språngbräda för Boston. Jag kom inte med till Boston. Jag tror inte att jag kommer att kunna springa hyggligt fort. Det kanske låter kaxigt men jag bryr mig inte om tiden i Frankfurt blir 2:57, 3:05 eller 3:13. Det är samma lika för mig men jag vill väldigt väldigt gärna komma till start. Och för att komma till start är gymmet viktigare än löpningen just nu. Jag får inte slarva med styrkan så i stället för att springa långpass åkte jag till gymmet och fick till ett kanonpass. Jag minns hur jag i vintras kom ut med darriga ben efter att ha klättrat bra mycket kortare än i dag. Nu kunde jag i stället köra mitt tunga benprogram. Och ja, jag är sjukt mör i benen efteråt men från en helt annan nivå. Så härligt!

Komma till start var det och nu bättrade jag på dom chanserna. Jag älskar stadsmarorna och även om jag faktiskt har indikationer på att jag en bra dag skulle kunna springa hyggligt bra, så finns det andra saker som betyder mer för mig än hyggligt bra. Att hjälpa Baddaren. Det gör mig lycklig på riktigt och nu när hon är i bra form vill jag verkligen hjälpa henne hellre än att rulla runt på 3:05 +- 8 min. För de bra marafartspassen har indikerat en kapacitet på under tre timmar och de dåliga på runt 3:10. Svajigt var ordet sa Bull. I stället för att pressa på mot något jag inte är intresserad av tänker jag hålla mig hel och inte stressa kroppen mer än nödvändigt. Långpass har jag i benen så att det sjunger om det men jag släpper marafarten och behovet av hårda långa pass på asfalt. Då får jag lite mer tid till gymmet i stället, för tro’t om ni vill, det är rätt kul det med. Och nyttigt. Kanske blir det en tidig vårmara för att motivera mig till långpass under vintern, kanske inte. Men först ska jag hjälpa den jag bryr mig mer om än mig själv att få bästa möjligheterna möjligt i Frankfurt. Det tycker jag ska bli skitskoj och så slipper jag toppa formen och kan rulla på de sista veckorna in mot maran. Ja just ja, då kan jag prioritera lite paddling också för i torsdags fick vi våra nya kajaker och det blev en bra genomkörare på sjön i går.

Fin måndagstur i Umeå!

Ha det,

Mackan

Träningsvecka på sitt sätt …

Ja det här blev inte mycket till träningsvecka om jag ska titta på den egna träningen. Jag var nödd och tvungen att gå på en väldigt hård massage i måndags och så långt allt gott. Men sen verkar det som att jag åkte på det som Baddaren åkte på veckan innan. Något litet litet knas som låg där och ville bryta ut men som aldrig bröt ut. När jag sprang blev det samma känsla som den där veckan runt Stockholm Marathon fast nu är pollensäsongen över. Segt och det hände inget. Kroppen svarade inte alls. Nu har jag valt att inte stressa och när helgen kom kände jag mig okej igen. Då kom nästa farthinder.

Jag hade planerat ett intervallpass i går morse för att stöka undan det innan jag skulle göra helgens roligaste aktivitet. Mer om det några rader ner men först farthindret. Medan maten smälte tänkte jag att jag skulle betala lite räkningar och jag noterade att augustis kreditkortsnota kommit. Jag går alltid igenom den noggrant men nu såg jag att något var tokfel redan på summan. Den var hög. Alltför hög. Någon knickedick hade uppenbarligen kommit över mina kreditkortsavgifter så i stället för att springa satt jag i telefonkö. Länge. Jättelänge. När jag hade köat klart, spärrat kort och fyllt i anmälan om att jag vill ha tillbaka mina pengar så var det 15 minuter kvar till avfärd mot Bosön.

Duscha, på med människokläder och sen åkte jag iväg. Ingen lunch hanns med men jag fick i mig ett par bananer och en kopp kaffe när jag kom fram. Det var IK Akele som hade varit påpassliga och hört av sig till mig under min semester. Jag fick en förfrågan när jag var lagom utvilad och tänkte att det här hinner jag med. 2½ timme hade jag fått till förfogande till att prata löpning på deras löparläger och det var på ren svenska skitskoj. Jag fick lite feeling för två veckor sen och skrev ihop helt nytt material och jag tror det landade bra. Fick i vilket fall som helst en massa positiv återkoppling både i paus och efter föreläsningen. Det var tydligen lite annorlunda på ett bra sätt. Jag vet ju inte vad jag gör annorlunda för jag är bara jag och det är trevligt att dom sa sig uppskatta det. Jag önskar att jag hade tid att göra sånt oftare för det är otroligt inspirerande att prata för inbitna löpare. En varierad grupp med allt från Sverigeelit till, ja jag vet inte riktigt vad. Satsande löpare i olika åldrar helt enkelt. Så även om jag inte tränade själv fick jag prata träning.

Jag blev kvar lite längre än jag tänkt och när maten var tillagad, uppäten och smält var jag inte sugen på löpning längre. I dag kom prioriteringssvängen in i spel på riktigt. Skönt löparväder men givet att baksidan har krånglat för inte alls länge sen och jag lovat naprapaten att styrketräna så gick det inte att prioritera långpass. Jag har massor av långpass i benen och det kommer inte att hjälpa mig att orka sträckan om jag inte kommer till start alls. Så jag kompromissade. Tung backlöpning som uppvärmning och sen fokus på enbensövningar. De senare gick riktigt bra men framförallt gick backpasset bra. Nu provade jag inte den här sortens backträning förrän för knappt två år sedan men jag slog i vilket fall som helst personligt världsrekord. Det tolkar jag som att kroppen är frisk, att jag har gjort något rätt men vet ju även att benen är rätt utvilade. Ändå en stor skillnad mot veckans tidigare försök när kroppen inte alls svarat. Yay!

Har jag tappat lite träning i veckan? Ja. Har jag fixat att komma i form på sex veckor förr? Ja. Minns tydligt när jag kom hem efter två veckor av festande i Aten och på sex veckor tog mig till personligt rekord i Amsterdam. Det här blir nog bra och det viktigaste är att jag kommer till start och att jag kan springa mig trött.

Ha det,

Mackan

Radioaktiv?

Men oj, det strålar om dig! Det känns verkligen att du har mycket energi.

Ja så sa min naprapat när jag var dit i går. Sen fortsatte hon med att vara helt lyrisk över vilken muskelutveckling jag haft de senaste fyra veckorna sen vi sågs. Jag förklarade att jag kommit igång väldigt bra med träningen nu och hur jag tränade för tillfället och fick bara uppmuntran över upplägget. Det är fint att höra av en gammal elitlöpare!

Ja vad var det som gav mig så mycket energi i går då som gjorde att det satt kvar hela dagen? Jo jag körde lång tempolöpning eller mer specifikt marafartsintervaller med halvsnabb joggvila. Eller norska trösklar om man vill kalla det för det. Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle gå att springa nästan två mil i lite högre ansträngning klockan halv sju på morgonen samtidigt som jag ligger på energiunderskott. Facit var att jag hade inte en enda svacka under passet. Kände mig stark, lätt i steget och med massor av energi kvar när jag var klar. I ärlighetens namn är marafarten rätt låg men det är ändå en ansträngningsnivå som ska ta lite. Och det med bara typ 40 timmar sen långpasset avslutades. Men hårdheten börjar komma. Jag känner mig som en löpare igen.

Nästa spännande övning var att köra mitt helvetesbackpass i morse. Det kanske enskilt viktigaste passet för mig i den här träningsfasen. Det passet som jag tror är varför naprapaten noterade fina benmuskler. Men vafalls tänker säkert någon nu! Du kan väl inte köra kvalitet två dagar i rad? Jodå, det kan jag för det är helt olika belastning och kravprofil för dom olika passen. Tisdagspasset är fartuthållighet och inte mycket till fart just nu och i morse var det mer att likna vid styrketräning med puls. Jag matar på långsamt med kraftig lutning. Något jag bara måste klara av med trötta ben om jag ska prestera i England. Dessutom ska jag springa fem tävlingar på sju dagar så jag måste fixa lite back-to-back.

Summa summarum så känner jag mig faktiskt sjukt energisk för tillfället. Passet i morse gick otroligt bra och jag är fortsatt sprudlande. Nu väntar jag ivrigt på barmark i de längre utomhusbackarna för utförslöpningen väntar på att trimmas. Annars är jag bara en halv fellrunner när jag kommer till England. Och vem vill vara halv?

Ha det,

Mackan

Nu siktar vi uppåt!

Tre månader kvar till säsongspremiär och nu är det dags att börja göra något åt formen. Ska jag springa upp och ner för engelska kullar är det bra att träna innan. Har jag hört. Traditionellt har jag alltid förberett mig genom att springa upp och ner för just kullar men är det något jag lärt mig är det att Stockholms kullar är för små. Under sommarträningen har jag möjligheter till Porsifjällen men här blir det inte riktigt så bra som jag vill. Det är också lite vanskligt med underlaget så här års.

Skillnaden mot i år och tidigare år är att jag är ägare av ett gymkort som har löpband som går att luta. Ordentligt. Jag har inte riktigt känt mig i form för att njuta av den lutningen tidigare i vinter men i dag var det ”äntligen” dags att starta resan mot England. Jag har inga planer på att hålla på i evigheter på gymmet varje pass men jag vill känna att jag hanterar konstant uppförslöpning i bra lutning i ett par kilometer i taget om så krävs. Jag vet exakt vad jag vill klara om tre månader och dagens pass visade att det känns väldigt möjligt. Kan jag sen bara lägga på lite aggressiv utförslöpning i april kommer det bli bra där också.

Det lustiga med att springa på ett gym är att jag som ändå känner mig som en löpare i själen är den som sticker ut bland de andra löparna på gymmet. I dag var det i alla fall en till som inte körde i långa tights i värmen men jag är hopplöst ensam i splits. Mycket märkligt. Något annat märkligt med gym är att det verkar nästa obligatoriskt att dricka den där drycken som inte innehåller några kolhydrater. Jag gillar kolhydrater i samband med träning. Jag gillar splits. Och backarna är mina vänner. Låt vara att allt det där kanske gör mig till en kuf men jag har kul och det regerar alltid. Nog med lufsande, nu kör vi!

20170819_120559
Siktar högt!

Ha det,

Mackan

Färdigtränad?

Ja då är jag väl mer eller mindre färdigtränad inför Englandsäventyret! Visst tänkte jag köra ett kortare långpass i morgon och ett par snabbare pass nästa vecka men efter morgondagens pass börjar det ticka in många vilodagar och det passar mig utmärkt.

Eftersom jag hade kört två riktigt tuffa pass redan den här veckan samt en rätt mastig morgonjogg i går tänkte jag mig något lite åt det submaximala hållet i dag. För att inte lura iväg mig i högre tempo än planerat kände jag att det var en utmärkt dag för att lära snabbadepten Mårdhundsvarvet. Lite sådär lagom jobbigt. En bra plan för ben som inte under några omständigheter borde vara fullt återhämtade från en maxad mil i tisdags och träning i slalombacken i förrgår.

Blev det lugnt? Skulle inte tro det! Jo första blev ungefär som jag tänkt mig att alla skulle bli. Lite driv i steget, halvflåsigt och snabbt nog för att trimma perceptionsförmågan på stigarna. Sen gick det bara fortare och fortare på de efterföljande två varven och när jag såg att det tredje var snabbare än mitt sista för tre veckor sen frågade jag adepten om vi skulle avbryta.

No way José

Bara att pinna på så gott det går med andra ord och nu var det med rejält trötta ben. Jag måste erkänna att jag var väldigt ambivalent. Dels insåg jag rätt tidigt att det fanns en chans att nå den där gränsen som säger att nu börjar det se bra ut. Dels kände jag att det skulle vara bra skönt om adepten inte skulle hänga med i tempot och att vi skulle lugna ner oss. Det sistnämnda inträffade aldrig. Hon imponerade enormt på stigarna och jag är rätt säker på att hon var snabbare än både Mårdhunden själv och El G. Det blev mitt snabbaste varv på fyra år. Jag har alltså inte varit kvickare sen förra Englandsresan men jag var kvickare än 2014 när jag faktiskt vann min klass i Mefjellet Opp. Om inget oväntat inträffar far jag till Peak District i bättre form än vad jag någonsin kunde tro. Åtminstone så länge det inte blir för aggressivt uppför för där kommer det handla om att minimera tappet. Utför och på tekniska stigar med måttlig kupering ser det dock helt okej ut. Och något som är mer än okej är att jag återhämtar mig fantastiskt bra. Får se om jag säger samma sak efter lopp två dagar i rad…

18199312_10211312631745149_8574543598443351451_n
Efter torsdagens backar. Foto: Baddaren

Ha det,

Mackan

Jag tittar upp mot himlen!

Bam, bam, bam!

Första backpasset sen Skåla Opp i augusti och det var med viss försiktighet jag angrep backen. När jag kom upp var det med en undran om jag gått på för hårt såsom det lätt blir när jag inte lekt backe på ett tag. För att inte tala om osäkerheten i den första utförslöpningen. Man brukar bli bra på det man tränar och det var just det. Jag har inte tränat dom här färdigheterna på ett tag. Det i kombination med att det är inte snustorrt i en norrsluttning så här års.

Men för att backa bandet lite så var jag fascinerande lätt i steget under uppjoggen. Under gårdagen kändes det blytungt och jag trodde inte alls på att någon återhämtning skulle vara möjlig före helgen. Fast så var det det här med att våga prova och man kan alltid avbryta om det känns skit. Vädret var fint och det kan inte vara så illa att komma ut i solen ett tag. Det var det inte heller. Jag trippade runt på lätta steg och det kändes bara pepp att få ta sig an några backar.

Så jag tog mig an några backar. Inte fort. Garanterat inte vackert. Men genomfört och den där härliga känslan av att spyan var nära under den sista vändan. Att kunna göra det i mars månad kan dessutom bara ses som en bonus och när jag var klar snicksnackade jag ett tag med en man på toppen. Han fick dessutom äran att ta en bild. Det kan vara så att linsen var något svettig så jag skyller inte suddigheten på honom utan på det. Gick jag på för hårt från start då? Icke sa Nicke! Jag kapade konstant på varvtiderna och sista vändan gick markant snabbare än den första.

Fan vad kul det är att bli trött! Det finns nog inget som får igång löplusten så mycket som ett längre uppehåll och nu när jag under tre månader har förberett mig på att kunna träna på riktigt njuter jag som … ja någon som njuter en masse. Jag vill ju liksom bara vara mig själv och det här är jag.

2017-03-23 16.13.21

Ha det,

Mackan

Jag tror att jag har en plan!

Under dagens pass på gymmet hann jag fundera en del. Helst skulle jag velat köra ett maxpass just nu för att se var jag egentligen står men efter att ha avslutat rehabtrappans första fas i går så vet jag att det inte är ett alternativ. Men jag vet vad jag har att göra utefter de lopp jag redan nu har planerat att springa i år. Det fina i kråksången är att hela årets milstolpar följer ett mönster av att först bli stark och sen bli snabb. Det brukar vara ett fint sätt att jobba. I den bästa av alla världar är jag stark när jag kommer ur vinterträningen men i ett läge där jag just nu behärskar 50 minuter lugn löpning så är det inget alternativ utan det får bli en senare fråga.

Så vi får göra så här:

  1. Jogga mig till lite tålighet i januari.
  2. Komma upp i någorlunda vettig mängd och förhoppningsvis lite hårdare pass i februari
  3. Få till bra långpass och en hel del fartbackpass i mars och april. I den bästa av världar är jag verkligen i full träning i april.
  4. Under hela perioden sakta men säkert minska i vikt.

Går allt som jag vill kan jag då tåla att köra hårt på fyra av de sex tävlingar som finns tillgängliga på vår fellrunningresa under andra halvan av maj

Sen väntar pollensäsongen och då blir det lite svårplanerat men tanken är att jobba på i bra mängd och med riktigt tunga backpass. Bonus blir om jag får till en del riktiga intervallpass också. Men planen är att vara stark som en oxe till Skåla Opp i mitten av augusti.

Efter det ska jag vara tålig nog för en rejäl period av maratonträning när pollenmöget har gett sig av och göra en bra comeback på maratonscenen i slutet av oktober. Hur bra den kan bli har jag inte en susning om men jag vill i alla fall tåla träningen så att jag kan ge det en chans. Frågor på det?

ontop

Ha det,

Mackan

Oj vilken vecka!

Det här har varit en märklig vecka på många sätt. Massor av bra möten med bra människor, ett åskmoln som har dragit sin väg samt ett par rejäla överraskningar. Jag får väl börja med överraskningen att min blogg har utsetts till Sveriges fjärde största löparblogg. Den såg jag inte komma! Jag gör som alla andra som skrutit om placeringar på listan och citerar Cision:

”Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, antal läsarkommentarer, samt aktivitet och delningar i sociala medier.”

Bloggtopp löparbloggar

Jag har aldrig strävat efter några bloggtoppar utan skriver när jag känner för det och vad jag känner för att skriva men visst fan blev jag glad! Och förvånad. Jätteförvånad.

Den andra överraskningen var att jag i dag fick en hedrande förfrågan som är väldigt löprelaterad men som jag inte vet om jag kan ta på mig. Vill gärna men vet verkligen inte om jag hinner/orkar. Eller ja, hinner gör man oftast men finns orken till ytterligare ett uppdrag över heltidsjobb+ samt egna firman? Vet ej men jag blev väldigt glad och ska fundera på saken över helgen. Att bolla med Baddaren är alltid bra så det ska jag göra.

Träning då? Lite grand. Jag har varit väldigt seg i kroppen och det kan nog vara så att det har haft med gräspollen att göra. Jag har inte hunnit springa sen regnet kom i går morse men jag sprang just i går morse. Och det var segt. Jag sprang i tisdags morse och det var jättesegt. Jag var i Väsjöbacken i onsdags tillsammans med goa vänner och Baddaren men det funkade inte alls. Jag hann med två långsamma vändor innan jag var helt skakig i benen och då är det inte som det ska. Jag visste redan innan att jag kände mig svag men man måste pröva. Och en gång är ingen gång, därav två innan jag kastade in handduken och ägnade resten av tiden till att heja. Nytt försök i morgon. Känns som ett lämpligt sätt att börja födelsedagsfirandet på. Jag ska köra minst ett pass i veckan i den där jädra backen och två vändor kan inte räknas som ett pass, det räknas som ett försök. Nu lär det väl regna i morgon och då vet jag i alla fall att det inte finns några pollen! Regn är betydligt lättare att parera än pollen… Dessutom fyller jag år i morgon och då måste det ju gå bra så att jag orkar äta mycket tårta på kvällen.

piggy

Ha det,

Mackan

 

Bakluckedricka

Dagens plan att åka till Väsjöbacken kändes som ett måttligt vettigt val för kvällsaktivitet. Två bananer och en gyros under en snabblunch var vad jag hade hunnit få i mig sen i går kväll och jag hade varit på jobbet sen sju i morse. Jag. Var. Jättetrött. Men ska man uppför ett jeffla berg om två månader så är det bara att bita i. Och kan Flåsmannen ta SM-silver på maran genom att spy och skippa frukost före start så vem är jag att klaga. Det blev som väntat skitjobbigt och det tänker jag inte tråka ut någon med men ni kan aldrig gissa vad som hände sen…

Jo T-Bone fiskade fram en kall burk Mer till mig ur bakluckan när vi kom tillbaka till parkeringen. Med päronsmak och den var rakt igenom fantastisk. Den bästa Mer jag någonsin druckit och det väckte minnen till liv för det här var inte den bästa bakluckedrickan men eventuellt den näst bästa. Och nej, jag räknar inte in skogsstjärnan från bakluckan på någon bil vid Rimjokks parkering i ungdomen utan jag tänker på något helt annat.

En gång för många år sen var jag, pappa, min farbror Fingal och min kompis Gamas och fiskade uppe vid Pärlälven. Det var en helvetiskt varm dag och när vi fiskar så fiskar vi så timmarna rann iväg. Till slut återstod att vandra några kilometer tillbaka till Fingals bil. Den som någon gång gått en heldag i fiskarstövlar i högsommarvärme kan nog ana att vi började bli rätt möra. Jag minns hela sekvensen som igår hur vi på slutet gick på en skogsbilväg i den stekande solen. Jag har inga minnen av att någon gnällde för fiskare gnäller inte annat än möjligtvis vid dåligt fiske. Eventuellt. Men en sak var säker och det var att vi var fruktansvärt törstiga. När vi kom fram till bilen och Fingal öppnade bakluckan så frågar han om vi vill ha Fanta. Bara sådär. Om vi vill ha Fanta? Vilken jeffla Fanta? Det låter ju lite för bra för att vara sant. Även bakluckevarm Fanta funkar när man är törstig. Men min Fingal var en man som använde skallen så när vi fick våra Fanta var den kall. Iskall. Gubben hade planerat och tagit med sig en kylbox med läsk. Det mina vänner var den godaste läsk jag någonsin druckit. Ur en baklucka. Helt oväntat. Som i dag!

IMGP0332

Ha det,

Mackan

There is a light that never goes out

Gnistan. Glöden. Ljuset. När man minst anar det så händer det något och det verkar gälla åt både hållen. I kväll var överraskningen åt rätt håll och jag blevför första gången på länge rejält positivt överraskad och självklart var det i Väsjöbacken det hände. Det är där det alltid händer åt alla håll och kanter. Jag och Baddaren hade bestämt att träffas i backen efter jobbet och efter en lång dag lyckades jag till slut ta mig dit. Det var många som hade bestämt sig för att fara ut ur stan vid ungefär samma tidpunkt så det tog sin tid. Och köande utan automatväxel skapar en sjuhelvetes stel kropp. Det var i snigelfart och med jämna plågor jag genomförde min nästan halvtimmeslånga uppvärmningsrunda. Och varmt var det, 20 grader. Det kanske inte låter så mycket men mitt lappblod kokar.

Jag undrade verkligen hur jag skulle palla med några backar alls men jag hade satt upp ett minimiantal och ett maximalt antal så det var bara att börja. Den första tanken som slog mig när jag satte i gång var att för cirka 15 år sen när jag började springa slalombacke kunde jag vara ensam i Hammarbybacken. Nu är det alltid folk till och med i Väsjöbacken, så även i kväll. Först fick vi jättebra pepp av ett par killar som körde samtidigt och jag är rätt säker på att det fick igång mig. Kroppen var inte så körd som det först kändes. Att jag fick köra årets första nercabbade triggade nog också några gamla minnesbanor för plötsligt hade jag förmåga att ta i lite mer. Jag ska inte påstå att det gick snabbt men det som i söndags kändes som en ocean från vettig form minskade plötsligt till något som mer liknar någon mindre sorts världshav. Små världshav är bättre än gigantiska oceaner och kan jag närma mig Medelhav, Östersjöar och sen insjöar så kanske det inte är mer än lite tjärn i höst.

Det gick helt enkelt otroligt mycket bättre och räknar man in det faktum att jag bär på cirka fem ryggsäckar med dödvikt som lär rinna av mig om jag skärper till träningen så kan det nog bli bra på Skåla Opp. Där behöver man bara en av de där ryggsäckarna och slipper pollen. Fast jag klarade mig från dödshostan i kväll! Det är nog bättre att springa lite högre upp. För övrigt verkar det här vara veckan som jag stöter ihop med gamla bekanta stup i kvarten. Tre träningspass och tre möten på tre dagar. I måndags var det först LM och sen min gamla vän Lollo som jag inte sett på 20 år. I backen i dag var det dags att träffa på CamCam som jag inte träffat på något år. Mycket trevligt och vi gjorde sällskap nedför backen på min sista vända. Tjejen såg stark ut!

Just nu har jag den där känslan av att jag gjort ett bra pass och att jag mår prima efteråt. Det var länge sen må jag säga och det firades med att premiärgrilla burgare och med finbärs till. Snälla, låt det här vara någon sorts vändning för det är så här det ska kännas efter pass. Yay!

DSC03575

Ha det,

Mackan