Ett förhållande som håller över tid

Häromdagen lyssnade jag på en föreläsning om hur förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare borde vara för att det ska hålla länge och parallellerna drogs med ett kärleksförhållande. Det var vissa punkter som man gärna ska uppfylla om förhållandet ska bestå. Jag har inga planer på att återge den föreläsningen men tanken slog mig att det var rätt mycket som stämde in på förhållandet till löpningen och nu tänker jag lista upp det som jag tror är viktigt om man vill att förhållandet ska hålla. Alla kanske inte har för avsikt att få det att hålla utan byter upp eller ner sig till något som känns hetare både i kärlek, arbetsliv eller idrott. Må så vara men jag gillar vad löpningen ger mig trots att jag vänsterprasslat med fotboll, badminton, tennis, squash, skidåkning, utförsåkning, styrketräning, innebandy, cykling och simning. Det har dock varit kortare romanser för det är i grunden löpningen som är mig kär. Romanser som jag dock tror gett mig en hel del. Punkter och dess förklaring var det visst så här följer det som jag tror är viktigast, inte bara för mig utan även för andra.

Tror.

1. Ärlighet

Var ärlig och du ökar sannolikheten enormt för att få ett längre förhållande. Om du är ärlig mot vad du vill och vad du kan så minskar risken både för besvikelser och för skador. Visst, det är kul med höga mål men det finns nog inget som så ofta skapar skadeperioder för löparen som för höga mål i närtid. Ambitionen blir högre än förmågan att tåla den träning som krävs för att nå det höga målet. I teorin borde det ju gå. Visst, man kan ta en rövare och satsa högt men då ska man vara så ärlig mot sig själv att man vet att det är en chansning och inte låta sig nedslås om det går åt fanders. För det var ju i ärlighetens namn just en rövare man tog. Det kan gå men var medveten om oddsen och acceptera konsekvenserna. En annan aspekt av ärligheten är att göra det just du trivs med och att högaktligen skita i vad andra tycker. Inre motivatorer, inte yttre är grejen.

2. Tålamod

Sen var det det här med tålamodet. Tålamodet att se bortom det korta perspektivet. Tålamodet att vara realistisk. Tålamodet att jobba sig igenom även tunga perioder. Det går att ha väldigt höga mål som faktiskt är realistiska. Men det kanske tar 3-5 år att nå dit. Låt inte det stora målet i så fall skymmas av det kortsiktiga. Man kan och bör inte försöka vara i sin bästa form dag ut och dag in, månad ut och månad in. Våga ha tålamodet att vila lite längre ibland för det gynnar dig på lång sikt.

3. Respekt

Tålamodets lillebror är respekten. Ha respekt för att det krävs en jädra massa jobb för att bli bra och ha respekt för att allt inte kommer att gå på räls. Ha respekt för att det finns ett liv utanför löpningen som också påverkar dina planer. Har du just bytt jobb och får lägga en massa energi där så kommer du inte att kunna lägga lika mycket stress på kroppen utanför jobbet. Har du småbarn som inte gör att du får sova som vanligt kan du inte absorbera lika mycket träning. Har du respekt för löpningen så planerar du efter vad du vill och orkar med. Löpningen ska inte vara en börda att bära utan något som tillför något i ditt liv. Samtidigt kan löpningen vara den ventil som gör att resten av livet blir bättre och du blir en bättre medarbetare, kompis eller partner. Visa dig själv den respekten då!

4. Variation

Vissa kräver variation för att knoppen ska trivas men baske mig alla behöver variation för att kroppen ska trivas. Jag har bara den senaste veckan två gånger fått frågan hur min kropp har hållit genom alla dessa år av löpning och svaret är variation. Säkert är det så att jag har ett löpsteg och en genetik som hjälper mig men jag är övertygad om att variationen i löpträningen, i kombination med mina romanser vid sidan av, har hjälpt mig. Asfalt och bana i all ära men berg och skog som omväxling skapar hållbarhet. Variation i fart, underlag och inte minst att periodisera upp träningen och hjälper enormt.

5. Ha roligt

Den sista punkten sammanfaller med vad tjejen som föreläsningen tog upp. Eller kanske att hon sa att man måste kunna skratta ihop. Oavsett vad hon sa så säger jag att det ska vara roligt. Det går inte hela tiden men på totalen ska det baske mig vara roligt. Jag löser det personligen genom variationen och genom att låta vissa perioder vara mindre löpning och vissa mer. Ja, det var det där med livet runtomkring. Det ska passa mig här och nu. Det är inte så att jag alltid tycker att allt är så jädra fantastiskt varje pass men nog många ska vara roliga. Kanske inte under passet heller men att det känns så där gött efteråt och att jag kan göra det jag älskar mest. Ska jag njuta uppe på en bergstopp så ska jobbet göras och den euforin som jag ibland kan få genom löpningen är för mig helt oslagbar. Jag hittar på nya pass som jag tror är roliga. Jag hittar på nya intervallslingor. Jag tar mig ut i miljöer jag älskar även om passet inte är 100% optimalt för det jag tränar för och jag springer de tävlingar jag känner för. För att jag vill det och för att det är roligt. Med lite tur så sammanfaller mina roligheter med någon annans.

Jag skulle kunna lägga till nyfikenhet, lärande, personlig utveckling och säkert flera saker till listan men jag nöjer mig med fem punkter som hjälpt mig i över 40 år som löpare. Låt det bli minst 40 till!

lof7.jpg

Ha det,

Mackan

Annonser

Avanti!

För knappt två veckor sedan rapporterade jag om ett pass som gick sämre än all förväntan så då känns det inte mer än rätt att rapportera om när det går bra också.

Jag var fruktansvärt trött och seg i kroppen i går efter långpasset. Den där ovanan vid långpass tar verkligen och även om det gick lugnt med mina mått mätt så hade jag inte varit ute så länge på, just det, länge. Jag hade dessutom halvhygglig mängd och två kvalitetspass förra veckan. Med det i åtanke var förväntningarna på dagen låga så döm om min förvåning när det var med lätta steg jag joggade till jobbet i morse. Precis lagom lugnt men över en minut snabbare än vad jag gissade efter upplevd ansträngning.

I helgen påpekade jag för Baddaren om vikten av att komplettera marafarten med högre tempo en gång i veckan så här i maraträningstider för att hålla igång benen och även jobba på högre kapacitet på kortare sträckor. Många som maratontränar glömmer bort farten och blir till diesellok i stället och då blir det svårt att utvecklas. Vill man utvecklas så måste man … reta kroppen!

Reta kroppen var just temat för dagen. Regnet retade hårt och jag hade verkligen velat värma upp med lite mer kläder men det man springer i till jobbet, det springer man hem i. Försökte lura Legenden från Deppis att köra hem mig så att jag skulle kunna reta kroppen hemma men det gick inte. Så jag travade i väg i lätt regn som strax övergick till ösregn. Jag skulle inte påstå att jag frös i mitt linne och splits men att mjuka upp musklerna för högfart var en utmaning.

Jag körde exakt samma pass som för två veckor sedan och trots att löpningen kändes riktigt bra gick det långsammare på den första tvåminutaren. 60 sekunder vila på det och långsammare även på den andra. På den tredje var jag nog kanske uppe i samma fart som sist och sen fick jag igång riktigt avslappnad löpning. Rytm och avslappning, det är det löpning handlar om. Med avslappningen kom farten och bortsett från ett par repetitioner, typ 7-8, så höll jag avslappningen. Jag skyller på den elaka backen upp till Bergshamra. På de fem sista så fick jag verkligen fokusera för att hålla den avslappningen och det lyckades. Så trots att jag släppte 5-10 sek/km de första två så landade jag till slut på en snittfart på 6 sek/km snabbare än för två veckor sedan och med bra känsla. Kantigheten i löpningen var borta och då kommer det fart trots att benen egentligen var tröttare i dag. Jag kommer att somna både nöjd och trött i kväll!

2018-09-11 19.42.49

Ha det,

Mackan

Att välja skogen

Söndag.

Långpassdag.

Skogen.

Sju veckor till Frankfurt Marathon och dags att ta tag i långpassen och inte helt oväntat så ville jag ut i skogen. Just så här års tycker jag det är extra trevligt därute och jag har aldrig varit en av dom som förlagt all min maratonträning till asfalten. Alla är vi olika och det kryper i kroppen på mig bara av tanken att springa omkring i en gigantisk flock i stan tillsammans med t.ex. TSM. När man kan ge sig ut i skogen.

Visst, jag drar en del långpass även på asfalt men eftersom vintern lätt tvingar en dit så blir det färre så här års även om det vankas maratonlöpning snart. Lägger jag 65-70% av min mängd just på asfalten så räcker det bra och jag springer de flesta av mina marafartspass på asfalten och dom ligger ju trots allt ofta på 20-30 km så benen hinner vänja sig.  Då dessutom i den fart dom ska trampa maraton. Men jag är övertygad om att kroppen mår bättre av att ge sig ut i spenaten oftare än vad många gör. Inget steg är det andra likt och bålen får också en bra genomkörare. Jag har för övrigt diskuterat just det här flera gånger med en f.d. läkare för OS-truppen och han håller med. Vid närmare eftertanke så skulle han nog se oss löpare hålla oss än mer från asfaltens monotoni. För det är ofta just monotonin som ger skador. Variation rockar!

Dagens långpass gick förbi platsen där jag vann Täbymästerskapen i orientering för ganska exakt 39 år sedan. Dagens långpass gick på berg, över ängar, förbi sjöar och längs havet. Dagens långpass sprangs tillsammans med Baddaren som fick en tuff resa sista timmen, men som tog sig genom det. Dagens långpass var ett sådant som ger hopp om framtiden. Förvånansvärt lätta ben i vad som snarare kan kategoriseras som sensommar än höst. Dagens långpass gick i den kanske bästa miljön Tjockhult kan erbjuda. Ben som fick bli trötta med total variation på underlag och miljöer i skogen. Bra träning men ändå skonsam. Sånt gillar jag som snart varit löpare i 40 år och siktar på 40 till. Som avslutning badade vi i havet och sen en lunch på hamnkrogen i Vaxholm i solen. En bra dag säger jag!

2018-09-09 16.49.55

Ha det,

Mackan

Märkligheternas kropp

Förra veckan var jag i chocktillstånd över hur långsamt den här kroppen ville röra sig och baske mig om det inte var helt tvärtom i dag. Plötsligt blev jag oerhört positivt överraskad.

Jag har två maratonlopp inplanerade under hösten, först Frankfurt om drygt sju veckor och sen fem veckor senare är det dags för Valencia. Även om jag ”bara” ska vara pacer i Frankfurt och mest bara ska säkra en kvaltid till Boston i Valencia. Naturligtvis helst med lite marginal men jag tänker inte riska att vägga där på grund av hybris. Tänker jag. Tänkte jag? Att komma i pers-form kommer inte att hända och då lär jag jag landa någonstans mellan pers och kval om jag är frisk och hel.

Eftersom Baddaren går in i sin specifika fas inför Frankfurt den här veckan så tar jag mig in i den också. Delvis av solidaritet och delvis för att jag är sugen på att maratonträna. Får se hur många specifika pass det blir för mig men det känns kul och kul är  min största drivkraft. Dessutom gillar jag att bli trött.

Med 19 km till jobbet kände jag att 5×3 km med 1 km joggvila skulle passa utmärkt. Ingen marginal för upp- eller nedjogg men givet att min marafart just nu är låg kändes det inte som att det behövdes något sådant. 05.26 ringde klockan och efter en kopp kaffe, två glas vatten och en liten powerbar var jag redo att sticka ut. Inget tempo att ropa hej för den första biten men Bostonkval med marginal. Nu springer jag ju inte med dator på armen så det där med tre km sprang jag på förutbestämd tid i stället. Och tiden gick. Helt klart kom jag lite längre på varje tids-slot än mina tre kilometer. 19 km känns mentalt rätt långt när man är yrvaken men meter lades till meter och när jag kom fram till jobbet räckte inte all tid till utan det blev nog snarare 4×3,25 + 2 km fart. 20 sek/km’ish snabbare än estimerad fart i maratonansträngning.

Mycket kvickare än vad jag hade trott. Jag trodde att jag idag låg på en nivå som nu 3 månader innan Valencia gjorde att jag hade en Bostonkvalmarginal på cirka 10 min. Efter det här passet så har jag visst, givet att jag står distansen ut, en marginal på snarare 25 minuter. Och det med i alla fall 6-10 kg mer att bära på än vad jag tror att jag har när jag står på startlinjen i Valencia. Det är 12-20 minuter till att räkna av. Antingen kan jag chilla med träningen ett tag till utan att oroa mig eller så kanske jag kan våga bomba på därnere i Spanien och ta en viss väggrisk. Vi får väl se men jag blev i alla fall väldigt glad över utfallet i dag. Vi får väl se hur det går nästa snabb-pass. Kanske jag blir förvånad åt andra hållet då. Dagsformen svänger uppenbarligen snabbt när jag inte har grunden men det finns baske mig hopp!

Lof40

Ha det,

Mackan