Maratón Valencia 2018 – Den längsta dagen

Ja jisses, var ska vi börja? Bakgrunden i form av att inte träna har jag ju redan avhandlat så vi börjar väl med det positiva! Vi anlände till Valencia redan på torsdag eftermiddag och stack direkt ut på en kort löptur och det kändes så otroligt mycket bättre än väntat. Sommar, solnedgång och allt kändes perfekt. Det hör inte till vanligheterna nära inpå maratonlopp men på lördagsmorgonens morgonjogg var allt i sin ordning. Det kändes verkligen skräp-skräp. Inbillning eller riktigt skräp? Sånt får man nästan aldrig veta men det var väldigt stela ben. Kan haft att göra med att vi hade väldigt trevligt hela fredagen för det var det verkligen! Jag vet att man inte ska ha kul hela dagen nära inpå om man ska maximera chansen att prestera på maran men nu skulle jag ju bara trava genom det här.

På söndagsmorgonen knatade jag i alla fall in i startfållan fem minuter innan startskottet skulle gå. Det var inte meningen att komma in så sent men spansk organisationsförmåga är jag begränsat imponerad av. Jag tyckte att jag hade oceaner av tid när jag sa hej då till Baddaren utanför målgången men. Sen. Tog. Det. Tid. Jag var helt torr i munnen av allt promenerande i långsam fart och redan där i startfållan längtade jag efter första vätskekontrollen. Jag skulle komma att längta mer om en stund…

När startskottet gick stämde det inte alls med den tidpunkt som det stod i mitt PM men iväg kom jag och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte hade tänkt försöka springa fort. Det var tjockt med folk och bara att glida med i den position jag hade i lämmeltåget. Det kändes långt från bra trots det låga tempot men sånt kan vända fort. Tyckte det var lite samma sega känsla som första biten i Frankfurt och där mådde jag ju sen prima liv mest hela tiden. Jag hälsade på Baddaren strax efter första kilometern och nu försökte jag bara komma in i känslan av långpass och att försöka digga stan.

Men man ska passa sig för att digga för hårt för vid 2.5 km höll loppet på att ta slut. Mycket folk framför och jag var plötsligt tvungen att göra en tvärgir för att inte springa rätt in i en betongsugga eller liknande. Missade suggan med centimeter men efter den svängen blev det väldigt löpbart. Löpbart och soligt. 15 grader i skuggan visade en termometer på en vägg men vi var i solen. Om jag ska springa eller sova tål jag värme ungefär lika bra som glass i solsken. Banan visade att vi hade sprungit tre kilometer och svetten rann. Jag var nu törstig som en björk i en balkonglåda och längtade efter vätskan. Funderade seriöst på om man kan bryta en mara efter tre kilometer trots att man inte är skadad? Alternativ två var att bara helt enkelt bestämma sig och jag bestämde mig. Det får ta den tid det tar. Om jag så ska gå resten av vägen så ska jag i mål. Jag vill ju ändå se hela stan så varför inte göra det till fots? Bilfritt var det också!

Sightseeingturen hade börjat och jag pendlade mellan att det kändes tolererbart (skugga) eller överjävligt (solpartier). Och det var rätt mycket solpartier och väldigt lite folk första 15 km. Jag beklagade mig lite för Baddaren vid 11 och 17 km. Jag tog en liten pissepaus vid 12 km. Annars hände inte så mycket. Jo, det var ett par ställen med musik och då blev jag på gott humör och sjöng med. Sen sprang jag ett tag bredvid en spanjor som inte hade en svettdroppe i pannan och då blev jag oerhört provocerad. Vilket fusk! Människan såg helt oberörd ut. Själv försökte jag hitta någon bisarr njutning i lidandet och få i mig så mycket dricka som magen klarade av att ta upp.

Ny pissepaus vid 20 km och jag passade även på att få i mig lite antikramptabletter innan jag töltade vidare upp mot halvmaran och nu kände jag att det skulle inte vara görbart att springa hela vägen i det långpasstempo jag hade satt upp. Någonstans måste plan B ta vid men jag hade inte bestämt var än. Vid 22 km ungefär passerade vi utanför entrén till hotellet och jag tittade åt andra hållet. Benen började kännas rätt jävla stumma och för varje kilometer jag nu sprang räknade jag på vad sluttiden skulle bli om jag blev tvungen att promenera hela vägen i mål. Det var för länge. Visst skulle jag i mål oavsett hur lång tid det skulle ta men jag ville bort från värmen. De senaste skyltarna jag hade sett på stan sa 21 grader (skulle visa 23 grader sista milen) och jag ville SITTA i skuggan. Ju förr desto bättre.

Baddaren fanns vid 26 km och sen redan vid 29 km. Mycket trevligt och nästa gång skulle vara vid 38 km. Däremellan hade jag varit tvungen att stanna och knyta om en sko för foten hade svullnat så mycket i värmen och från 28 km så insåg jag att jag nu var tvungen att lägga in gångpauser vare sig jag ville eller inte. Plan B. Jag hade försökt sänka farten men det blev liksom samma hela tiden ändå. Jag hade kunnat springa ett långpass på 27-30 denna dag under lidande men utan paus men för 42.2 km kändes det som att jag riskerade kollaps om jag inte sänkte pulsen lite nu. Inte blev det bättre av att en gammal gubbe försökte slå mig i skallen med sin käpp. På riktigt! Han ville passera genom löpartåget och började vifta vilt med sin käpp framför sig. Min perceptionsförmåga var begränsad men jag lyckades i alla fall både ducka och undvika krock.

Nu la jag i alla fall strukturerat in någon minut gång här och där och det funkade bra. Jag avskyr att gå så det var med någon sorts pervers glädje jag sprang igång benen rätt snart och fastnade inte i gång. Men jag höll det här schemat och vid 38 km fick jag en cola och hejarop av Baddaren om att det var bara ett drygt Mårdhundsvarv kvar till mål. Hälften av colan drack jag själv och andra hälften gav jag till en överhettad polack. Han såg så glad ut när jag frågade om han ville ha att jag trodde att han skulle börja gråta glädjetårar. Vi är liksom alla inne i smärtan tillsammans när vi pysslar med sånt här.

Sista biten var publiken helt fantastisk och jag och mina medlöpare peppade varandra. Jag och en kille som hette Alex hejade på varandra om vart annat för att ta oss i mål. Kroppen var så otroligt mör i värmen att det var löjligt. Jag vet att många tycker att dessa temperaturer är väldigt behagliga för löpning men för mig var det här var kvalificerat lidande. Och sen kommer jag in på upploppet och allt är glömt. När det bara är 200 meter kvar gör ingenting någonting längre. Klart det ska spurtas! Krampar jag ihop kan jag dra mig in på framtänderna fram till droppställningen och sen ligga där och mysa resten av dagen. Jag trodde mig bara känna lättnad sista biten men på vissa bilder ser det ut som att jag är genuint glad. Sjukt.

Jag kom i mål på ungefär den tid jag trodde att jag skulle långpassa mig in på men inte alls som jag trodde att jag skulle göra det. Att det skulle vara grinigt sista milen visste jag men att det skulle vara mer eller mindre grinigt sista 39 km hade jag inte planerat. Alls. När jag gick ut från målområdet konstaterade jag skrattande gång på gång att det har var en riktigt dålig idé. Kanske min sämsta någonsin. Jag hade ju verkligen bäddat för upplevelsen. En timme senare har jag nästan glömt det och nu skriver jag den här bloggen för att påminna mig om att inte springa maraton igen utan att träna. Tre långpass på asfalt i år varav två stycken är maratonlopp de sista fem veckorna. Sjukt.

Hur känns det i dag då? Sjukt nöjd trots 70 minuter över pers. Vi fick väder för en riktigt härlig semester och den hade vi inte tagit oss om det inte vore för ynka 39 km av lidande.

Ha det,

Mackan

Annonser

2 reaktioner på ”Maratón Valencia 2018 – Den längsta dagen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s