Ett år med verk

Nej jag varken värker eller verker men jag insåg häromdagen att på tisdag har jag spenderat ett år på verket och eftersom jag aldrig kan låta bli att reflektera måste jag göra det. Redan i dag. Jag har spenderat två dagar på Jfokus och när man får många intryck går hjärnan upp i varv samtidigt som man funderar på en massa, man i det här fallet är jag och ingen annan. Dessutom har jag träffat en massa folk och då händer det att jag berättar vad min roll i samhällshjulet är. Då tvingas jag tänka till och jag kände att jag måste få ner tankarna i ord. Det här året har gått både fort och långsamt på en och samma gång och ska jag sammanfatta mina känslor och intryck efter ett år på verket med tre ord blir det så här.

Glädje – tacksamhet – stolthet

Glädje

Jag är väldig glad över att jag hittat en arbetsplats som ger mig så mycket tillbaka. Jag är glad över att jag har fått så många otroligt bra arbetskamrater. Vi kan diskutera och hitta lösningar till svåra frågeställningar och vi kan ha skoj under tiden. Det går inte en dag utan att jag skrattar på jobbet och det är precis så jag vill ha det. Jag blir glad när jag får vara i ett konstant lärande och det är precis vad det är. Det händer så mycket i omvärlden att vi kan inte stå still och då gäller det för mig att hänga med. Dessutom en ny och stor organisation som har gjort saker i många år med en massa olika tekniker. Jag gillar att lära. Jag blir glad över att lära.

Tacksamhet

Jag är väldigt tacksam för att jag fick bli en del av det jag nu är trots att jag inte hade någon erfarenhet av offentlig verksamhet. Nu var det i och för sig inget krav men det är en annorlunda värld som jag var nyfiken på och där jag kände att jag ville bidra. Nu får jag det trots att jag en ny i den här världen. Mycket av det jag är glad över är jag även tacksam för. Det är kul att ha chefer och kollegor som vill satsa på mig och som låter mig vara med i väldigt strategiska delar. Visst, i min roll som områdesarkitekt ska jag vara med i strategiarbete men jag tycker att jag har fått chansen i mer än vad jag hade förväntat mig och det ska man inte ta för givet. Man ska ta väldigt lite för givet här i livet och jag känner mig hellre tacksam för det jag får möjlighet till än räknar med möjligheter som självklarheter.

Stolthet

Här känner jag en dubbel stolthet och den första delen handlar om mig själv. Jag är jädrigt stolt över att jag tog chansen att starta något helt nytt och gick in i en värld där jag helt saknade kontakter eller förtroendekapital. Att jag vågade göra det. När man kastas in i något nytt där ingen kan snacka gott om en från start gäller det att leverera och bygga upp både nätverk och förtroendekapital. Nätverket vet jag att det börjar sitta på plats och förtroendekapitalet hoppas jag börjar finnas. Om inte annat vet jag att jag fått mycket beröm och det tar jag till mig och fortsätter jobba på de förmågor som krävs av mig för att göra nytta i just den här organisationen.

Den andra delen av stoltheten är att jag känner att jag får bidra i något jag tycker är väldigt viktigt. I stället för att sitta på sidan om och raljera om något stort projekt gått åt fanders i det statliga har jag en möjlighet att påverka. Gör vi saker rätt blir det mer pengar till saker som skola, vård och omsorg. Det är viktigt. Det är jätteviktigt. Bättre att försöka förbättra än att raljera och jag vill hjälpa till med den kompetens jag har. Det finns nog mycket jidder som det är i dagens samhälle.

Gör något!

Det här har varit ett oerhört intressant år med ständigt lärande men jag har också kunnat ge av min kompetens. Det har varit slitigt att lägga så mycket psykisk energi på jobbet och det har kostat lite fysisk avveckling men det hade jag räknat med. I gengäld har jag konditionerat sinnet ordentligt och det är också viktigt. Så länge jag joggar på lite lagom och trivs med livet i övrigt är jag glad. Glad, tacksam och stolt. Bifogar en bild från en dragning av Google i dag om Kubernetes som riskerar att jag måste bygga en cool grej på hemmaplan med Rasberry Pi. Hjärnmotion var det…

2016-02-10 11.36.13

Ha det,

Mackan

Annonser

Min hjältepappa

Du finns inte längre bland oss. Min ledstjärna och förebild orkade inte längre och halv sju i måndags morse fick du somna in. Du har varit med mig hela mitt liv och det är du och mamma som lärt mig allt jag kan om värderingar och vad som är viktigt här i livet. Jag har sagt att jag kommer aldrig att bli fullärd men nu har du gjort det du kunnat. Den här hösten har varit ett elände och samtidigt som jag är lättad över att du slapp kämpa mer gör det så fruktansvärt ont i mig. Ett hål som aldrig kommer att läka helt även om jag vet att sorgen aldrig får överskugga glädjen över de 47 år vi fick tillsammans. Du var alltid det starka och trygga stödet som fanns där och även om ditt skal sakta tynade bort fanns humorn och tryggheten kvar där inne. Du orkade bara visa den under korta stunder på slutet men trots eländet kunde du skratta åt dom skämten som bara vi hade. Dom skämten som du uppskattade hela livet. Humorn, integriteten, intelligensen, tryggheten och tron på andra människor. Det var du. För mig. Det finns hur många historier som helst som du berättat för oss barn, extrabarn och barnbarn genom årens lopp men dom tänker jag spara till lägereldar och sammankomster. Nu vill jag bara skriva om min pappa. Som en hyllning till dig och som ett led i mitt eget sätt att bearbeta sorgen.

Under alla år vi fick tillsammans behövde du bara höja rösten ett par gånger. Du lät oss växa och du lät oss göra fel. Du hade alltid en tro på att vi måste få försöka pröva våra vingar och det var bara om det var fara på färde du höjde rösten. Vanlig galenskap var helt okej. Som en av de få gånger jag såg dig springa. Jag hade klättrat utanför staketet på berget där vi bodde och blev hängande vid ett stup. Då sprang du och räddade mig. Men du skällde aldrig ut mig. Faran var redan över och det fanns ingen anledning. Jag fattade ändå. Du fanns där för mig och det räckte. Jag minns hur jag som femåring gick för att möta dig vid bussen när vi precis hade flyttat till Stockholm. Jag fastnade i leran och efter en timme av väntan kom du och drog upp mig med stövlarna kvar i leran och så bar du mig hem som om inget hänt. Tack.

Du fanns alltid där för mig och förutom den trygghet du gav mig som min pappa var du min bästa fiskekompis. Och jag din. Redan som fyraåring hade du så mycket tro på min kapacitet att jag fick promenera flera kilometer upp till Tjuresape och ro drag i Axels båt. Jag fick mina första öringar och det minnet bär jag med hela livet. Stolt som en väldigt liten tupp. Som sjuåring fick jag följa med till Pulisbäcken, den bäck som alltid kommer att vara du för mig. Jag hann inte ens kasta mitt första kast innan jag sjönk ner i ett dyhål upp till midjan och du fick dra upp mig och vi konstaterade gemensamt att jag kanske får vänta något år. Du skjutsade hem mig och det var inte mer än så. Men jag fick prova, misslyckas och komma tillbaka nästa år. Då gick det. 25 år senare var det jag som drog upp dig ur Aimobäcken och vi kunde skämta om det. För dig fanns det aldrig något dåligt fiskeväder och vissa gånger följde jag med dig bara för att se till att du var trygg trots att det var galenskap. För fisket var viktigt för dig. Jag minns hur jag och Fingal en gång med gemensamma ansträngningar fick hem dig från fjällen efter otaliga timmar i ösregn. Under en speciell fisketur upp till Kvikkjokkfjällen visade du ditt lugn och sätt att se lösningar i stället för problem. Jag hade råkat glömma mitt spö hemma och du svara lugnt att du åker vi ner till närmaste ort och köper ett nytt. Då slog jag igen bakluckan till bilen där bilnycklarna var och vi var fast vid en vägände. Långt bort. Du var fortfarande helt lugn och konstaterade att vi får väl vänta. Vi väntade ett bra tag tills det kom ett par vandrare, gav dom telefonnumret till farbror Harry och bad dom ringa om bud när dom kom till en telefon att vi måste ha upp reservnyckeln till bilen och mitt fiskespö. Sen litade vi på dessa främlingar. Många timmar senare kom nyckel och spö och vi kunde fiska i 10 timmar. Det löste sig. Du trodde alltid att det skulle lösa sig. Att du gav mig det arvet är jag dig så tacksam att jag inte kan sätta ord på det.

Jag minns alla de samtal vi hade på tu man hand när jag åkte och hämtade dig på flygplatsen eller efter konferenser och möten. I stället för att åka taxi eller flygbuss lät du mig tjäna pengar genom att jag fick milersättningen. Jag fick en möjlighet att känna att jag gjorde nytta och vi fick tid tillsammans. Tid var alltid något du hade för oss barn. Du satte alltid oss först på ett sätt som jag önskar att alla föräldrar gjorde. Och inte bara oss utan våra vänner. I timmar kunde vi sitta och diskutera allt mellan himmel och jord och det var aldrig några problem för mig att ta med mina kompisar på våra upptåg. Dom fick också lära sig att tjuvfiska och du behandlade dom precis om du behandlade mig. För dig hade alla människor samma värde. Det är ett arv som jag sätter ett enormt värde på. Apropå egentid och saker du gav mig; vår vecka på O-Ringen 1980 var den finaste gåva du gav mig i det lilla. Trots att du hade noll gemensamt med orienterarna så tog du en semestervecka och du och jag packade ner fjälltältet och åkte till femdagarsorienteringen. Jag kan tänka mig hur du fick sträcka på din sociala kompetens till max under dessa fem dagar. Men du gjorde det för mig. Din son. Tack.

Och din underbara humor. Den var lågmäld och underfundig. Du behövde aldrig dra en dålig fräckis utan kunde se det roliga i små situationer och vilka företeelser som helst. Som den gången du skar upp ögat på julafton och jag satt och väntade på SöS. Medan du blev omplåstrad ringde jag hem och berättade för mamma att du fick ett porslinsöga. Men att dom bara hade ett brunt. Det skulle nog se rätt okej ut ändå. Jag berättade det inte för dig utan det var först efter flera timmar hemma som syrran vågade fråga hur det såg ut där innanför lappen som skämtet uppdagas. Du hade jätteont men kunde ändå inte låta bli att skratta på det där sättet som var ditt. Du liksom hoppade upp och ner hela du. Jag älskade det skrattet. Så jävla mycket. Min hjältepappa. Min hjältepappa som kunde hitta på såna fantastiska berättelser för oss barn. Min hjältepappa som kunde kliva ut framför bilen för att skrämma bort en rentjur med lappskrik, för att tio sekunder senare kunde bli injagad i bilen. Och sen skrattade vi tillsammans.

Du fick den där eländiga stroken för 14 år sen och livet blev inte detsamma men du behöll ditt intellekt och din integritet. Det som var något av ditt signum. Min fiskekompis försvann där och då men du satt ändå uppe och väntade vid köksbordet när jag och så småningom barnbarnen kom och redovisade fångsten. Jag försökte alltid lura dig med var jag hade fått fisken men du kunde alltid se var den var fångad. Små nyanser i hur fisken såg ut visade avslöjade vad den ätit och du visst vilken sjö det måste varit. Du såg små nyanser och du såg helheten. De sista åren blev inte som vi tänkt. Vi fick aldrig åka till Alaska och fiska lax men det är sånt som händer. Du fick fortsätta att vara en mentor för mig. För företagsledare. För mina vänner. För dina vänner. Du hade så jävla mycket klokhet. Den sortens klokhet som inte går att få genom utbildning. Jag vet att du inte ville det men för hela den här världen hade jag önskat att du hade klarat av partipolitiken. Du försökte men du hade en integritet som inte passar för att falla in i en partifålla. Jag hade velat att det fanns plats där för människor som du men det hade inte gått. Du hade hjärta och du sa vad du tyckte. Och du tyckte. Du kunde aldrig dölja dina känslor när du inte gillade något så märkte man det. Inte diplomatiskt men den egenskapen gjorde att ingen av de människor du tyckte om någonsin behövde tvivla på att du tyckte om dom. Alla visste och det var det som gjorde dig så älskad.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer men resten tar vi som sagt vid lägerelden. Världen har blivit lite fattigare. Min värld har blivit ofantligt mycket fattigare. Jag älskar dig så oerhört mycket pappa och jag vet att du var väldigt stolt över att jag blev den jag blev. Jag hade aldrig blivit det utan dig och mamma. Du kommer att finnas med mig i varje steg jag tar framöver och jag kommer att fortsätta gråta i många år till men jag lovar dig att jag kommer aldrig någonsin låta sorgen överskugga glädjen över de 47 år vi fick tillsammans. Tack, tack och åter tack för de åren. Jag älskar dig, min hjältepappa. Vila i frid och jag hoppas att det finns en fiskehimmel där du hör Porsiforsens brus.

PappaPSTack,

Marcus – Din son, alltid

När ingen lyssnar

Herrejisses! Nu har det gått några dagar sen valet avgjordes och den svenska journalistkåren söker svaren till hur det gick som det gick. Någon eller några för fram den djärva teorin att journalisterna kanske är en del av problemet. Att journalister inte vet hur det ser ut utanför Södermalm och Majorna i den verkliga världen. Det tar inte många timmar innan någon journalist med pennans makt gråter ut i tidningarna. Välformulerat, skarpt och hårt. Och där har vi plötsligt en del av svaret. När någon hoppar på journalistkåren eller en politiker har vi plötsligt tusentals delningar och välformulerade svar. Ni får ett väldigt grundläggande behov tillfredsställt. Ni blir sedda. Någon lyssnar. Ni är oerhört inkluderade.

Många av de väljare som nu framställs som råbarkade rasister och fascister är allt annat än inkluderade. Några är rasister och fascister och andra är bara bortglömda. Jag tror att de förstnämnda kategorierna inte är många fler än de som ursprungligen fanns i BSS och NRP, inte många med andra ord. Vi ska passa oss jävligt noga för att normalisera hela rörelsen utan faktiskt försöka förstå de sistnämnda. Med vi menar jag alla men framförallt de som sitter på någon form av makt. Sitter du mitt i medievärlden har du en makt och en möjlighet som inte handlar om att du har det tufft ekonomiskt. Du kan påverka. Du är sedd. Du har ett val att skapa ett klickmonster eller en djupare artikel. Är du politiker kan du vara i Husby eller Porjus även om det inte skett något uppseendeväckande där senaste veckan. Du kan välja att prata med en lagerarbetare eller någon i hemtjänsten. Eller så kan ni kasta skit på varandra. Låta de som redan syns synas.

Att vara sedd är ett så grundläggande behov att man inte behöver vara legitimerad psykolog för att fatta det. Testa att frysa ut ett litet barn eller låt det känna kärlek och se vad som händer. Visst finns det maskrosbarn men jag rekommenderar inte utfrysning någonstans. Inkludera. Det finns inte enkla lösningar på alla problem men man kan bemöda sig att visa att man lyssnar och man kan förklara att man försöker lösa problemen. Finns den viljan har man kommit en liten bit på vägen. Det går inte att underskatta hur mycket det betyder att man känner att man är på väg mot en lösning även om lösningen är svår och det tar tid.

Det här blogginlägget kommer inte att lösa några konkreta problem men kanske att det får någon som sitter på lite mer inflytande än vad jag gör att lyfta blicken. Kanske får det någon att ändra sin inställning till sina medmänniskor. Kanske planterar det en tanke som växer och gör skillnad. Det räcker för mig. Det kan låta som självgodhet men jag vill inte vända folk ryggen. Det finns nog många som tröttnat och vänder ryggen till.

20130315_093345Ha det,

Mackan

Min fantastiska mamma

Häromveckan hörde mamma av sig och hade en undran om sin träning.

– Jag har sprungit fem mil den här veckan, ska jag vila i dag?

– Känns det bra så spring en sväng svarade jag!

Fem mil i veckan, det är det inte många motionärer som mäktar med. Nu i helgen hade hon visst trasslat bort sig lite under löprundan och milpasset blev hastigt och lustigt 15 km. Det är ett långpass som heter duga för de flesta människor i det här landet. Det kan jämföras med gymnasieleverna jag föreläste för som tyckte att en runda runt Årstaviken var overkligt långt med sina 7,5 km. Gymnasielever på ett program inriktat mot friskvård och personlig träning. Min mamma fyller 69 år i sommar och hon springer alltså det dubbla. Det går inte fort men det är anpassat efter hennes förmåga och det är den förmågan vi alla ska jobba efter. Ja, inte hennes utan vår egen.

Det häftigaste av allt är att när hon var 35 bast hade hon aldrig fixat att springa så långt. Det var ungefär då hon insåg att det var roligare att engagera sig i min orienteringsklubb och springa själv än att sitta och vänta med en cigg i munnen på någon tävling långt ute i skogen. Halvvägs in i sitt nuvarande liv tog hon tag i den otränade kroppen och kom igång med en mer aktiv livsstil och den varar än. Det är aldrig för sent att börja.

Löpträning mitt i livet.

Det tycker jag är häftigt och jag hoppas att hon får vara hel och skadefri, då kanske det kan bli en halvmara till hösten. Fixar man 15 km på träning fixar man en halvmara på tävling, det säger jag nu! Jag har en riktig stålmamma som en av Sveriges bästa ultralöpare uttryckte det och jag kan bara hålla med.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan

Throwback Thursday

Under gårdagen fick jag två påminnelser om tider som varit. Den första var att El G med familj ska åka till Teneriffa. Jag höll på att skriva att de ska dit på träningsläger men jag är inte säker på att hela familjen håller med om det. Tre gånger har jag varit där på läger och jag gillar det verkligen. En av gångerna var det min trogne vapendragare Petri som följde med. Det går nästan inte en dag utan att jag tänker på honom och det är skit att bra människor ska ryckas från oss alldeles för tidigt. Petri som aldrig var sen att haka på för ett träningspass eller någon rolig löparresa. Petri som alltid hade en massa intressanta vinklar och funderingar om allt möjligt. 2007 var vi i alla fall på träningsläger inför London Marathon och skulle verkligen vässa formen. Lägret började bra men det tog bara ett par dagar innan vi blev matförgiftade och resten blev en rätt tung historia. Förmågan att snabbt studsa tillbaka från sjukdom sattes verkligen på prov.

Vissa har förmågan att vara dyngförkylda eller ha något annat och sen plockar de fram finfina pass nästa direkt efteråt. Det händer nästan aldrig mig och det blev jag påmind om i går. Med rätt mycket vila i kroppen och efter en väldigt lätt förkylningskänning hade jag förväntat mig att jag skulle studsa fram när jag sprang fartlek. Nej så blev det inte. Jag fick kämpa för varje steg och det var benen som begränsade mig. Segt. Jättesegt. Det påminde faktiskt om det första kvalitetspasset jag och Petri sprang efter vår matförgiftning nere på Teneriffa. Vi skulle springa långa intervaller på en slinga runt en golfbana och eftersom Petri kände sig lite mer återhämtad än vad jag gjorde valde vi att springa åt var sitt håll. Mötas i stället för att sällskapa. Och möttes det gjorde vi. Petri formligen flög fram runt golfbanan och jag slet som ett djur för ingen fart alls. Jag minns så väl hur imponerad jag var över hur lätt han studsade upp för det röda gruset medan jag kände mig som en heffaklump. Nästa pass ska jag försöka härma ditt lätta löpsteg Petri med hopp om att även jag kan studsa som en gasell. Du är borta men du är inte bortglömd kompis.

PetriTeneriffa

Ha det,

Mackan

Jag förstår inte

Att jag kommer att dö nyfiken räknade jag ut för många år sen. I min bokhylla står böcker om kvantfysik, vågrörelselära, halvledarteknik och matematik in absurdum. Ämnen jag läst, förstått och visat att jag förstått på tentor och labbar. Datorböcker råder det inte heller någon brist på för det går alltid att lära sig något programmeringsspråk till och jag har jobbat med många och fått känna på hur teori och praktik lirar ihop. Lägg därtill en massa böcker om träning och fysiologi så att jag kunnat stilla det behovet av att förstå hur kroppen fungerar. Böcker kombinerat med egen och andras träning för att återigen se hur teorin samverkar med praktiken.

Det jag däremot aldrig kommer att förstå fullt ut är människans grymhet och dumhet. Efter att återigen läst om Syrien och Egypten funderade jag lite och kom fram till att jag inte förstår. Den biten jag förstår är att det byggs upp aggressioner och hat av förtryck. Jag förstår att människor i grupp kan hetsa upp varandra till galenskaper. Jag förstår att det kan spåra ur. Jag förstår att man vill försvara sina nära och kära när hotet står på dörrtröskeln. Jag förstår inte våldet. Jag förstår inte förtrycket.

Jag förstår inte blind tro på auktoriteter och samling under religioner eller annan tro som leder till krig och bråk. Ja, jag förstår biten om okunskap men inte att man kan fås att döda ur den okunskapen om man nu verkligen är religiös. Lika sjuk är det med fotbollssupportrar bankar varandra gula och blå i ett annars fredligt land. Religiösa fundamentalister åker till främmande land för att föra heliga krig. Totalitära ledare skickar ut sina medborgare för att slå ihjäl oliktänkande.

Oliktänkande.

Du tycker inte som jag så jag måste misshandla eller döda dig. Jag kan bara inte förstå det. En gång på väg till en fotbollsmatch hoppade en kille upp och kicksparkade min kompis i bröstet och jag frågade honom varför han gjorde så.

Hammarbyare spöade våra polare.

Jaha. Då skulle han alltså sparka ner någon annan i rättvisans namn. En människa han aldrig hade sett tidigare.

Häromdagen kom en rapport från England om hur män gick hem och tog ut sina aggressioner över en förlust på familjen. Laget du hejar på förlorar och då måste du alltså gå hem och spöa upp dina nära och kära?

Jag förstår inte.

Det handlar väl till en del om alkohol men då kommer nästa sak jag inte förstår. Om du blir aggressiv eller korkad av alkohol kanske du ska låta bli? Jag snackar nu inte om alkoholister, det är en sjukdom, utan om de som tar en fylla då och då och blir aggressiva. Vare sig om du blir aggressiv och sen ångrar dig i nyktert tillstånd eller om du super dig full för att släppa hämningarna så att du kan spöa folk så fattar jag inte.

Jag förstår att folk kan bli bittra och hatiska av de upplevelser dom gått igenom men jag förstår faktiskt inte våldet. Jag är rätt säker på att en del av de som begår våldshandlingar inte förstår sig själva heller men det handlar då sannolikt om sjuka människor som behöver hjälp och behandling.

För att återgå till de större sammanhangen förstår jag inte maktfullkomligheten. Diktatorer och andra makthavare som med alla tillgängliga medel måste hålla sig kvar vid makten utan att se till andra människors bästa. Det behöver inte ens vara diktatorer utan det kan vara förtroendevalda som missbrukar det förtroende dom fått och skor sig för egen vinning. Hur fan tänker dom? Jag tror baske mig att jag har mer förståelse för diktatorerna för där lär det vara en kraftig personlighetsstörning. Svårare är då kanske att förstå deras underhuggare.

Jag hoppas att ni står ut med min släng av weltscherz men jag var tvungen att skriva av mig. Min lista på saker jag inte förstår kan göras väldigt mycket längre men nu har jag i alla fall skrivit av mig för idag och kan återgå till att skriva om oviktigare saker. Oviktiga i det stora perspektivet men viktiga i det lilla perspektivet och det ska inte underskattas. Jag tror nämligen att harmoniska människor inte ställer till med otyg och kan jag på något sätt bidra till harmoni är det ett litet, litet steg på vägen.

20130820_100751

Ha det,

Mackan

Förändringstider

Nu är semestrarna över och skolorna på väg att starta. Förändringstid. Med ett avbrott i vardagslunken har folk kanske hunnit fundera lite på vad dom vill med livet och det som syns i min värld är att träningsprojekten har kommit igång. Nu går jag ju inte till gymmet längre men aldrig är väl gymmen så fulla med folk som efter semester och ledigheter. Det är lätt att ändra vanor någon månad men det verkar väldigt svårt för flertalet att göra dom bestående förändringarna. Jag hörde något om att även om motionsloppen slår rekord är det ändå en så liten andel att det slår inte igenom alls i folkhälsostatistiken. Även om det alltså känns som om det är rusning i träningsvärlden är det alltså bara en piss i Missisippi. Men att döma av den tillfälliga rusningen på gym och hur jag hör folk sätta igång med dieter efter semestern finns det uppenbarligen en vilja.  Det är tålamodet eller uthållighet som det förmodligen står sämre till med och som behövs. Korta dieter är inte min melodi. Låt mig ge några små tips som jag säkert tjatat om tidigare.

  • Har du försökt tidigare men misslyckats? Gå igenom vad som fungerade och inte fungerade förra gången. Ta med dig de delar som fungerade!
  • Skapa hållbara rutiner. Att det funkat under semestern är ingen garanti utan det är i vardagen det måste fungera.
  • Håll fast vid rutinerna. Ett avsteg är inget avsteg men om avstegen blir en vana är du nog rökt.
  • Gapa inte efter för mycket utan sätt realistiska mål baserade på hur du funkar.
  • Tänk främst livsstil och inte kortsiktiga mål. Dom kortsiktiga målen är bra att ha men du hamnade ju uppenbarligen i den här sitsen av en anledning.
  • Sist men inte minst, gör det roligt. Har du inte kul lär du inte fortsätta. Tycker du inget är kul? Jag tvivlar på att du inte kan hitta något men om det verkligen är så är det bara att gilla läget och trivas som du har det.

Så enkelt men ändå uppenbarligen så svårt. Kan du inte fixa det på egen hand finns det en kader av människor som mig som jobbar med det. För de flesta tror jag dock att en personlig coach eller tränare är helt onödigt. Dom behöver snarare någon att avrapportera till och det kan lika gärna vara en ärlig vän.

Jag tänker avsluta med klyschan att uppskatta vad du har även om du vill ha en förändring. Mina tankar går för tillfället till en löparkompis som sen några dagar plötsligt ligger helt förlamad. Ibland suger livet och jag hoppas innerligt att allt löser sig. Några rosor till dig.

IMGP0680

Ha det,

Mackan