Att uppskatta det man har

Med risk för att sparka in öppna dörrar och allt som följer med det så säger jag det ändå. Uppskatta det du har. Uppskatta det medan du har det.

Igår passerade jag ett ålderdomshem här i Täby och när jag passerade det så föreställde jag mig själv sitta där och vad jag skulle önska mig. Det som direkt slog mig var att om jag inte är i position att röra mig själv obehindrat skulle jag i alla fall vilja att dom rullade ner mig till sjön. Att titta ut över sjön jag bor vid och se ankorna simma omkring. Jag gillar verkligen det. Som livet ser ut just nu så är det något jag kan göra varje dag om jag så vill. Det och så mycket annat. Men när jag blir gammal kanske det blir att få ta mig ner till min sjö och njuta av just det. För jag tror helt uppriktigt att det går att uppskatta så mycket i det lilla.

Jag försöker göra det jag vill göra i livet och helt seriöst skita totalt i vad andra tycker att jag ska göra. Eller vad andra gör för den delen. Deras liv och deras val. Visst, jag kan ta en massa inspiration av vad andra gör men jag vill att det ska vara mina beslut och det är jag som ska kratta för att skapa förutsättningarna för att kunna göra det jag vill. Och jag mår bäst när jag är i konstant lärande och när jag får röra på mig. Så jag lär mig. Jag rör på mig. Och jag uppskattar det.

Att som i dag springa några mil i skogen tillsammans med en god vän uppskattar jag så enormt i det lilla. Det kanske låter trivialt som sysselsättning. Det kanske i mångas öron låter som helknäppt när man kan sitta på en hip brunch inne i stan. Men för är det värt så otroligt mycket att efter att ett par timmars löpning sätta sig och dricka ett par deciliter sportdryck på en klippa vid havet. Solen skiner, det blåser och kroppen är sådär behagligt mör som den blir när man rört sig ett par timmar. Fötterna är blöta och svetten rinner från pannan men det är då jag känner mig levande. Inte lika levande som uppe på ett berg men nu krattar jag för bergen och uppskattar det krattandet. Det är såna saker jag kommer att sakna om jag hamnar på hemmet men förhoppningsvis har jag skallen klar och kan få fortsätta att uppskatta lärandet så att jag kan få dö nyfiken. Får jag dessutom komma till sjön och ankorna så än bättre.

Självklart gillar jag att inte bara vara i stunden utan älskar att ha saker att se fram mot och fina minnen att titta tillbaka på. Men stunden och att ha vett att uppskatta vilket privilegierat liv jag ändå har, det uppskattar jag storligen. Tycker du att jag är flummig? Det struntar jag i! Vad uppskattar du, det undrar jag nu?

Carpe punctum,

Mackan

Livskvalitet

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur man köper bra löparskor men under löpningen hem så tog tankarna om skogens förträfflighet över. Igen. I morse tuggade jag asfalt och det i fart med mina nyutkvitterade maratonpjuck. Jag tyckte benen kändes rätt bra och jag kände att jag älskade det här paret också. Det är bra det eftersom jag tänkte springa maran i dom men hem ville jag testspringa dom i skogen också. Eftersom jag har fördelen att ha jobbarkompisar som bor på andra sidan skogen från mitt håll sett så kan jag åka med och sen springa just genom skogen. Det är trots allt rätt mycket trevligare än att tugga asfalt i Solna.

I början av passet sprang jag och funderade lite på mitt planerade inlägg om skoköp men när terrängen blev trixigare med stenar och rötter så glömde jag dom tankarna och hamnade helt i nuet. Jag tror inte att Meb tänkte att det här var en terrängsko när han ”designade” den men den trivdes. Jag trivdes. Jag trivdes så till den milda grad att jag sprang och sjöng Village People och viftade med armarna. Det var mer tur än skicklighet att jag just hade slutat sjunga och vifta när jag kom ut på motionsspåret och mötte en löpare. Tveksamt om han hade klarat av den chocken.

”In the navy – yes, you can put your mind at ease.”

Nu började jag känna av att jag sprang fort i morse men intrycken trumfade ändå tröttheten. Det är så jädra fint så här års. Att ha ynnesten att komma ut bland träd, kullar och sjöar efter en arbetsdag har ett väldigt högt värde på livskvalitetskalan. Så enkelt men så effektivt för att hamna i ett tillstånd av härvarande.

”In the forest – yes, you can put your mind at ease.”

När jag 800 meter hemifrån passerade badet mötte jag en gammal dam som stoppade mig. Jag blev lite nyfiken på vad hon ville och stannade självklart och hon berättade om alla fåglar som hade sån ro nere vid vattnet. Hon hade stått och tittat på dom i 20 minuter och ville dela upplevelsen med mig och sa till mig att gå ner till stranden. Så jag lydde snällt och satte mig ner och betraktade. Så stillsamt och så vackert. Jag har en faiblesse för ankor och dom får mig alltid på snäppet bättre humör än vad jag redan har. Härmed delar jag med mig av både ankor, septemberkväll och nya maratonskor. Livskvalitet på vitt skilda sätt.

2016-09-06-17-43-56

Ha det,

Mackan

Tacksamhet

Det finns tillfällen när jag får lite perspektiv på ett och annat och nu har det hänt igen. Medan jag sprang mina backar så jag en mörkhyad kvinna vandra omkring och leta nedanför backen och jag undrade vad hon pysslade med. Det visade sig att hon nog samlade flaskor för hon hade en påse med tomflaskor med sig. Hon undrade nog vad jag var för filur för jag hade liksom ingen energi att tala efter passet och när jag mötte henne nere vid sjön grymtade jag bara. När jag sen satt på sjöbotten matade och pratade hon med änderna och det gjorde mig glad. Jag var fortfarande inte riktigt pratbar utan jag log bara mot henne.  Jag gillar sjöfåglar och speciellt änder, eller ankor som jag hellre kallar dom. Det gjorde hon med och hon pratade och förklarade till slut för dom att nu måste hon gå men att dom skulle ses i morgon.

Nåväl, hon försvann och jag satt kvar på botten och tittade på fåglar tills jag var lagom nedkyld. När jag sen kom upp till parkeringen såg jag henne gå och leta flaskor där uppe och plötsligt kom jag på att jag hade en tomflaska som låg och skräpade i bilen. Jag tog den och sprang bort till henne och frågade om hon hade nytta av den. Hon formligen sken upp hela hon och brast ut i ett ”tusen tack”. Jag misstänker att det inte var värdet av enkronan som gjorde det utan att jag hade bemödat mig och det gjorde mig glad och lite ledsen på en och samma gång. Glad över att något så litet kan få någon att skina upp på det sättet och lite ledsen över att hennes reaktion kanske berodde på att att hon inte alltid blir vänligt bemött. Men mest blir jag nog glad över att en väldigt liten gest från min sida kanske gjorde hennes dag lite bättre. Min dag blev definitivt bättre av att se henne skina upp och det är jag tacksam för.

VasjoUppifran

Ha det,

Mackan

Weekend Warrior

Förra veckan blev det en klassisk veckoslutskrigare och det funkade ju faktiskt. Att lägga 60 procent av veckans träning under två dagar känns lite ultra men oroa er inte. Jag spenderade inte mer än strax över fyra timmar på de 58 kilometer jag hann med och inga långa fikapauser. Bra fart och bra känsla men det var nära att det blev en väldigt kort helg. Jag hade inte hunnit mer än drygt två kilometer i lördags när en cyklist kom snabbt bakifrån och när jag kollade snett över axeln för att se var han var trampade jag snett. Foten vek sig ordentligt. Aj. Fördelen med att ha stukat den rejält tidigare är att även om det gör ont som satan just när det sker finns det inte så mycket kvar som kan gå sönder. Det ömmar ett tag och igår kände jag inte av det alls. Det enda jag kände var den varma solen och bristen på vind. Skönt på något sätt trots värmen och när passet var över fick jag äntligen bada. Så värt!

Vattnet blir svalare för var natt som går nu och bjuder kanske inte in till att ligga i en halvtimme men fräscht är det och det fick bli en simtur senare på eftermiddagen. Än så länge badar alla möjliga men jag misstänker att det snart bara är jag och ankorna kvar som badar nere vid bryggan. För jag tänker inte ge upp än på ett tag och det tänker inte ankorna heller. Jag har frågat.

???????????????????????????????

Nu väntar en bra vecka med mycket av allt och dessutom – om jag får bestämma – en av årets idrottsliga höjdpunkter men mer om det senare i veckan.

Ha det,

Mackan

Living easy, living free

Efter att ha betat av och svarat på den e-post som kommit in föregående kväll och fått i mig en rejäl kopp kaffe tassar jag ut i försommaren. Klockan står på 09:10, termometern på 19,3 grader och det är alldeles, alldeles lugnt i villakvarteren. Det känns nästan lite overkligt att det enda ljud som hörs är mina egna steg. När jag springer förbi skolan får jag nästan känslan av ”The Walking Dead”. Var är alla människor? Jodå, där kommer faktiskt en bil rullande och där borta går en kille. Dom ser inte ut som zombies heller så allt är nog i sin ordning. Solen smeker min bara rygg och det här är känslan jag älskar. Det här är sommar på riktigt. Men jag vill ha vatten och styrk kosan ner mot Värtan. En stund senare finner jag vattnet och kan tassa fram längs den spegelblanka Östersjön.

Nere vid gamla F2 sitter ett gäng beachvolleyspelare och vilar och jag märker hur jag råkar driva upp farten så jag lugnar mig igen. Morgonjogg heter det. Inte morgonsnabbdistans. När jag börjar närma mig Pont förstår jag att sommaren är här på riktigt eftersom jag möter en äldre man i lederhosen. Jag tittar ner mot mina splitshorts och inser att jag är utklassad stilmässigt.

Stilknockad.

Jag skyndar mig snabbt förbi så att ingen annan ska se hur mycket stiligare den äldre mannen var och funderar på om jag måste införskaffa ett par egna i höst. Jag är rätt övertygad om att Baddaren är helt med på det.

Nu blir jag snart tvungen att lämna Östersjöns svalka för att ta mig åt rätt håll igen och genast blir det varmare. I Rönninge By är det full fart med ponnys och småtjejer. Snacka om glädje. Själv blir jag dock mer och mer sugen på det där badet jag ska få och att komma in i skuggan så jag ökar på farten. Trots frånvaron av frukost är det lätta steg nu när det inte är långt kvar och när jag passerar Skavlöten kommer jag nästan ikapp en tjej. En tjej i långa svarta tights och svart tröja. Jag låter det vara osagt om jag utklassar henne i stil men jag utklassar henne i funktionsenlig klädsel. Såvida hon inte förbereder sig för Marathon des Sables eller något liknande.

Nåja, det är hennes val och jag vänder i stället blicken mot det fåtal som badar. Oj vad det ser skönt ut men om tio minuter är det min tur och jag tassar vidare. På den södra sidan om sjön är det som vanligt skugga under lövverket och nu är jag snart framme. Svetten rinner ändå om mig trots den relativt lugna farten och när jag kommer fram till bryggan har jag svårt att hinna få av mig skorna snabbt nog. Vatten! Glider omkring i det som en bättre gråsäl och slås av hur skönt det är. Ett bad om dagen i en svensk sommarsjö borde instiftas som en mänsklig rättighet. Och anklig. Men var är ankorna mina? Inte en enda syns till idag.

Bild

I brist på anksällskap och avkyld glider jag upp på bryggan igen och springer den sista biten hem för att få mig en kraftfrukost i skuggan på altanen. Det här är livet.

Ha det,

Mackan