Trötta ben men lätta steg

Jag hade egentligen tänkt blogga lite om vikten och effekterna av grundträning men bestämde mig hastigt och lustigt om att bara lätt beröra det senare i texten. I stället säger jag: Hej världen, jag är på gång! 

Förra veckan gjorde jag ungefär det läskigaste man kan göra när man känner att man är på gång och månaden är februari. Jag pulserade ner. Jag har ju väldigt försiktigt ökat träningsmängden sedan jag drog igång på julafton och då måste man någon gång börja pulsera. Nu var det dags och just den månaden när flest människor omkring en är sjuka är det jätteläskigt att gå ner rejält i träning. Tänk om jag blir sjuk veckan efter? Då har jag plötsligt fått två veckor i rad av låg mängd! Jag vet faktiskt folk som tränat rätt seriöst, ja SM-medaljer och så, som kör sjukdomsbaserad pulsering. Då är frågan om dom får pulsering av att sjukdomarna kommer för att dom aldrig pulserar planerat…

I vilket fall som helst var veckans plan att fortsätta den smygande ökningen och det gick faktiskt bra. Jag grovplanerar ju bara min egen träning och låter rådande förhållanden ge faktiskt utfall och den här veckan blev en sådan. Skogen visade sig helt oanvändbar för att köra mina ”sköna” men skonsamma intervallpass med fokus på styrka. Styrka som jag så väl behöver i England. Men anledningen till att skogen blev dålig var att det töat och det gjorde vägarna hyggligt bra för att våga sig på en snabbdistans. Första riktiga fartpasset på fem månader efter vad jag kunde hitta i träningsdagboken. Jag får erkänna att jag var rejält nervös. Nervös för att skada mig. Det återfryser en del på nätterna och det innebär en hel del isfläckar och jag har fortfarande förra årets halkincidenter i färskt minne.

Men jag behöver dom här snabba passen för att bli lite rappare i steget och inte minst för att känna löpglädje och baske mig om det inte var sjuk löpglädje. Trots att jag fick smyga runt i myrfart i skarpa svängar så fanns det något som liknar fart i kroppen där jag kunde trycka på. Trots att jag ägnade hösten åt motion och fokuserat träningen sedan jul bara på styrka, flås och att i lugnt tempo bygga upp kroppen. Grundträning. Och ändå gick det att plötsligt öka tempot med typ minuten per kilometer. Och när jag sprang på eftermiddagen var det med ett bra mycket bättre löpsteg i lugn fart än vad jag haft tidigare i år.

Som lök på laxen kändes steget väldigt mycket bättre på dagens långpass. Ett riktigt långpass, det vill säga över 20 miles. Benen var inte alls återhämtade sedan i fredags och antagligen inte hjälpta av några benövningar på gymmet i går. Men steget var lätt. Plötsligt var det lite mer av tassande än slitande. Det fina vädret och det trevliga sällskapet hjälpte till men jag börjar baske mig att känna mig som en löpare igen. Även om benen var trötta kändes steget lätt. Just långpassen är mentalt jobbiga eftersom jag legat på ett rätt rejält energiunderskott sex veckor i rad nu. På de kortare passen har kroppen vant sig vid det men långpassen är mentalt tuffa. Ni som sprungit maraton vet hur det känns när depåerna börjar ta slut. Så känns det för mig rätt tidigt under långpassen. Nu kompenserar jag det av det mentala underläget av en jädra allmän go känsla av att det går framåt. Det var länge sedan löpning var så kul som nu.

Bild från förra lördagens underbara distanspass nere i Alingsås

Ha det,

Mackan

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s