Maratonstatistik 2018

Nu verkar alla resultat för 2018 vara inne i rullorna och är dom inte det så summerar jag det som är inne. Hur de enskilda resultaten ser ut går naturligtvis att hitta på www.sapiens.se. Här tänkte jag summera upp det hela och jag tänkte inte dra några slutsatser annat än att det lätt blir lite färre när Stockholm är varmt. Vi börjar med damerna.

Damstatistik 2018 för de som gått under 3:20

  • Antal totalt: 98 stycken (att jämföra med 134 stycken 2017)
  • K35: 18 st
  • K40: 16 st
  • K45: 6 st
  • K50: 1 st
  • K55: 1 st

Herrstatistik 2018 för de som gått under 2:50

  • Antal totalt: 140 stycken (att jämföra med 177 stycken 2017)
  • M35: 47 st
  • M40: 25 st
  • M45: 9 st
  • M50: 3 st
  • M55: 2 st

Topp tre lopp där snabbaste tid är gjord utanför Stockholm Marathon

  1. Valencia Marathon: 27 st
  2. Berlin Marathon: 25 st
  3. Frankfurt Marathon: 19 st

Topp tre klubbar som producerat löpare på listan

  • Fredrikshof FIF: 9 st
  • Hässelby SK: 9 st
  • Spårvägens FK: 9st

Ja det var allt för 2018, som när det gäller toppresultat verkligen var damernas år, om man ska titta på något jämförbart. Hela sex stycken löpare sprang under de 2:40 som krävdes i snitt för lagstart under årets EM i friidrott. Herrarnas snittgräns var där satt till 2:20 och det var bara en enda man som fixade en tid under den gränsen. När det gäller bredden, som jag som vanligt ändå har lite snällare för damerna med en halvtimmes påslag jämfört med de 20 minuter som gällde för EM-kval så är det som vanligt herrarna som regerar. Det ska bli intressant att se om våra duktiga topptjejer inspirerar bredden också framöver.

Tack för detta år,

Mackan


Annonser

2018 – Ett märkligt löparår

Nådens år 2018 blev ett mycket märkligt löparår. Ett år var det som så många andra men så jädra mycket löpning var det inte. Sammanställningen vill jag ändå skriva för även märkliga löparår bör beskrivas och jag provar med två angreppssätt i en och samma text och jag varnar er, det här blir långt.

Januari

Året började på sämsta möjliga sätt med att vänstervaden drog som tusan halvvägs in i en lugn jogg och det skulle sätta ett tråkigt vänsterbentema för hela året. Två naprapatbehandlingar senare var jag plötsligt helt symptomfri och kunde försiktigt rulla igång träningen mot vårens tävlingar. Började att rulla igång i Bryssel och det var mysigt värre!

Februari

Nu rullade det på och gamla bekymmer fick vara just gamla bekymmer men fortsatt lugnt första halvan. Skötte min styrketräning fint och formen rörde sig åt rätt håll. Inte bra men åt rätt håll. Testade lite Mårdhundsvarv och det funkade. Inte fort men det funkade. I slutet av månaden försökte jag mig på en snabbdistans men var på väg ner i spagat i en backe och fick en lätt bristning och sen blev det vila. Vila var något jag fick träna en hel del på.

Mars

Startade lugnt och i mitten av månaden sprang jag det första långpasset sen i november. Lugnt och trevligt. Distanspassen började hamna i någon sorts vettig grundfart men ingen fart i kroppen. Inte helt oväntat i brist på kontinuitet men det var skönt att känna att det började gå att bygga på något. Månadens trevligaste pass var ändå morgonjoggen ute på Luleälvens is. Säkert ett av årets trevligaste träningspass. Ljuset började återvända och så även hoppet om att farten skulle göra detsamma.

April

Ja först hände det bra saker i kroppen och sen hände det dåliga. Ingen mängd att tala om men kontinuitet. Det är ju trots allt grunden i det hela och en morgon i mitten av april kände jag att kroppen svarade upp för första gången i år. I ganska exakt 9.5 km svarade den upp och sen halkade jag på gruset i en 90-graderskurva. Det är nog en av grejerna med att bli äldre. Ja, inte att halka men konsekvenserna av att halka. Musklerna är känsligare helt enkelt. Vänstervaden igen. Ingen naprapat trodde på bristning men springa kunde jag inte på ett par veckor. Testade i värmen nere i Bryssel men det kändes otroligt dåligt trots supervarma muskler. Vilade mer.

Maj

Tävlingsmånad. England. How sweet is that? En söt kamp mot tiden skulle det bli. Det fick bli en 45 minuter testjogg innan vi for och det funkade. Men 45 minuter jogg på plant underlag är inte fellrunning. Men springas skulle det hur långsamt det än skulle gå. Jag var helt beredd att satsa allt på ett kort för de tävlingarna är mina hjärter ess. Det som ligger mig varmast om hjärtat och min hjärter dam, Baddaren, följde med för första gången. Och banne mig om det inte gick. Det var ju ingen bristning jag verkade ha med mig utan något annat. Det gick långsamt, jag fick lida alla helvetes kval i form av träningsvärk efter det första loppet och jag var alldeles för tung för backarna. Upp och ner, ner och upp. Oj vad kul vi hade. Det drog till rejält i sista loppet men jag haltade i mål och verkade inte fått några bestående men. En toppenresa trots att jag bara sprang okej den tävling då det hade regnat.

Juni

Pollen. Egentligen behöver jag inte skriva så mycket mer. Är det inte det ena så är det något annat men pollensäsonger går över och det är bara att trampa på så gott det går och hoppas på regn. Regnade det något? Inte vad jag minns. Att jag led hårt, det minns jag däremot.

Juli

Om inte bergen kommer till mig så kommer jag till bergen. Vi for till Lofoten och sprang, precis som året innan. Vi kom inte undan värmen helt men vilka löpturer vi fick och på topparna är det inte grisvarmt. Inte heller är det några bråkiga pollen. Den ena magnifika turen följde den andra och även om formen var svag handlade det här mer om att vara ute länge och långsamt. Med schemalagda pauser och en liten hutt whisky på toppen. Styrkan återvände på så många sätt.

Augusti

Fortsatt semester och bästa träningsveckan på hela året ute på Bohus-Malmön. Det fick bli tidiga morgnar i värmen men det gjorde inget. Jag älskar att springa på klipporna och veckan avslutades storstilat i stormvindar och under det passet tog jag även beslutet om hur jag skulle jobba fram till 2020. När hjärnan får tänka fritt kommer det bra beslut. Trots värmen hemma blev det träning som lovade gott för hösten. Dålig uthållighet men lite stuns i benen.

September

Här någonstans gick det fel igen. Ambitionerna fanns där i tanken men att växla över till nya tjänsten på jobbet hände inte riktigt och det skapade stress. Sån går att hantera på olika sätt men hårdträning ovanpå stress är ett dåligt. Ett bättre sätt är lugna pass i skogen och jag nöjde mig med att hålla det till mest det. Bra livskvalitet, dålig maraträning är sammanfattningen.

Oktober

En av mina favoritmånader på året men det var fortsatt motion snarare än träning. I början på månaden kände jag att nu var det hög tid för att långpassa. Senast jag sprang långpass på asfalt var i mitten av mars. Och jag hade egentligen bara sprungit ett par till på hela året. Vad händer då? Jo efter inte ens en mil fick jag så ont i knäet att jag fick promenera hem. Var kom den ifrån? Ingen aning. Jag var så stel i alla muskler runt knäet att det var rent löjligt. Fick en massage från helvetet och det ihop med vila hjälpte så veckan efter harade jag Johanna runt en halvmara. Och det var varmt. Johanna bonkade efter 7 km och jag fortsatte själv med noll motivation. Fin bana, trevlig publik men jag var helt kraftlös och omotiverad så jag promenerade mest tillbaka och satte inte fart förrän med kilometern kvar. Har aldrig varit med om något liknande. Jag hade ont i knäet innan loppet men kände inget under och inget efter.

Så jag sprang till slut mitt långpass veckan efter och även om knäet inte kändes fick jag drag i vaden igen under det. Som jag dock kunde stretcha bort under passet och jag var redo … eller nå´t … för att avsluta månaden med att hara Baddaren runt Frankfurt. Och det gick ju över all förväntan! En lustig fotnot där var att det stramade ordentlig i vaden första halvmilen men sen försvann det och var borta veckan efter. Maratonrehab FTW!

November

Dags att hårdträna inför Valencia? Det blev inte så. Återhämtningen från Frankfurt var inte riktigt så lätt som jag hade hoppats. Det blev liksom bara några trivselpass under månaden och en långsam snabbdistans. Den dagen jag faktiskt kände mig nog återhämtad för att springa det där långpasset lyckades jag bli halvt rökförgiftad av ett missöde med braskaminen. Mina astmatiska lungor gillade det inte. Alls. Men jag fick några fina skogsturer under månaden där jag inte ens orkade springa uppför alla backar.

December

Vaknade till december nere i Valencia och sprang en morgonjogg före maratonloppet som kändes så dålig att jag saknar ord för det. Maratonmorgonen kändes det trots allt bättre men om loppet läser ni hellre i den loppbeskrivningen. Återhämtningen från min andra mara på fem veckor gick inte direkt lättare än från den första så jag ägnade mig mest åt återhämtning. Skallen pigg nu efter mycket kreativ stimulans men benen har fått bestämma och det är först nu den sista veckan på året som jag kommit igång på riktigt. Ungefär samma usla form som för 52 veckor sedan men 2019 lär knappast starta sämre än 2018. Jag tror på 2019!

Bästa träningsminne

Trots att det känts som om jag bara skrivit om motgångar så har jag många att välja på men när vi sprang uppe på en av bergsryggarna på Lofoten, den första dagen, så blev jag så hög att jag skrek rätt ut. Det var liksom meningen med allt och jag gjorde det tillsammans med min älskade Baddare. Det var direkt överväldigande skönt, vackert och befriande.

Bästa tävlingsminne

Målgången i Frankfurt när jag fattade att Baddaren persat. Obeskrivlig glädje som var värd varenda motgång under hela året.

Bästa ”After Run”

Eftermiddagen och kvällen efter Frankfurt Marathon. Jag var så otroligt glad över att Baddaren fixat Bostonkvalet. Jag var så otroligt glad över att jag kunnat hjälpa henne till det. Jag var så otroligt glad över att maran var så rolig och över att jag fixade min permanenta nummerlapp i Frankfurt. Och vi var ett så otroligt glatt gäng som firade ihop. Eufori.

Värsta löparminne

Det måste varit när glädjen över att kroppen äntligen svarade byttes till sorg över att kanske missa Englandstävlingarna på ett enda felsteg bara 500 meter innan jag var klar med rundan. Just när det händer vet man ju inte om det är månader av rehab eller dagar.

Bästa insikt

Att jag älskar dom där jädra loppen även om jag inte är i form. Att jag älskar utmaningen även om utmaningen inte är att fixa någon på förhand uträknad tid, utan kan vara bara att ta mig genom. Den insikten gör att jag kan ha glädje i både mer eller mindre obefintliga resor mot målet, resor som går som planerat och målet för dagen oavsett vad det är. Jag vet att jag klarar av att plocka ut det där positiva som gör att jag mår gott i hela kroppen. Och att jag kan dra mina älskade lärdomar. Den inre resan som gör att jag mår bra som människa. Att jag älskar högt uppsatta mål vet jag sen jag föddes men för varje år som går hittar jag fler och fler inre resor. Möten med människor, en bok som får mig att tänka till, musik som väcker nya känslor, småsaker jag hela tiden lär mig och som vanligt att få bli fysiskt trött. Sist men inte minns hur jag älskar att övervinna fysisk trötthet.

Att ta med mig framöver

Jag coachade lite mer i år än vad jag gjort under några år och det verkar som om jag älskar det mer än någonsin. Jag blir så löjligt glad över att se andra lyckas och det ger mig så mycket att dela med mig av det jag kan. Framförallt om jag kan få andra att utvecklas inte bara i tider och distanser utan i sitt förhållningssätt till löpningen. Att unna sig att glädja sig i det lilla och att se till helheten. Sen är coachandet en fritidsaktivitet för mig och det måste vara i mån av tid för jag vet att jag blir rätt engagerad när jag drar igång med det…

Gott nytt år,

Mackan

2015 är klart, in med 2016

Det har tagit sin tid men nu är maratonstatistiken klar för 2015 och jag har gjort årsomställningen i koden så att jag har kunnat föra in de två resultat som kommit in 2016.

Nu när allt(?) är inne för 2015 kan vi summera och det ser ut som följer:

Herrar

191 stycken löpare landade listan på till slut vilket råkar vara exakt samma som 2014. Det som gläder förutom Micke Ekvalls fina toppresultat är att det är fyra stycken under 2:20 och det har inte hänt sedan 2005. 2014 var det bara en enda löpare under 2:20. Däremot har antalet löpare under 2:30 faktiskt minskat, trist.

Loppen

Placering Lopp Antal löpare
1 Stockholm 70
2 Berlin, GER 13
3 Frankfurt, GER 11

Stockholm leder som vanligt överlägset och sen verkar det vara Tyskland som är utflyktsmålet nummer ett om man ska in under 2:50. Jag vågar påstå att Frankfurt har störst andel resenärer som glider in på listan av de här tre loppen.

Klubbarna

Placering Klubb Antal löpare
1 FK Studenterna 13
2 IF Linnéa 7
2 Fredrikshofs FIF 7
2 Hässelby SK 7

Man kan lugnt konstatera att Tjabostan dominerar i toppbredden och Lamas Studenter är tämligen överlägsna.

Kvinnor

128 stycken tjejer tog sig in under 3:20 förra året vilket är en liten ökning mot 123 under 2014. Två stycken tog sig in under 2:40 mot det enda resultatet där 2014. Noterbart är att bästa svenska tjej (Isabellah) är en kvart bakom bästa dam internationellt medan Micke på herrsidan är åtta minuter bakom.  Sen Isabellah slog igenom har det brukat se ut tvärtom. Lika många tjejer tog sig under 2:50 som året innan (nio).

Loppen

Placering Lopp Antal löpare
1 Stockholm 64
2 Frankfurt, GER 6
2 Berlin, GER 6

Ja det ser likadant ut här med den stora skillnaden att det är förhållandevis fler tjejer som gör sitt bästa resultat i Tjockhult. Tjejerna verkar inte alls lika benägna att ge sig ut i världen och jaga resultat! Men det är fortfarande Tyskland som gäller.

Klubbarna

Placering Klubb Antal löpare
1 Hässelby SK 6
2 IF Linnéa 5
3 FK Studenterna 3
3 Team Ultrasweden 3
3 Örebro AIK 3
3 Solvikingarna 3

Stockholmsdominans även på klubbsidan för tjejerna och hade Lamas piskat fram ytterligare en tjej under 3:20 hade det återigen varit endast Stockholm topp tre.  Skönt dock att se att resten av landet biter ifrån lite i toppbredden på damsidan.

Ja det var allt jag sammanfattar för det här året. Det ser ut som att resultaten börjar plana ut men låt oss hoppas på 200/150 det här året. Än så länge är det 1/1. Vill ni se lite djupare statistik och även på veterannivå så är det bara att kika in på www.sapiens.se.

När man ser hammarmannen vet man att målet är nära.

Ha det,

Mackan