Smärta i sikte

Söndag. En vecka kvar till Valencia Marathon. Jag skulle varit ute och sprungit långpass just nu men det gör jag inte och vetskapen om att jag inte gör det i dag gör att jag får betala nästa helg. För det är så att träningen sedan Frankfurt varit av säsongsvilokaraktär snarare än maratonkaraktär. Det var inte meningen att det skulle bli så och faktum är att första passet efter Frankfurt kändes oväntat bra men sen gick det mest utför.

Det har varit väldigt mycket tunga förkylningar och infektioner i min närhet och de senaste veckorna känns det som att mitt eget immunförsvar har jobbat på högvarv. De pass jag har sprungit har känts som konstanta testjoggar för att se om jag kan träna snarare än träning. En morgon när jag sprang till jobbet blev den långsammaste turen dit någonsin på barmark och kändes ändå jätteslitig. Har dock fått till några helgpass i skogen som mentalt varit en direkt njutning även om jag känt att jag gjort bäst i att gå i de tyngsta uppförsbackarna. Detta för att pulsen dragit iväg eftersom kroppen tydligen varit upptagen med att inte bli sjuk också. Men det vet man ju aldrig förrän man provar…

Så i praktiken har jag haft en säsongsvila men i torsdags sprang jag faktiskt för första gången både till och från jobbet. Långsamt men med en okej känsla. Trötta ben men med en okej känsla. Dessutom då i ett tempo som är högre än vad jag nu beslutat mig för att ha i Valencia. Det får helt enkelt bli ett vanligt hederligt långpass i riktigt lugnt tempo för om jag inte gör så lär jag få betala dyrt på slutet. Jag är inte tränad för att ”springa” ett maratonlopp men jag vet att sänker man bara farten nog mycket så brukar det lösa sig. Nu gäller det bara att se till att ha den disciplinen också. När jag hjälper Baddaren får jag ju det gratis så att säga och jag vet ju vilken otroligt trevlig upplevelse jag fick i Frankfurt just tack vare att det gick lugnt!

Nu tänker jag som så att jag är glad över att jag har ett så starkt immunförsvar så att jag inte hamnat i förkylning och helveteshosta hela november. Jag har ju trots allt kunnat motionera. Inte vad jag ville men så in i bomben bättre än att ligga i sjuksängen. Och att jag sitter och skriver nu i stället för att springa är för att jag är väldigt illamående efter ett litet missöde med braseldande… Misstänker att skator skapat oreda i skorstenen för all rök kom in i huset vid säsongens första brasa i morse så nu mår jag pyton. Det lär dock ha gått över i morgon. Nästa helg tänker jag under alla omständigheter befinna mig någonstans där jag slipper tända en brasa för att hålla mig varm. Jag kommer att få betala med stort lidande sista milen men ser det som ett långpass in på kontot och en chans att bekanta mig med banan om jag vill springa den på riktigt någon gång.

Dagsformen. Men kunde Ingo så kan väl jag.

Ha det,

Mackan


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s