Etiketter

, , , , , , , ,

Loppisdag på schemat när dom små blå slogs upp igen och nu var det dags för det som jag tror är mitt favoritlopp, Burbage Skyline. Men först en rejäl engelsk frukost och några timmar ute i solen! Vi passade på att fynda kläder, vandra omkring i pittoreska miljöer och äta en sen lunch i ett tea-room innan vi for iväg till Fox House Inn strax utanför Sheffield.

Planen var väl ursprungligen att gå omkring lite i området också men när temperaturen föll kraftigt och regnet drog in satte vi oss i stället med varsin stor kopp te inne på puben som även agerade tävlingscentrum. Baddaren var i något av ett chocktillstånd för om lördagens tävling hade mestadels klubblöpare så var det ändå några lokala förmågor med utan tävlingslinnen. Nu var det dags för tävling mitt i veckan ute på vischan och då är det nästan uteslutande tävlingslöpare som dyker upp.

He he.

Regnet försvann halvtimmen innan starten skulle gå och vi gjorde oss redo. Det var en ny bana i år och enligt arrangören endast 185 höjdmeter på den knappa milen långa banan. Det skulle innebära en halvering av hur det var förr men jag fick inte riktigt ihop det för det var ju samma berg vi skulle uppför. Och bara den första lilla biten av loppet skulle ju vara konstant stigning på över 100 höjdmeter.

Temperaturen var nu utmärkt för löpning och kroppen kändes faktiskt förvånande bra även om musklerna värkte. Jag var mest bekymrad för om låren skulle dö redan i första utförslöpan men det fanns det bara ett sätt att ta reda på. Jag och Baddaren stod återigen långt bak och det visade sig vara ett misstag på dom smala stigarna. För mina ben var nämligen bra mycket bättre än omgivningens. Positivt värre att ändå försöka passera löpare hela vägen upp till den första toppen och det tog ganska exakt så lång tid som planerat. Sen höll jag min placering rätt bra fram till nästa stigning som var kortare men väldigt brant och där lät jag några gå om mig för att inte stressa vaden för mycket. En kort passage uppe på toppen av Higger Tor och sen utför och jag dundrade förbi en flock löpare. Så jädra gött! Benen verkade ha klarat av det och när nästa branta stigning kom hade jag lagt bra med distans till de som var bakom mig.

Lugnt uppför den och så var det utför och platt och jag drog ifrån gruppen bakom mig och kom ikapp löpare som var långt före. Enligt mina beräkningar hade vi redan tagit alla höjdmeter så nu borde banan mest återvända mot målet platt. Fel. Nästa fel var att vaden började gnälla. Det funkade bra i nästa uppförsparti men utför fick jag ta det lite lugnt. Jag tänkte att nu måste det varit sista uppför i alla fall men icke. Här kom en till och nu började jag bli trött. Sprang onödigt stelt i det parti som var rent sumpland och det kostade energi som tusan. Jag sjönk ner i ett dyhål ända till knäna och kunde inte låta bli att skratta lite mitt i all trötthet. Men skulle vi inte mot målet snart? Nej det skulle vi inte. Jag visste mycket väl var målet var men löparna som var långt före mig var på väg kraftigt uppför igen. Inte. Mot. Målet.

Vi skulle alltså ta ytterligare en låååång stigning och jag var ohemult trött. Jag hade planerat för att bara glida in mot mål men det skulle klättras. Jag passerade ändå löpare och det var bara att bita i och plötsligt var jag uppe och hade endast utförslöpning kvar. På väldigt stela ben och med en gnällig vad som jag inte kunde trycka från med. Hela idén utför är att vara avslappnad och det vågade inte högerfoten. Men jag kom i mål och konstaterade efterhand att löpare jag varit långt bakom i lördags var jag nu flera minuter före. Yay! Visst kräkhostade jag upp pollenslem även i dag men inte på samma sätt. Det var backigt och det var lerigt och det var helt underbart. Vaden var jätteledsen efteråt men det kändes ändå okej. Klockan sa att det var nästan dubbla stigningen mot arrangörens beräkningar och i löparrapporterna jag läst efteråt konstaterar alla att det var 300-400 höjdmeter. Inte 185. Inte konstigt att jag blev trött.

jagburbage

Foto: Johanna Lundeberg

Efter ett tag kom även Baddaren i en rasande spurt och hon var överlycklig för det här var något i hästväg roligt och hon hade pinnat på jättebra och kom inte alls sist som hon var orolig för innan!

Nästa dag började haltande och ingen av oss visste om vi skulle springa kvällens tävling så vi drog på hike igen. Jag hade hittat en tur i bergen mellan Edale och Castleton som verkade lovande och vi for till Edale. Ett bra val! Det fungerade oväntat bra att gå så vi tog några hundra höjdmeter, plåtade massa lamm och hade en allmänt väldigt bra hike innan vi avslutade med en sen lunch på en landsortspub som var känd för just sina lamm, The Lamb. Myche bra.

Springa då? Efter att ha stelnat till insåg jag att det skulle inte funka för mig men Baddaren var game! Bara att bege sig iväg Rainow för ett annat av mina favoritlopp, Rainow 5 (miles). Ett väldigt trevligt arrangemang och vi träffade på Anne-Marie även där och snicksnackade skönt. Jag blev tillfrågad av en man om jag inte skulle springa och sa som det var att jag inte kunde. Han konstaterade att jag kanske inte hade tränat så bra under vintern och pekade på min mage. Jo så var det ju förstås men det var vaden som hindrade. Magen hindrar mer farten uppför…

Jag lämnade Baddaren i god tid innan start och promenerade upp till den högsta toppen, White Nancy, ett par kilometer från starten. Hade sällskap hela vägen av mag-mannen som skulle vara funktionär och vi hann dit bara minuter innan täten dök upp i den helt sjukt branta backen under toppen. Nu väntade jag med spänning på Baddaren och där kom hon. Jag såg att hon passerade ett helt gäng med löpare uppför och dessutom kom hon fint igång med löpningen igen efter backen. Det är alltså en backe så brant att inte ens eliten springer den hela vägen.

Nu var det bråttom tillbaka och jag räknade ut att om Baddaren sprang riktigt bra så skulle jag hinna tillbaks precis innan målgång. Men hon sprang ännu bättre och kom ifatt mig en bit innan målet! Hon slog den tid jag trodde var teoretiskt möjlig för henne med ganska exakt två minuter och jag blev alldeles varm i hjärtat. Wow!

Inte mycket mer att orda om tävlingen annat än att jag under fikat efteråt stötte på min gamle combatant och vän Ed som hade vunnit ”min” klass på tävlingen. Han skänkte oss sitt pris (som bestod av öl) och vi bestämde att nästa år måste jag höra av mig innan jag kommer. I will. Det luktar som att vi borde fightas uppför Mount Famine nästa år.

Det var dom två dagarna och dom var bra. Riktigt jeffla bra och nu kändes det som att Baddaren hade blivit en fellrunner på allvar och borde belönas för det, men mer om det i morgon.

Baddis4

Ha det,

Mackan

Annonser