Idrottsplatsen Skogen

Det är ingen hemlighet att jag gillar skogen men nu vill jag passa på att verkligen slå ett slag för den igen. Jag ser så många löpare som nöter på inne på löpband, inomhusarenor och på asfalten så här års. Inte så många i skogen. Trots att idrottsplatsen Skogen alltid är öppen.

Jag hade en diskussion med en välrenommerad idrottsläkare för några år sedan och han undrade varför i hela friden löpare envisades så mycket att hålla sig på monotont underlag. Trots att skadebenägenheten är så mycket större av enformighet. Han menade att vi borde ut och springa i skogen och få den variation man får i varje steg när man springer på småstigar och trodde att det skulle gå att undvika många skador då. Han frågade mig lite hur jag tränade och jag berättade om mina intervallpass i skogen och hur jag gärna lägger vissa långpass inför maror just i skogen. Det gillade han. Men trots att så mycket pekar på att skogen är bra envisas många löpare med just löpband, inomhusarenor och asfalt. Och blir förvånade över att dom blir skadade.

Om man bortser från de potentiellt fysiologiska vinsterna så finns det ju dessutom de psykologiska. Studier har indikerat att vi mår bra av att vistas i naturen. Vi stressar av. Vi mår bättre psykiskt och gör vi det mår vi dessutom bättre fysiskt. Immunförsvar och sånt där gillar när man stressar av. Jag vill hävda att just för oss som bor i storstadsområden borde effekten av att gå in i ett lugnare läge mentalt i skogen borde vara väldigt avstressande och en i det närmaste total kontrast mot ett högljutt gym. Även om jag faktiskt uppskattar gymmet också någon gång då och då.

Även om jag själv helst är ute i skogen året om så måste det vara absolut bäst så här års. Det är grundträning nu och det finns ingen anledning att hetsa på med snabbhetsträning om man inte ska tävla inomhus. Skogen passar så jädra bra till att bygga upp grundstyrka och jobba på flåset på ett väldigt skonsamt sätt. Jag var själv nyss ute och körde 3×3 km intervallträning i skogen. Visst var det snö som gjorde att minsta motlut kändes som om det var dubbelt så brant som det egentligen var och visst går det långsammare än på barmark. Men vad gör det? Det är långt till tävlingar och att det går några procent långsammare gör bara att jag får jobba lite längre på den ansträngningsnivå jag valt. Vad är ”tid i ansträngning”? Träning. Kroppen vet inte om några kilometertider. Det enda den känner av är att den får jobba.

Jag skuttade fram på småstigar, obanat och över nedfallna träd och några meter av varje varv på större stigar. En väldig variation och jag blev trött. Jag blev trött i kroppen men pigg i själen. Skogen var det ja. Öppen dygnet runt och året runt.

Samma stigar som i dag men en helt annan dag för drygt fem år sedan.

Ha det,

Mackan

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s