Julestatus

Häromdagen fick jag frågan om vad jag har för mål, om jag har några, och jag behövde inte tänka så länge på vad mitt närmsta mål är. Det är att kunna springa vår julrunda!

Det är det mål jag haft för ögonen under min rehab. Att kunna springa 11 km på julafton. Kanske inte låter så aggressivt men fram tills igår hade jag inte sprungit så långt sen i början av oktober. Det är 2½ månad det. Men nu är jag alltså där. Det har varit vila och det har varit en försiktigt upptrappning med några minuter ökning av löpningen i taget. Först på bandet och sen har jag flyttat ut. Det har varit en herrans massa tåhävningar, stötvågsbehandligar och styrketräning. Jag hade i ärlighetens namn kunnat köra mer crosstrainer än vad jag gjort men det är så infernaliskt tråkigt. Så jag har hållit mig till ett par såna pass i veckan för att dämpa det värsta konditionsbortfallet.

Men nu är jag på benen igen och eftersom jag faktiskt kom från hygglig form så har konditionen gradvis sjunkit. Det är ju liksom en färskvara. Det har pustats och stånkats en del i uppförsbackarna sen jag flyttade ut men igår kändes det markant bättre. Naprapaten bedömde mig som färdigbehandlad i fredags och hade heller inga synpunkter till att jag tänker snäppa upp tempot. Jag har faktiskt testat hälsenan ner mot 4:20/km på bandet och det har den inte haft några synpunkter på. Så, på det stora hela taget känns det riktigt bra. Och det är min stora övertygelse att om man ska hålla på och springa i många långa år så gör det inget om man tar ett steg tillbaka då och då. Löpglädjen blir desto större över tid om det inte alltid flyter på.

Den frågan jag aldrig lär få svar på är varför de här problemen uppkom från början. Var det så enkelt som att jag vilade en vecka, vilade hälsenan/vaden för mycket mot kanten på soffbordet och därmed irriterade den? En irritation som gjorde att jag kompenserade i löpsteget och att det då blev en irriterad vadmuskel? Så här 12500 tåhävningar senare lär i alla fall både hälsena och vad vara gladare. Nu rullar jag igång så smått och har börjat föra träningsdagbok igen. För nu tränar jag och bygger upp, inte bara bromsar ett förfall. Statistikerna i min omvärld gråter väl blod av att höra att dagbok inte förs hela tiden i det här hushållet men jag samlar inte på löpmil, jag springer. Ja, nu springer jag igen!

Ha det,

Mackan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s