Vilken träningssemester!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag börjar med att konstatera att jag har fått andas. Att åka norrut och grundträna är baske mig det bästa man kan göra om man har lite jobbigt att andas i söderns värme. Eller nej, det är inte värmen utan det är luften som är bäng så här års. Värme kan jag faktiskt hantera hyggligt. Men redan på det första passet uppe i stugan kände jag att oj oj oj vad skönt det här var.

Jag hade en lös plan på vad jag ville göra och hur mycket jag ville springa och med facit i hand orkade kroppen inte riktigt med den volym jag hade hoppats på och det är bara att gilla läget. Vad den däremot orkade var den intensitet jag hade hoppats på att kunna hålla. Faktiskt så gick två av mina långa snabbdistanser fortare än jag någonsin hade vågat hoppas på. Det var så underbart skönt att kunna springa mig trött på mina egna villkor. Så trött har jag sprungit mig. Trött så till den milda grad att jag hade grava problem att hänga med Baddaren på våra avslutande 24 km i onsdags morse.

24 km kanske inte låter så långt men just den distansen har varit den grund som allt bygger på. Ett par såna återhämtningspass och några såna snabbdistanser har fyllts ut av morgonjoggar på knappa milen och lite krydda i form av slalombacke och banintervaller. Jag är stark nu. Starkare än vad jag trodde att jag skulle vara. För det är just det att när man springer mycket berg, småstigar, obanat och över myrar så blir man stark vare sig man vill eller inte. Och när jag kör kvalitetspass i sån terräng är det så oerhört oförlåtande. Ni kanske vet hur det är med skidtävlingar på så kallade utslagsgivande banor? På en lätt bana är det rätt tätt mellan åkarna men på dom grisiga banorna eller i grisigt före kan det bli stora marginaler. Så är det på min favoritrunda också. Orkar jag inte så rinner minuterna i väg. Men jag orkade springa min bästa runda på 5 år trots värme. Just det året var jag så stark att jag kunde vinna min åldersklass i Mefjellet Opp. Och nu är jag nästan lika stark! Jag ska återkomma till den styrkan…

Snabbheten då? Nä, snabb är jag inte just nu. Det är inga rappa ben men jag har skapat förutsättningar för att bli snabb. En stark kropp tål träning bättre än en svag kropp och ska jag hålla ihop och bli halvsnabb till hösten måste jag tåla sån träning. Jag tror jag gör det nu och så får jag mentalt leva med att ha känslan av ett jädra vridmoment men ingen toppfart. Tror snarare att jag är långsammare nu än i våras. Gilla läget gubbe!

Styrkan var det. Vi var ju upp till Lofoten en sväng och sprang upp på toppar. Berg är ju mitt rätta element och det kändes förbaskat bra uppför. Det var som att jag bara kunde mata och mata och mata uppför dom långa backarna. Vid tillfälle ska jag skriva om alla turer vi gjorde men nu nöjer jag mig med mitt eget lilla examensprov, att maxa uppför Reinebringen. Det är 448 höjdmeter på en kilometer dvs ca 45% i snittlutning. Pelle som vi brukar hyra Rorbu av berättade att några ungdomar han kände tog den på 38 minuter ett par dagar innan vi kom och det tyckte han var tufft. Vi hade varit ute på en tvåtimmarslöpning med ganska många höjdmeter på morgonen men jag tänkte att då ska jag baske mig upp på under 30 minuter. Trots rätt möra ben med fyra toppturer de senaste 72 timmarna och totalt nästan 9 timmar löpning i benen på de 72 timmarna. Men jag ville bomba upp så gott det gick och som jag bombade. Det gick på 24 minuter och jag var mer eller mindre extas av att få kötta på så hårt. Självklart går det att köra på mycket fortare om benen är utvilade och om man gör det när man får ha stigen upp för sig själv. Något år ska jag dra den på natten med pigga ben, det säger jag nu.

Men det var otroligt kul att snacka med en jämnårig norrman efteråt och han tyckte att det var helt insane. Honom hade det tagit en timme upp och han drog en harang om att det var väl lätt för mig: ”Du har väl inte ens fyllt 40, då är det ingen match.” När jag berättade hur gammal jag var blev han minst sagt paff. Och jag blev faktiskt rätt stolt. För jag är stolt över att jag kan orka och älska det jag gör. Jag bjuder på en kort film jag tog på toppen, hög som ett jävla hus på endorfiner. En känsla av hur det kan se ut på Lofoten och en känsla av hur mycket jag älskar den här livsstilen.

Hög på livet!

Ha det,

Mackan

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s