Islossning bitte

Ja när tänker det lossna på allvar? Det är faktiskt inte det bisarra islagret som belägrat Tjockhult jag tänker på utan min egen islossning. I fyra veckor har jag nu faktiskt ägnat mig åt strukturerad träning och mentalt känns det väldigt bra. I grunden gillar jag mer att träna än att motionera, så är det bara. Fyra veckor var det och jag har fortfarande inte fått uppleva ett enda löp-pass som känns så där lätt och avslappnat. Veckan innan jag satte igång med träning igen kändes det faktiskt rätt lätt i löpningen och det är en känsla jag längtar efter. Jag vet att det kan komma vilken dag som helst nu men jag ser det hellre förr än senare.

Nu har jag sprungit mig genom nog många vintrar för att veta att när det blir isigt eller moddigt så kommer det aldrig att kännas riktigt lätt. Det sliter på en massa sätt på fel sätt och hade det inte varit för att jag förlagt pass inne i skogen hade jag nog inte kunnat öka på volymen alls. Just den här veckan har jag dock oplanerat backat några procent i volym och det har sina förklaringar.

Jag höll planen fram till igår då jag plötsligt fick en jädra feeling på gymmet. Kände mig urstark och det var så otroligt kul. Det var lite kosläpp över det hela i att få klä sig i lätta kläder efter fimbul-löpning i hemska skor i fredags. Men feeling hade jag. Så jag slängde på lite mer benövningar än planerat. För att vara helt ärlig hade jag inte planerat något ben alls utöver cykling men ”never waste good legs” som man brukar säga. I dag var dom wastade. Både kropp och knopp kändes bra när jag stack ut i det underbara solskenet men i första långa uppförsbacken…

Oh. My. God.

Jag var på gott humör så jag tänkte att det släpper nog. Eftersom jag med all rätt sprungit dubbat både torsdag och fredag vågade jag inte utsätta tassarna för det i dag utan körde med vanliga pjuck. Ingen mening att dra på sig någon PF eller annan skit med styva skor och långpasset ska ändå gå långsamt. Men det var något i hästväg till underlag i dag. Hade planer på att åka in till stan för att få det bättre men det gjorde jag inte och i Täby/Danderyd var det mer eller mindre isbana. Fel beslut. Jag såg bilder från vintermaran i går och det såg bra mycket trevligare ut. Jag tog det väldigt försiktigt men att spänna sig så mycket med redan trötta ben kostar och det släppte verkligen inte. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till när jag hade kommit nästan en mil och var sopslut i benen. Det fanns liksom inga bussar där som kunde ta mig direkt hem och det var kallt så jag ville inte bussa, byta, vänta och bli kall.

Återstod bara att hitta någon sorts genväg hemåt och det låter svårare än det är. Jag hittar bra i Täby och Danderyd, det var mest att jag ville inte fundera för mycket och jag vill undvika att det blev för långt och/eller för backigt. En snabb överläggning med mig själv och jag lyckades ta mig hem. Med facit i hand ett väldigt klokt beslut för när jag var hemma på mitt rejält kortade långpass så kändes det i både vader och hälsenor förutom lår och rumpa som var slut från start. Nu blir det löpvila och naprapat i morgon! Bilden nedan är från torsdagens terrängintervaller där jag tog ut mig fullständigt i snön. Det gick inte fort men styrka och flås fick jobba! Trots dassigt långpass har jag fått till en bra vecka för att vara där jag är nu och någon annanstans är svårt att vara.

Sista 100, sista intervallen. Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan



Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s