Höstplanerna

För exakt sex månader sedan anmälde jag mig till Frankfurt Marathon som höstens stora mål. Vårens träning har inte alls blivit som jag ville efter inte bara en utan två stycken elaka halkningar som båda två stökade till det just när det började bli lite verkstad. Sen kom den varmaste maj månad i mannaminne och det har varit mitt jobbigaste pollenår sen jag föddes. Så här är jag. Senaste veckan har det bitvis börjat lossna på pollenfronten och kroppen känns som den ska nästan varje dag. Inte i form men den svarar på ett sätt som jag inte känt på länge.

Så jag har tänkt en del på hösten och tänkt på vad jag vill göra ett par år framåt och det som jag verkligen vill är att springa Boston 2020 tillsammans med Baddaren. För att optimera chanserna till att det händer bestämde jag mig för att jag agerar pacer åt henne i Frankfurt och sen fixar jag mitt kval på en senare mara och valet föll på Valencia. Det ger mig 5 veckor till att träna och dessutom får jag ett jättebra långpass i Frankfurt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag trodde att det blir svårt för mig att kvala till Boston men det är högsta prioritet i Valencia. Jag har i nuläget inget högre mål än att kvala och att kvala med viss marginal. I den bästa av världar går träningen som på räls från och med nu och ända till i december och i så fall sätter jag ett högre mål efterhand.

Det jag nu vet är att plötsligt har jag ytterligare något att se fram mot i höst för jag blir inte ensam i Valencia. Jätteskönt att ha en weekend i värmen att se fram emot tillsammans med Baddaren och med fler trevliga svenska löpare. Kanske är jag till och med i form att agera pacer åt snabblöpande adept. Men först träning. Massor av träning för att få tålighet, snabbhet och för att avbarbafiera mig.

2018-06-30 21.07.54

Ha det,

Mackan

Annonser

Fyra ben och 500 böcker från Malmö till Abisko!

För två år sedan gav sig vännerna Oskar och Philip ut på en tre månader lång resa genom Sveriges alla 290 kommuner för att hitta Sveriges bästa motionsspår. Galningarna sprang 3-4 spår om dagen och skrev sedan en bok som dom tryckte i 3 000 exemplar. Jag vet inte vad killarna visste om bokmarknaden men det var ett offensivt mål att sälja alla böcker och i mitt tycke har det gått över förväntan. Men bokförsäljningen stannade av och när den här sommaren började hade dom 500 böcker kvar i lager. Killarna tyckte att så kunde det inte sluta utan fick en idé: Vi springer genom hela Sverige med resterande lager i barnvagn och säljer dom längs vägen! Jag har fått en pratstund med dom och här är vad dom har att säga till sitt försvar.

Hur fick ni den idén?

Vi var rätt desperata, försäljningen hade avstannat och vi kom inte på något sätt att få sålt de sista 500 böckerna. Det var sent och började mörkna. Vi satt i Philips soffa och så bara kom vi på det:

– Vi borde göra något sjukt, något galet, det var det som intresserade folk innan, inte boken så mycket som den galna resan.
– Ja, vi borde typ springa genom Sverige.
– Haha, ja, MED de sista böckerna
– Hahahah, ja en barnvagn full av böcker, det blir typ som våra barn som vi fraktar och sprider ut i världen.
-Ja, som två kristna martyrer som släpar sin självpåtagna börda genom Sverige.
Sen började vi romantisera som fan och tänka Ja, varför inte, vi kör, vi gör det, vi klarar det. Till slut var det helt mörkt i rummet för vi blev så exalterade av idén att vi glömde sätta på ljuset. Båda två hade svårt att sova den natten och drömde livligt om vårt kommande äventyr.

Planen är att starta den 1:a juli nere i Malmö och sen springa i 40 dagar upp till Abisko. Om jag räknat rätt blir det cirka 6 mil om dagen i snitt om ni springer hyggligt rakt upp genom Sverige, stämmer det?

Det stämmer. Vi delar den sträckan mellan oss (antagligen varje dag) så det i snitt blir 3 mil/dag/person.

Vad jag kunnat läsa mig till använder ni en vagn gjord för cykel och en för löpning och det är ju smidigt för att dela upp det eller om någon har känningar av något. Har ni någon följebil eller är ni helt på egen hand?

Nej vi är på egen hand. Följebil övervägdes en kort stund men vi insåg att det skulle bli svårt att övertala någon om att lägga sin semester på det.

Uppdelat eller inte så är det rätt tuffa dagsetapper om jag får säga det själv och då ställer jag mig direkt ett antal frågor:

Hur har ni förberett er?

Vi har båda börjat springa en del de sista 2 månaderna inför start. Dessutom har vi gjort en ny hemsida, och en youtube-kanal, och ett instagramkonto. De praktiska detaljerna kring logistiken löser vi efterhand tänker vi. Vi har köpt ett tält och fixat barnvagnarna, men det är nog allt.

Nu känner jag att jag börjar bli lite förälskad i killarna och med den entusiasm och enkelhet dom tar sig an uppgiften. Så klart det är galet men det är galet på ett skönt sätt! Så jag kan inte annat än undra mer om själva planeringen. Är det mer som är lite på uppstuds månne…

Kommer ni att köra stor variation på dagsetapperna och anpassa er efter till exempel var det finns boende och vad det är för väder eller försöka springa jämnlånga etapper?

Nej vi springer jämnlångt etapper och löser boendet efterhand. Vi har delat upp etapperna rätt grovhugget, försökt hålla oss till småvägar, men huvudsakligen har vi fokuserat på att få till 6 mil och inte brytt oss om praktiska detaljer (vilket vi kanske kommer inse är dumt).

Dumt eller inte, det återstår att se. Är det sommar så brukar saker lösa sig lättare än om det hade varit en vintertur. Då hade jag nog lånat ut lite av min planeringsförmåga åt killarna. Ja och apropå boende: Vad är planen där? Tält, hotell, välvilliga medmänniskor eller blir det en blandning av allt?

Det blir nog rätt mycket tält och vindskydd. Vi har ju budget för några nätter på vandrarhem men vi är ganska snåla så det blir nog rätt primitivt. Om någon öppnar upp sitt hem för oss är vi otroligt tacksamma – men vi räknar inte med det.

Jag hoppas verkligen att en massa folk öppnar upp sina hem för kroppen gillar en säng ibland! Jag har förstått att ni springer mer eller mindre i inlandet och för mig med rötterna i Lappland råkar jag veta att det är rätt mycket mindre orter i inlandet jämfört längs kusten. Tror ni att det kommer att påverka bokförsäljningen?

Hmm, det kanske vi inte riktigt tänkt igenom och rutten kan komma att planeras om.

Nu kommer lite motfrågor från killarna och en del handlar om mygg i inlandet jämfört med kusten. Mina egna erfarenheter är att det är rätt mycket mer mygg inne i landet och nu får vi se om dom planerar om. Fundera ni på det när ni springer de första etapperna och det går ju att så småningom vika av ut mot kusten men då måste nog etapperna förlängas.

När vi ändå är inne på försäljning: Tänk om ni sålt slut på böckerna innan ni ens kommit halvvägs, avbryter ni eller fortsätter ni till Abisko?

Vi avbryter så fort alla böcker är sålda. OM det sker tar vi semester. Annars (troligen) blir det löpning hela vägen fram till skolstart i augusti …

Eller för att vända på det, om ni har 100 böcker kvar i Abisko, springer ni söderut igen eller får det räcka?

HAHA! Det har vi inte tänkt på … Vi siktar på att få dom sålda, annars kommer vi med någon desperat idé när vi närmar oss Abisko! Förhoppningsvis inte den som du nyss kläckte.

Går det att komma i kontakt med er längs vägen genom de kanaler ni kommunicerar genom?

Vi tror/hoppas det. Planen är att vi ska vara uppkopplade varje dag, och vi har även telefoner som man kan nå oss på.
Sist men inte minst, vad gissar ni blir er största lärdom av resan? Kom i håg det svaret och så tittar ni tillbaka när ni är framme!
Kul fråga! Jag tror att vi kommer att lära oss mycket om våra fysiska och mentala gränser. Att gränserna egentligen inte går där våra inre latmaskar tror att de går, utan där vi bestämmer oss för att de går. Typ att allt är möjligt om man vågar vara dum nog att tro på det.

Hursomhelst, det här är en galet rolig idé och jag tror att ni kommer att få en fantastisk resa och möta många intressanta människor. Hela resan går att följa på hemsidan och där finns länkar till Instagram, Facebook och Youtube där det kommer att läggas upp innehåll längs vägen. Mitt tips blir att hålla ner tempot, ta många pauser och njut av det som i mitt tycker låter som en episk resa genom Sverige.

Med det önskar jag Oskar och Philip ett stort lycka till när dom sticker iväg på söndag. Hoppas att ni säljer era böcker och får många sköna mil i benen.

Bokmaran
Foto: Lånat från Bokjoggen.

Ha det,

Mackan

Se möjligheterna!

Läste häromdagen om en vän till mig som beskrev hur svårt det var att få till kvalitetsträning i vardagen. Just för honom var det i sammanhanget att springa fram och tillbaka till jobbet och jag kände att jag fattade verkligen inget alls. På vilket sätt skulle det vara så mycket svårare då än någon annan gång? Om vi förutsätter att det går att lagra lite kläder på jobbet så ser jag i just transportlöpningen möjligheter till fartlekar, intervallträning eller olika varianter av snabbdistanser. Finns det dessutom någon backe på vägen så är det bara att dunka in backträning när andan faller på. Allt jag nämner är träning som sätter lite guldkant på transportlöpning som annars lätt kan bli lite monoton om det inte går att variera vägen alltför mycket.

Nåväl, det var bara ett exempel och tajmingen på att ge tips om transportlöpning till och från jobbet kanske inte är den bästa så här i semestertider. Men det här med semester verkar vara något som stökar till det för många och det behöver det inte göra. Juli är en utmärkt månad för att köra grundträning inför höstens tävlingar så se möjligheterna som finns i semestervardagen och ta chansen att dominera höstsäsongen!

Varför inte låta familjen ta med sig grejerna till badplatsen och du springer dit? Jag minns hur jag och min kompis Christer sprang från stugan genom skogen till badet när vi var i 13-årsåldern. Det blev en nätt tur på dryga milen och sen var vi färdigtränade den dagen. Något annat vi gjorde var att leka tusingar. Jag tror bara vi hade en klocka så den ena klockade när den andra sprang en vändpunktstusing och så tävlade vi om vem som sprang snabbast. Det var mest Christer…

Om vi bortser från när jag faktiskt springer som semester brukar jag försöka att låta löpningen störa så lite som möjligt i övriga aktiviteter och då passar morgonlöpningen väldigt bra. Just under sommaren är jag inte särskilt förtjust i långpass men en progressiv snabbdistans på 20-25 km tar för mig inte så farligt lång tid och om jag dunkar en sån på morgonen är träningen just gjord för dagen. Sen kan den ägnas åt bad, fiske eller vad annat som kan vara på agendan. Är det dåligt väder så kan jag passa på att sticka iväg och köra backe eller intervaller och det brukar vara uppskattat om inte alla trängs inne i stugan hela dagen när det regnar. Men visst, det händer att sådana pass sker i fint väder också och ibland kanske träningen kan få klämmas in som sin egen aktivitet. Men som jag var inne på tidigare, det går att göra den på väg till badplatsen eller någon annan aktivitet som inte kräver att man luktar rosenbuske eller där man kan vaska av sig efteråt.

Ett annat tips som faktiskt inte är så dumt som det låter är att vid långkörning stanna till vid någon sjö eller älv och springa 30-60 minuter. Det tar inte så mycket tid i anspråk men oj vad mycket piggare jag blir i skallen resten av körsträckan.

Så om du vill kan du se möjligheter och inte hinder. Personligen nyttjade jag möjligheten att komma ut i skogen ett par mil i dag när det var lite behagligare temperatur och Camelbaken inte behövde innebära ännu mer svettande. Det var riktigt skoj att tugga stigar och stenar! Dessutom fick jag med mig Baddaren och vi hade det riktigt trevligt i skogen.

2018-06-24 11.56.41

Ha det,

Mackan

 

Inte enligt skolboken…

Nu har det firats i några dagar och det i kombination med att jag känt av pollenhelvetet ordentligt har gjort att kroppen hellre prioriterat sömn och vila än träning ända sedan i fredags. Inte bra men det är ingen mening att kämpa mot naturen utan man får glida med och göra vad man kan.

Normalt sett skulle jag väl rullat igång med en lugn jogg men har man hållit på så länge med det här som jag gjort så tycker jag att man kan få ta sig vissa friheter. Så jag åkte till Danderyds gymnasium efter jobbet för att köra första banpasset på vad jag tror är två år. Det är länge. Men jag skulle få sällskap av Baddaren och Tomas och då ville jag hellre göra det än att lalla runt för mig själv. Kan vara nyttigt att blåsa ur kroppen också. Hade vid starten av passet lagom mycket gucka i bihålorna för att känna det ända ner i tänderna men ska skiten ut får man tvinga ut det ibland. Så här blir det liksom i pollentider och när det dessutom började regna kändes det ändå som en bra idé.

Jag var lagom flåsig redan under lugn uppjogg men skam den som ger sig och jag tänkte att om inte annat så får jag mig lite välbehövlig löpskolning. Det känns alltid bättre att göra det på tartanen och jag värmde upp lite extra och släppte iväg de andra två en liten stund före mig.

Utfallet då? Jo jag sprang några få fyrhundringar i lite högre fart än vad jag trodde jag skulle klara av innan jag ägnade några minuter åt att hosta upp slem. Pollentider var det som sagt. Även om regnet kom så är det ju inte så att jag låtit bli att andas innan träning. Sen för att se till att de andra två höll farten ända in i kaklet agerade jag pacer på två repetitioner när jag hade äcklat mig klart. Ingen hosta alls av de sista två och jag fick upp Tomas i 4:15/km på den nästa sista och sen fyraminutersfart på den sista. Det är fördjävla kul att hara och väldigt kul att jag ändå kan springa och snacka och peppa i den farten.

Lite inspirerande träning in på kontot och samtidigt ett kvitto på att grisbenen inte är alldeles hopplösa. Dessutom mår bihålor och resten av kroppen väldigt mycket bättre nu efteråt. Nu blir det regn i några dagar och det ska bli otroligt skönt!

SkuggadbokWeb

Ha det,

Mackan

Oj vilken pärs

Ledig dag och vi valde att i stället för att fira det i dag frossa i vin, lamm och paj i går kväll som laddning för dagens träning. Vi var minst sagt kolhydratladdade inför första intervallpasset sedan mars. Jag kände ju av vaden en del efter den sista tävlingen i England och de senaste fyra veckorna har bara ägnats åt lugn distanslöpning, cykling och paddling. Visst har pulsen gått upp rejält under cykelpassen men det är inte riktigt samma sak som att springa.

Dagen till ära bestämde vi dessutom att det var dags för adept K att få springa fortare för första gången på ett halvår. För att inte slita för hårt på någon gav vi fan i att springa den långa uppjoggen bort mot Fortifikationsvarvet utan fokusera mera på det vi skulle göra. Så det blev bilen till bra parkering för att få en kortare upp-/nedjogg. Vad skulle vi göra då? 5×1,6 km rejält varierad terränglöpning med någon sorts vila däremellan. Rötter, stenar och en mardrömsbacke. Jag ska villigt erkänna att jag har sparad statistik på vartenda varv jag sprungit där genom åren men i dag lämnade jag klockan hemma. Vi skulle ju bara leka. Bli trötta lite här och där och testa hur kropparna reagerade.

Och reagerade gjorde dom. Jag hade det väldigt jobbigt med de pollentider som råder och faktiskt första tuffare passet sen träd och gräs började mögla pollen. Första tre varven lyckades jag och adept K hålla ihop hyggligt men på det fjärde varvet var hon så fräck att hon helt sonika sprang ifrån mig i helvetesbacken som ligger mitt på varvet. Jag blev så fruktansvärt trött. För att vara helt ärlig så hade jag i just den backen på det tredje varvet bestämt mig för att tre varv var nog. Men ni vet hur det är… Med någon minut av vila kaxar man till sig igen men herrejisses vad mör jag var på slutet av varven.

Nu sitter jag med en kropp som känns helt färdig för slakt men med en go känsla i skallen. Av vaden kändes intet och formen den kommer så småningom. Det finns inga genvägar och ska den komma får man plåga sig lite. Nu vet jag i alla fall att jag kan ta i igen och det jag vet om adept K är att hon ska fortsätta skynda långsamt men med rätt underlag kan hon också få ta i en gång i veckan till att börja med. Baddaren då? Hon krigade på finfint och var mer än nöjd när dammet hade lagt sig.

Gullsjofortet
Fotograf: Okänd.

Ha det,

Mackan

Mina duktiga tjejer!

Dags för Stockholm Marathon igen och även om jag skulle vilja bomba er med bilder och hylla alla kompisar som sprang bra tänker jag nu bara fokusera på de två adepter jag hade på startlinjen.

Med anledning av den uppseglande värmen har det varit mycket kommunikation senaste veckan om hur i helsefyr den skulle tacklas. Man vet att fart kommer att tappas men hur mycket? Tittar man på ren temperatur så borde löpare av den kalibern tappa 5-6 minuter men så var det ju sol också. Hur mycket lägger den på? Hur mycket skugga kan man hitta? Lägg därtill parametern med en redan tung bana som jag bedömde som ännu tyngre än vanligt?

Min bedömning var att båda två skulle fixat sub3 med marginal även på den här banan, sån var formen, men så var det värmen. Tanken vara att springa på känsla, inte öppna för fort och skita i tiden. Nu är ju värmen samma lika för alla så en bra placering var ju absolut inom räckhåll givet formen. Johanna sprang och vann DM på halvmaran förra veckan medan Susanne hade kört en hederlig formtoppning som påbörjades bara elva dagar tidigare. Lite olika förutsättningar men jag trodde stenhårt på bra placeringar för tjejerna om dom bara sprang klokt.

Jag och Baddaren stötte på Susannes trevliga familj nere på Strandvägen och nu var det bara att börja vänta. En nervös väntan. Jädrigt nervös. Strandvägen innebar passering strax före 12 km så två passeringar hann trilla in innan dom kom förbi. Johanna låg strax före och jag kunde se att båda öppnat smart. Första halvan är lättare än andra halvan som banan ser ut nu så farten var (i teorin) varken för snabb eller långsam och nedan ses  SM-placeringarna som noterades innan dom kom förbi.

5 km – plac. 13/18 respektive 10 km – plac. 14/18

Ok, hur såg dom ut då med visuell granskning när dom passerade då? Kanon! Det såg lätt och positivt ut och coach kunde andas ut för att sen ta en springtur upp till Berwaldhallen där jag kunde snicksnacka med David Nilsson ett tag innan tjejerna kom. Passeringen på 15 km såg fortsatt bra ut med placeringarna 13 och 17. När dom passerade mig vid 16 km var det fortsatt glada miner och jag rusade tillbaka till passeringen runt 23 km men innan dom kom dit kunde jag se att båda hade plockat en placering till vid halvmarapasseringen.

Nu skulle jag inte få se tjejerna på över 16 km och det var en nervös väntan vid appen. Jag fick inte upp någon notifiering på någon av dom vid 25 km och det gjorde mig inte mindre nervös. Fan. Har det hänt något? Vänta. Titta.Vänta. Titta. PING! Där kom passeringen vid 30 km. Båda hade tappat nästan exakt lika mycket fart men så var det några stygga backar där så det gjorde mig inte alls orolig. Däremot kunde jag se att Johanna plockat ytterligare en plats och Susanne tre. Dom låg nu på plats 11 och 13 i Svenska mästerskapet i Maratonlöpning. Det är väldigt bra. Men det är vid 30 km loppet börjar på allvar och det fanns en Västerbro att passera mellan den här och nästa.

När den kom hade en annan tjej satt rejäl fart och båda hade plötsligt tappat en plats var och alla som vet hur det är att springa maraton när man kommer till 35 km vet. Allt kan hända. Där vi stod kunde vi mest notera att det var få snabba löpare i år. Värmen tog ut sin rätt och när farthållarna för sub3 passerade var det väldigt små grupper bakom de två flaggorna. Hade någon av mina tjejer varit någon av alla de som bonkat i värmen?

Nej det hade dom inte! Jag skulle ljuga om någon av dom såg direkt pigga ut men dom höll fart och ingen av dom såg ut att ha några tendenser till att hamna i knipa sista knappa 3 km hem till Stadion. När dom sen plingade upp i appen på placering 12 respektive 13 på SM (16/17 totalt i loppet) så var det lika mycket lättnad som glädje. Såna placeringar på ett av Europas största maratonlopp i dessa förhållanden är bättre än vad många fattar. Susanne vann dessutom K40 med cirka 6 minuters marginal.

Sträck på er tjejer för ni är så jävla bra och jag tackar för att jag får jobba med er. Sen har jag en till stjärna i mitt gäng som är på benen men har en bit kvar till tävlingsformen. Men när hon kommer dit så får ni se upp på banan. Tack för en bra vår och en strålande examen på vårterminen. Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att hålla tårarna borta varje gång det går så bra som det gjorde i dag men det kan jag leva med. Jag vet hur mycket jobb som ligger bakom såna här prestationer. De tre timmarna ute på banan är den lilla biten. Tack!

Ha det,

Mackan