Fyra ben och 500 böcker från Malmö till Abisko!

För två år sedan gav sig vännerna Oskar och Philip ut på en tre månader lång resa genom Sveriges alla 290 kommuner för att hitta Sveriges bästa motionsspår. Galningarna sprang 3-4 spår om dagen och skrev sedan en bok som dom tryckte i 3 000 exemplar. Jag vet inte vad killarna visste om bokmarknaden men det var ett offensivt mål att sälja alla böcker och i mitt tycke har det gått över förväntan. Men bokförsäljningen stannade av och när den här sommaren började hade dom 500 böcker kvar i lager. Killarna tyckte att så kunde det inte sluta utan fick en idé: Vi springer genom hela Sverige med resterande lager i barnvagn och säljer dom längs vägen! Jag har fått en pratstund med dom och här är vad dom har att säga till sitt försvar.

Hur fick ni den idén?

Vi var rätt desperata, försäljningen hade avstannat och vi kom inte på något sätt att få sålt de sista 500 böckerna. Det var sent och började mörkna. Vi satt i Philips soffa och så bara kom vi på det:

– Vi borde göra något sjukt, något galet, det var det som intresserade folk innan, inte boken så mycket som den galna resan.
– Ja, vi borde typ springa genom Sverige.
– Haha, ja, MED de sista böckerna
– Hahahah, ja en barnvagn full av böcker, det blir typ som våra barn som vi fraktar och sprider ut i världen.
-Ja, som två kristna martyrer som släpar sin självpåtagna börda genom Sverige.
Sen började vi romantisera som fan och tänka Ja, varför inte, vi kör, vi gör det, vi klarar det. Till slut var det helt mörkt i rummet för vi blev så exalterade av idén att vi glömde sätta på ljuset. Båda två hade svårt att sova den natten och drömde livligt om vårt kommande äventyr.

Planen är att starta den 1:a juli nere i Malmö och sen springa i 40 dagar upp till Abisko. Om jag räknat rätt blir det cirka 6 mil om dagen i snitt om ni springer hyggligt rakt upp genom Sverige, stämmer det?

Det stämmer. Vi delar den sträckan mellan oss (antagligen varje dag) så det i snitt blir 3 mil/dag/person.

Vad jag kunnat läsa mig till använder ni en vagn gjord för cykel och en för löpning och det är ju smidigt för att dela upp det eller om någon har känningar av något. Har ni någon följebil eller är ni helt på egen hand?

Nej vi är på egen hand. Följebil övervägdes en kort stund men vi insåg att det skulle bli svårt att övertala någon om att lägga sin semester på det.

Uppdelat eller inte så är det rätt tuffa dagsetapper om jag får säga det själv och då ställer jag mig direkt ett antal frågor:

Hur har ni förberett er?

Vi har båda börjat springa en del de sista 2 månaderna inför start. Dessutom har vi gjort en ny hemsida, och en youtube-kanal, och ett instagramkonto. De praktiska detaljerna kring logistiken löser vi efterhand tänker vi. Vi har köpt ett tält och fixat barnvagnarna, men det är nog allt.

Nu känner jag att jag börjar bli lite förälskad i killarna och med den entusiasm och enkelhet dom tar sig an uppgiften. Så klart det är galet men det är galet på ett skönt sätt! Så jag kan inte annat än undra mer om själva planeringen. Är det mer som är lite på uppstuds månne…

Kommer ni att köra stor variation på dagsetapperna och anpassa er efter till exempel var det finns boende och vad det är för väder eller försöka springa jämnlånga etapper?

Nej vi springer jämnlångt etapper och löser boendet efterhand. Vi har delat upp etapperna rätt grovhugget, försökt hålla oss till småvägar, men huvudsakligen har vi fokuserat på att få till 6 mil och inte brytt oss om praktiska detaljer (vilket vi kanske kommer inse är dumt).

Dumt eller inte, det återstår att se. Är det sommar så brukar saker lösa sig lättare än om det hade varit en vintertur. Då hade jag nog lånat ut lite av min planeringsförmåga åt killarna. Ja och apropå boende: Vad är planen där? Tält, hotell, välvilliga medmänniskor eller blir det en blandning av allt?

Det blir nog rätt mycket tält och vindskydd. Vi har ju budget för några nätter på vandrarhem men vi är ganska snåla så det blir nog rätt primitivt. Om någon öppnar upp sitt hem för oss är vi otroligt tacksamma – men vi räknar inte med det.

Jag hoppas verkligen att en massa folk öppnar upp sina hem för kroppen gillar en säng ibland! Jag har förstått att ni springer mer eller mindre i inlandet och för mig med rötterna i Lappland råkar jag veta att det är rätt mycket mindre orter i inlandet jämfört längs kusten. Tror ni att det kommer att påverka bokförsäljningen?

Hmm, det kanske vi inte riktigt tänkt igenom och rutten kan komma att planeras om.

Nu kommer lite motfrågor från killarna och en del handlar om mygg i inlandet jämfört med kusten. Mina egna erfarenheter är att det är rätt mycket mer mygg inne i landet och nu får vi se om dom planerar om. Fundera ni på det när ni springer de första etapperna och det går ju att så småningom vika av ut mot kusten men då måste nog etapperna förlängas.

När vi ändå är inne på försäljning: Tänk om ni sålt slut på böckerna innan ni ens kommit halvvägs, avbryter ni eller fortsätter ni till Abisko?

Vi avbryter så fort alla böcker är sålda. OM det sker tar vi semester. Annars (troligen) blir det löpning hela vägen fram till skolstart i augusti …

Eller för att vända på det, om ni har 100 böcker kvar i Abisko, springer ni söderut igen eller får det räcka?

HAHA! Det har vi inte tänkt på … Vi siktar på att få dom sålda, annars kommer vi med någon desperat idé när vi närmar oss Abisko! Förhoppningsvis inte den som du nyss kläckte.

Går det att komma i kontakt med er längs vägen genom de kanaler ni kommunicerar genom?

Vi tror/hoppas det. Planen är att vi ska vara uppkopplade varje dag, och vi har även telefoner som man kan nå oss på.
Sist men inte minst, vad gissar ni blir er största lärdom av resan? Kom i håg det svaret och så tittar ni tillbaka när ni är framme!
Kul fråga! Jag tror att vi kommer att lära oss mycket om våra fysiska och mentala gränser. Att gränserna egentligen inte går där våra inre latmaskar tror att de går, utan där vi bestämmer oss för att de går. Typ att allt är möjligt om man vågar vara dum nog att tro på det.

Hursomhelst, det här är en galet rolig idé och jag tror att ni kommer att få en fantastisk resa och möta många intressanta människor. Hela resan går att följa på hemsidan och där finns länkar till Instagram, Facebook och Youtube där det kommer att läggas upp innehåll längs vägen. Mitt tips blir att hålla ner tempot, ta många pauser och njut av det som i mitt tycker låter som en episk resa genom Sverige.

Med det önskar jag Oskar och Philip ett stort lycka till när dom sticker iväg på söndag. Hoppas att ni säljer era böcker och får många sköna mil i benen.

Bokmaran
Foto: Lånat från Bokjoggen.

Ha det,

Mackan

Annonser

Fjälläventyr 2016-Del 3

Det går inte att beskriva den känsla vi hade på toppen som annat än magnifik. Vindstilla, strålande solsken och det var direkt behagligt att stå i shorts och uppkavlad tunn tröja. Men det tog ju ett tag att komma upp också…

Sömnen natten innan var allt annan än bra och vi hade sprungit 4-5 timmar per dag i två dagar före toppförsöket. Dessutom hade jag gått helt energitom dagen innan. Men vi skulle upp!

DSC04326 (1024x683)

– Vi har nog rätt bråttom för att ta oss upp sa jag till Baddaren när vi stack iväg.

– Oj!

Det var nämligen mörka moln i horisonten och jag vet mycket väl hur det känns att vända nära en topp på grund av väder. En känsla jag inte ville återuppleva. Eftersom jag har mycket av mitt umgänge bland rätt snabba löpare trodde jag att det gick rätt fort upp och ner. Men det var längs den östra leden och vi skulle ta den västra. Det innebar stökigare löpning, längre sträcka och fler höjdmeter. Folk på stationen pratade om 10-14 timmar. Hoppsan. Tydligen skulle det bli cirka 1800 höjdmeter totalt längs den leden och det passade oss bra, precis som på Skåla Opp och det är ju det vi tränar för.

Baddaren sprätte iväg i rätt god fart och jag fick lugna henne lite. Jag trodde att det skulle ta oss cirka 7½ timme i totaltid fram och tillbaka och även om totaltid innefattar pauser för energi och dricka så är det en lång dag. Vi kanske överdrev vår säkerhetspackning med tanke på vädret men det kan slå om snabbt och jag bär hellre på något kilo extra än hamnar i nöd på fjället. Lite extra speciellt blev det med vätskan. Enligt guiderna skulle sista möjligheten till att fylla på vara efter en knapp fjärdedel av vägen och det skulle innebära 3-4 timmar utan möjlighet till påfyllning så vi laddade på. Jag tyckte det lät konstigt och med facit i hand var det överdrivet. Det fanns rännilar här och där hela vägen så att man kunde fylla en kåsa. Men det visste vi ju inte då.

Baddaren sprätte som sagt iväg och eftersom vi startade senare än nästan alla andra bestigare så passerade vi grupp efter grupp. Solen sken och det var ordentligt varmt. Svetten rann men humöret var på topp. Det tog ett tag innan den riktiga stigningen började och när den kom kändes det finemang. Träning. Jag hade sagt till Baddaren att vi skulle mata på ordentligt uppför så att vi fick just träning och hon matade på fint. Det märktes att hon blivit starkare. Efter cirka 80 minuter kom vi till den sista ”officiella” vätskan och där pausade vi tio minuter och fyllde på våra flaskor. Nu började det på riktigt! Det är en lite märklig känsla när man precis varit ute i nästan 1½ timme och det mentalt känns som uppvärmning.

Det var nu en rejäl stigning upp till toppen av Vierranvárri på 1711 meter. Cirka 500 höjdmeter i en stöt och det passade mig som handen i handsken. Brant och stenigt. Vi passerade massor av folk och när vi kom upp njöt vi ordentligt. Vi snicksnackade en del och såg ut över bergsmassiven. Baddaren var lite bekymrad för att vi nu skulle släppa 200 höjdmeter men framförallt att det var så stenigt och svårt att ta sig ner till Kaffedalen. Själv hade jag velat studsa ner i hög fart men vi kompromissade så att hon tog det lugnare och jag studsade och väntade här och där. Ner kom vi i alla fall och väl nere samlade vi oss lite inför den sista långa stigningen. Jag passade på att snacka en stund med ett gäng trevliga killar som var nyfikna på hur det funkade med löparskor bland stenarna. Mitt svar var att det funkar helt utmärkt. Men det underlättar med starka vrister.

Nu var det meter för meter som gällde och det var allt annat än lätt. Mycket rullgrus som man inte fick fäste i men humöret var fortfarande på topp. Vid den gamla toppstugan blev det betydligt lättare och dessutom var det lättare när vi visste att vi var så nära. Inte bara nära till toppen utan vi hade bestämt att vi tar vår längre matpaus efter toppen av den enkla anledningen att vi ville upp medan det väder var. Man vet vad man har för väder men inte vad man får. I vanlig ordning trodde Baddaren att vi var vid toppen lite tidigare än vad jag visste. Det underlättar med höjdmätare och karta! Men snart såg vi toppen och det var bara en ren formalitet att knäppa de sista 100 höjdmeterna. Det var kö för att komma upp så vi fick vänta lite innan vi fick gå upp men det var det värt. Så djävla otroligt värt. Helt klart. Vindstilla. Varmt. Utsikt. Hade vi haft kikare hade vi nog sett ända till Kiruna!

Nu hade vi ingen kikare utan vi bara stod där och njöt av att vara på Sveriges tak. Glaciärerna under oss och alla höga toppar runt oss var helt enkelt magiska. Det var mycket smalare och brantare runt oss än vad jag hade föreställt mig och det var helt klart att här ville man inte halka ner. Med tanke på hur smalt och halt det var förvånar det mig att inte fler trillar ner. Men vi stod stadigt tack vare att det hade varit en guidad tur före oss och dom hade fäst ett rep. Det kändes faktiskt helt okej just då. Vi tittade och njöt. Njöt och tittade. Och fotade. Sen efter ett tag var det dags att släppa upp andra även om jag gärna stått kvar några timmar till.

När vi tog vår fika nedanför toppen var vi helt tagna av det och prisade vilken otrolig tur vi hade haft. Sannolikheten för den värmen, den utsikten och att det var helt vindstilla visste vi var låg men vi prickade in allt. En annan reflektion efteråt var att många verkar ha missat är att det är jädrigt jobbigt hem också när dom planerar sin topptur och vi träffade flera som fått ta helikopter hem men vi sprang hemåt. Visst gick det lite kvickare i den riktningen men det var tufft. Ja förutom den biten man kunde surfa på snön. Jag lekte miniskidor med mina skor och Baddaren åkte på rumpan där det var snö. Så jävla kul!

Till slut var vi tillbaka vid fjällstationen och det tog oss 7:20 inklusive alla pauser. På kvällen belönade vi oss med en trerätters middag och den smakade precis så gott som man kunde förvänta sig och sen blev det betydligt bättre sömn än natten innan. Sista knappa två milen ner till Nikkaloukta dagen efter blev en ren formalitet förutom en vådlig vurpa av Baddaren och det var två väldigt nöjda löpare som kom hem till Murjek efter buss och tåg under eftermiddag kväll och sen fick skjuts hem av mamma sista milen. Nu har vi gjort ännu ett litet äventyr som jag verkligen inte skulle vilja ha ogjort.

Vi hade en otrolig tur med vädret alla fyra dagar och det som började som en plan i vintras blev till slut verklighet. Jag älskar äventyr i mina löparskor och jag är fantastiskt lyckligt lottad som har en tjej som kan dela dom med mig!

DSC04331 (683x1024)

Ha det,

Mackan

Fjälläventyr 2016 del 2

När vi vaknade upp den andra dagen var det med stela ben efter en lång natts sömn. Jag får erkänna att jag tog mig knappt ner från trappen på stugan av stelhet.

DSC04228 (1024x683)

Har man inte skött sina långpass så blir det tufft även om farten är lugn. Efter göromål som att hämta vatten, städa och klä på sig var dock kroppen lite mer med på noterna. Att det var kanonvarmt hjälpte till för att mjuka upp! Jag hade förvarnat Baddaren att det ofta är så att andra dagen är värst när man är ute ett tag, och jag tror att det gjorde att vi båda nog ändå kände oss fräschare än förväntat när vi sa hej då till stugvärden och började färden upp mot Singi. Jag hade hört att den här sträckan var fin men blev ändå positivt överraskad för det här var nästan löjligt vackert. Vi hade ingen brådska och eftersom det var så varmt så tog vi första vätskepausen vid en vild jokk redan efter en halvtimme. Jag var inte nådigt badsugen men det strömmade lite väl mycket för att det skulle kännas som en bra idé. I stället satte jag mig som trollet i Bockarna Bruse under bron och drack min Vitargo.

Efter bron var det bara en liten stigning kvar innan vi kom in på en väldigt lättlöpt sträcka nere i dalen och efter timmen löpt var det dags för en paus igen. Vi träffade där på några bergspumor som vi språkade med. Pumornas killar var dock inte så roade av att dom pratade med mig så vi sa ganska snabbt hej då men hann ändå få lite intressant information om toppturen till Keb. Den hade för dom tagit 12 timmar och hela gänget såg rätt vältränade ut och vi insåg att det nog skulle bli en lång dag i morgon också. Kanske säkrast att ta det lite lugnt.

Vi hade redan på förhand bestämt att vi skulle svänga av mot Keb före Singistugan men när vi såg stugläget på håll var det nästan så att jag ångrade mig för den låg så fint. Kartan antydde dock att det skulle vara ännu finare där jag hade hittat vår lunchplats och vi lämnade dalen och började gå kraftigt uppåt i stället. På vägen upp mötte vi ett par som hade tältat vid vår tilltänkte lunchsjö och dom bekräftade att det skulle vara fint där. Det var det. Otroligt fint. Efter två timmar av effektiv löpning var vi framme vid paradiset.

Vi hade bestämt oss för en långlunch och det var precis vad det blev. Den frystorkade maten smakade ovanligt gott och sen låg vi länge i ljungen och bara njöt. Visst var det en och annan mygga men det var överlag så myggfritt att det gick att ignorera dom få små rackare som fanns. Trots att vi hade ett mål för dagen var det ändå nästan motvilligt vi begav oss mot Kebnekaise fjällstation.

DSC04264 (1024x683)

Vi hade avverkat ganska precis hälften av dagens etapp men nu skulle det vara mer utför så jag trodde att andra halvan skulle gå kvickare. Det gjorde den inte. Vet inte om det var missbedömning av mittpunkt eller tappad fart. Men vi fick nu springa ut ur en dal i stället för in i en och det gör att man hela tiden har den pampigaste utsikten framför sig och det var just det. Pampigt. När vi började komma inom ett par timmars vandring från fjällstationen började det dyka upp en hel del folk som tagit dagsturer men vi sprintade förbi dem alla. Med någon timme kvar till stationen tog vi en sista kaffepaus och jag övertalade Baddaren att trycka i sig energi för vi hade inte direkt överdrivit energiintaget sen vi stack iväg dagen innan.

Med den i kroppen fick hon en jädra fart och jag hade fullt sjå att hänga med. När vi närmade oss Keb började dessutom åskan att mullra. Ja, det var kanske väntat med tanke på vilken värme vi hade haft i två dagar. Regnet lyste med sin frånvaro men närvaron av blixtar och dunder gör lätt att man får lite extra fart.

Vi anlände till Keb ett par minuter innan det enda regn vi fick på vår resa började och det kändes rätt gott att komma in. Smart som jag var hade jag ju manat på Baddaren att inta energi men själv hade jag inte tagit något. Dumt. Jag var cirka tre minuter från att vägga på dagens andra pass och blev alldeles yr när jag kom in. En bastu på det och sen var jag rejält dränerad inte bara på energi utan även på vätska. Ingen av oss hade någon vidare aptit på kvällen men vi tvingade i oss mat, chips och massor av dricka. Att döma av huvudvärken som kom under natten lyckades vi sådär. Dessutom var det bastuvarmt i rummet och det blev väldigt dåligt med sömn. Jag avslutade det här dygnet med att fundera på om jag överhuvudtaget skulle ta mig upp på Kebnekaise!

Ha det,

Mackan