Etiketter

, , , , ,

Formen. Löparens ständiga följeslagare genom livet. Helst av allt vill man att den ska vara på topp mest hela tiden men så funkar det inte. Jag gick in i semestern i rätt usel form men jag är av skolan att det stressar mig inte utan jag jobbar på och rätt vad det är kommer den smygande. Tålamodet är löparens bästa vän och jag har tassat på med grundträning upp på bergstoppar, genom myrar och lugna morgonjoggar för att vänja benen. Både muskler och flås har fått jobba men på skonsammast möjliga sätt. Fram till förra veckan har dom inte stressats med snabbhet på länge och då blir dom inte särskilt snabba heller. Man skulle kunna kalla det dålig form men inte på samma sätt som efter någon eländig sjukdom.

Med den bakgrunden landade jag på västkusten i början av förra veckan och jag kände att nu är jag mogen att börja ta i. Planen var att träna alla dagar utom en där nere och att se hur mycket jag kunde förbättra mig under en begränsad tidsperiod. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig när jag körde referenspasset annat än att jag tänkte bli trött och trött blev jag. Fruktansvärt trött. Jag ska inte påstå att jag jublade över tiden som blev den sämsta jag någonsin noterat när jag maxat över mina cirka 14 km. Å andra sidan har jag aldrig varit så här gammal tidigare heller och vikten just nu är några kilo högre än när jag snurrat runt här tidigare år. Bara att gilla läget.

Resten av veckan tryckte jag på vid ett par tillfällen till och kapade faktiskt nästan fyra minuter och när jag i söndags sprang två varv på slingan som långpass var jag minuten snabbare på det andra varvet än när jag maxade på referenspasset. Kroppen är en märklig sak men när flytet kommer i löpningen så händer det grejer. Det där flytet som jag är så känslig för och som är allt i min löpning.

I måndags fick jag välbehövlig och stenhård massage och när jag vaknade i tisdags var benen stendöda. I stället för att förstöra musklerna ytterligare rullade jag bara runt i genomblödningssyfte med tanken att pressa igen på onsdagen. Och pressade gjorde jag! Plötsligt var allt flyt där och med ett par kilometer sprungna började det ösregna och åska. Som tur var kom bara en knall men resten av rundan som innehåller väldigt mycket klipplöpning skulle genomföras på blöta klippor. Då är det bara att ta det väldigt försiktigt på sina ställen men ändå kapade jag ganska exakt ytterligare en minut och med lätta ben. Ja så lätt som det nu är att studsa upp och ner hela tiden men plötsligt var det kraft i kroppen.

Två träningsdagar kvar och den första av dessa två ägnades återigen åt lätt genomblödning innan det var dags för slutexamen. Naturen hade den dåliga smaken att bjuda på stormbyar och eftersom det hade regnat på natten fanns det lite blöta kvar här och där. Men är det inte det jag gillar bäst? Ja när det blir lite extra utmanande? Det är det baske mig och trots att benen var trötta efter den bästa träningsveckan i år så ville jag gå för det. Det var slitigt från det första steget och till skillnad mot i onsdags så var jag trött redan efter några minuters löpning. Trots att jag startade i medvind hela vägen till CP1 var jag inte en sekund före mitt bästa jag och nu väntade mest motvind i en halvtimme.

Jag slet som ett djur men med en stor portion av både löpglädje och jävlaranamma. Jag hade inga planer på något annat än förbättring och vid CP2 låg jag plötsligt minuten före mig själv. Alla som var på västkusten i går vet hur det blåste och nu började jag dividera med mig själv om hur mycket motvinden kostade. Döm om min förvåning när jag hade plockat ytterligare halvminuten till CP3. I motvind. Nu visste jag att jag skulle klara av det här och fortsatte att trycka på och jag landade på en förbättring med två minuter i slutändan.

Summa summarum förbättrade jag mig med 10 % under mitt lilla träningsläger och jag var ungefär lika färdig efter det sista passet som efter referenspasset. Detta trots väldigt mycket sämre yttre förutsättningar under den sista rundan. Jag tycker det är så ruskigt häftigt att jag vid min ålder fortfarande kan svara så fint på träning när jag börjar ta i. Jag har en bit kvar till där jag vill vara men nu har jag fått en grund att stå på och hoppas att den inte rycks från mig av någon anledning för det är kul att känna mig stark. Och återigen kan jag konstatera att det är ingen idé att stressa upp sig över något som svag form. Gör man grundjobbet innan så går det fort att pressa upp formen ordentligt om man är beredd att plåga sig lite.

2018-08-11-16-20-58.jpg

Ha det,

Mackan

Annonser