Dessa härliga gubbar

Det här blev ju nästan som en hederlig träningsvecka för första gången sen i mars. Noterade när jag sprang till jobbet häromdagen att jag inte ens hade tänkt en tanke om vaden så i dag var det dags att öka på distansen en skvätt. I värmen som råder stack jag och Baddaren ut tillsammans relativt tidigt i morse, vis av min idiotiska idé att springa klockan två i går. Gårdagens idé. Funkade. Inget. Vidare.

Efter en gemensam första liten bit ner till sjön skuttade jag iväg för mig själv. Skuttade och skuttade förresten, benen var bedrövliga. Jag skyller det på allt cyklande, pollenhalter och värmen. Men det handlar nog mest om att jag cyklat en massa för det är den klassiska stolpigheten som kommer med cykeln. Det blir aldrig någon triatlet av mig. Men framåt kom jag och i avsaknad av klocka ingen aning om tempot. Sprang mest och undrade om Baddaren skulle komma ifatt mig.

Ena foten framför den andra. Hälsade på lite folk jag känner i farten och tiden gick men så med sju kilometer kvar kommer en gubbe farande från sidan, i det som jag tyckte såg ut som en hiskelig fart. Han kommer ut 20-30 meter framför mig och nu har jag plötsligt någon som harar. Jag ser på honom att han tar i och han verkar väldigt medveten om att han har någon bakom sig. Det som förvånar mig är att trots att jag upplever att det ser snabbt ut så håller vi nästan samma tempo. Själv lubbar jag på i det tempo jag redan håller och upplever inte alls att det går undan. Tvärtom känns det lugnt och kontrollerat om än stolpigt.

Min reflektion att döma av hur han ser ut att ta i är att han kommer nog att krokna. Men man vet ju aldrig. Lite irriterande att han sakta men säkert drar ifrån för det är skönt att ha någon att fästa blicken på framför sig. En kilometer senare verkar jag ligga ytterligare 20-30 meter längre från honom men då ökar inte längre avståndet. Plötsligt börjar jag i stället plocka meter för meter och ytterligare en kilometer senare är jag ikapp. Då ser han jädrigt krokig ut. Så jag töltar förbi i min fart och sen drar jag sakta men säkert ifrån. Jag är törstig som en björk i en balkonglåda men är så fånig att jag stannar inte ens och dricker vid den härliga källan, för jag vill se hur långt före jag är när jag kommer fram till min badbrygga.

Väl där hinner jag både ta av mig skor och ta mig ner i badet innan han kommer fram. Två minuter till blev det. Jag är rätt säker på att han fick tävlingsdjävulen i sig när han fick mig i rygg och även om jag aldrig hade för avsikt att öka tempot eller faktiskt gjorde det erkänner jag villigt att det var skönt att springa ifrån honom. Såna är vi gubbar.

Det var med lätta steg jag sen sprang hem efter badet och efter lite hemmapysslande stack jag och Baddaren ut och paddlade SUP på eftermiddagen. Nöjda över dagens träning lyckades vi bli varma och trötta en gång till men nu var det nära till vattnet hela tiden och inga gubbar att jaga. Jag kommer att sova gott i natt!

2018-05-27 13.19.51

Ha det,

Mackan

Annonser

Fellrunningtour18 – Dag 7-8

Näst sista dagen och sista tävlingsdagen tog återigen sin början med en engelsk frukost och strax därpå kom min klubbkompis Kevin på besök i Hayfield. Jättekul att träffa honom och vi snackade bort ett par timmar innan det var dags för honom att jobba och för oss att bege oss. Men innan han åkte fick Baddaren en present som nästan bad om att invigas på kvällen!

Kosan styrdes till en början mot Buxton för mat, fika och promenad i den fina gamla parken. Lugnt, trevligt och ett lagom test för att se om det skulle funka att springa på kvällen. Visst drog det lite men inte värre än att vi valde att åka ner några mil till södra delen av Peak District.

Buxton1

När vi kom fram började även Baddaren att byta om. Hon hade egentligen inte tänkt springa men plötsligt stod hon där i sitt nya tävlingslinne från Goyt Valley Striders. Presenten från Kevin minsann!

Återigen en något omlagd och till min fasa förlängd bana mot tidigare. Ja ja, det var en underbar kväll och när vi stod i startfållan och jag stretchade rumpan var plötsligt alla känningar i vaden borta. Starten gick och jag hade lovat mig själv att ändå ta det lugnt. Men allt är relativt och när dom första stigningarna började blev det jobbigt. Veckan satt i benen men jag kämpade på och när utförslöpningen kom släppte jag på och passerade ett gäng löpare. Sen bar det uppför igen i en lerig uppförsbacke och då hände det som inte fick hända. Jag halkade till rejält och drog till vaden samtidigt som jag landade med handen i brännässlor. Det kändes ordentligt i vaden och min första reaktion var att nu var äventyret över. Linkade fram ett tag och löpare efter löpare sprang om mig. Men jag testade att springa igen och det funkade faktiskt. Lite lätt haltande men jag tog mig framåt även om det gick stelt och långsamt. Just stelheten i steget gjorde att jag spände mig så trots att farten sjönk blev det inte det minsta lättare.

Kilometer lades till kilometer och den förlängda banan lurade mig lite. Just när jag trodde att vi bara skulle svänga ner till målet drog vi iväg på en extrakrok. Med en löpare i bakhasorna sket jag dock nu i vaden och tryckte på för allt vad jag var värd för jag ville inte sluta resan med spurtstryk. Som bonus plockade jag en tjej och klarade av att hålla honom bakom mig. Yes! Sedan gick jag snabbt in och hämtade mina överdragskläder för att klä på mig innan jag mötte upp Baddaren men döm om min förvåning när hon redan kommit i mål när jag kom ut. I sitt grönvita linne stod hon där och svor över hur jobbig banan hade varit. Och jag kände att jag höll på att spricka av stolthet över min fellrunner till partner! Det blev extremt mycket pladder i bilen på väg hem för att få våra sista pints.

BaddisTansley

Sista dagen hade vi planerat att hinna ut en sväng bland kullarna innan flyget gick och det blev en så bra dag. Vi utgick från Pym Chair och vandrade till Windgather Rocks, en sväng ner i dalen till en botanisk trädgård vi inte visste fanns och avslutade med en bestigning upp till Cats Tor. Mulet, blåsigt men alldeles underbart att få avsluta på det sättet innan vi nöjda rullade mot flygplatsen för att åka hem till vardagen igen.

Det blev en riktig höjdarresa på alla sätt och vis. Vi fick springa av oss, vandra i bergen, shoppa lite och träffa trevliga människor. Det här gör vi om!

Ha det,

Mackan

 

Fellrunningtour18 – Dag 5-6

Loppisdag på schemat när dom små blå slogs upp igen och nu var det dags för det som jag tror är mitt favoritlopp, Burbage Skyline. Men först en rejäl engelsk frukost och några timmar ute i solen! Vi passade på att fynda kläder, vandra omkring i pittoreska miljöer och äta en sen lunch i ett tea-room innan vi for iväg till Fox House Inn strax utanför Sheffield.

Planen var väl ursprungligen att gå omkring lite i området också men när temperaturen föll kraftigt och regnet drog in satte vi oss i stället med varsin stor kopp te inne på puben som även agerade tävlingscentrum. Baddaren var i något av ett chocktillstånd för om lördagens tävling hade mestadels klubblöpare så var det ändå några lokala förmågor med utan tävlingslinnen. Nu var det dags för tävling mitt i veckan ute på vischan och då är det nästan uteslutande tävlingslöpare som dyker upp.

He he.

Regnet försvann halvtimmen innan starten skulle gå och vi gjorde oss redo. Det var en ny bana i år och enligt arrangören endast 185 höjdmeter på den knappa milen långa banan. Det skulle innebära en halvering av hur det var förr men jag fick inte riktigt ihop det för det var ju samma berg vi skulle uppför. Och bara den första lilla biten av loppet skulle ju vara konstant stigning på över 100 höjdmeter.

Temperaturen var nu utmärkt för löpning och kroppen kändes faktiskt förvånande bra även om musklerna värkte. Jag var mest bekymrad för om låren skulle dö redan i första utförslöpan men det fanns det bara ett sätt att ta reda på. Jag och Baddaren stod återigen långt bak och det visade sig vara ett misstag på dom smala stigarna. För mina ben var nämligen bra mycket bättre än omgivningens. Positivt värre att ändå försöka passera löpare hela vägen upp till den första toppen och det tog ganska exakt så lång tid som planerat. Sen höll jag min placering rätt bra fram till nästa stigning som var kortare men väldigt brant och där lät jag några gå om mig för att inte stressa vaden för mycket. En kort passage uppe på toppen av Higger Tor och sen utför och jag dundrade förbi en flock löpare. Så jädra gött! Benen verkade ha klarat av det och när nästa branta stigning kom hade jag lagt bra med distans till de som var bakom mig.

Lugnt uppför den och så var det utför och platt och jag drog ifrån gruppen bakom mig och kom ikapp löpare som var långt före. Enligt mina beräkningar hade vi redan tagit alla höjdmeter så nu borde banan mest återvända mot målet platt. Fel. Nästa fel var att vaden började gnälla. Det funkade bra i nästa uppförsparti men utför fick jag ta det lite lugnt. Jag tänkte att nu måste det varit sista uppför i alla fall men icke. Här kom en till och nu började jag bli trött. Sprang onödigt stelt i det parti som var rent sumpland och det kostade energi som tusan. Jag sjönk ner i ett dyhål ända till knäna och kunde inte låta bli att skratta lite mitt i all trötthet. Men skulle vi inte mot målet snart? Nej det skulle vi inte. Jag visste mycket väl var målet var men löparna som var långt före mig var på väg kraftigt uppför igen. Inte. Mot. Målet.

Vi skulle alltså ta ytterligare en låååång stigning och jag var ohemult trött. Jag hade planerat för att bara glida in mot mål men det skulle klättras. Jag passerade ändå löpare och det var bara att bita i och plötsligt var jag uppe och hade endast utförslöpning kvar. På väldigt stela ben och med en gnällig vad som jag inte kunde trycka från med. Hela idén utför är att vara avslappnad och det vågade inte högerfoten. Men jag kom i mål och konstaterade efterhand att löpare jag varit långt bakom i lördags var jag nu flera minuter före. Yay! Visst kräkhostade jag upp pollenslem även i dag men inte på samma sätt. Det var backigt och det var lerigt och det var helt underbart. Vaden var jätteledsen efteråt men det kändes ändå okej. Klockan sa att det var nästan dubbla stigningen mot arrangörens beräkningar och i löparrapporterna jag läst efteråt konstaterar alla att det var 300-400 höjdmeter. Inte 185. Inte konstigt att jag blev trött.

jagburbage
Foto: Johanna Lundeberg

Efter ett tag kom även Baddaren i en rasande spurt och hon var överlycklig för det här var något i hästväg roligt och hon hade pinnat på jättebra och kom inte alls sist som hon var orolig för innan!

Nästa dag började haltande och ingen av oss visste om vi skulle springa kvällens tävling så vi drog på hike igen. Jag hade hittat en tur i bergen mellan Edale och Castleton som verkade lovande och vi for till Edale. Ett bra val! Det fungerade oväntat bra att gå så vi tog några hundra höjdmeter, plåtade massa lamm och hade en allmänt väldigt bra hike innan vi avslutade med en sen lunch på en landsortspub som var känd för just sina lamm, The Lamb. Myche bra.

Springa då? Efter att ha stelnat till insåg jag att det skulle inte funka för mig men Baddaren var game! Bara att bege sig iväg Rainow för ett annat av mina favoritlopp, Rainow 5 (miles). Ett väldigt trevligt arrangemang och vi träffade på Anne-Marie även där och snicksnackade skönt. Jag blev tillfrågad av en man om jag inte skulle springa och sa som det var att jag inte kunde. Han konstaterade att jag kanske inte hade tränat så bra under vintern och pekade på min mage. Jo så var det ju förstås men det var vaden som hindrade. Magen hindrar mer farten uppför…

Jag lämnade Baddaren i god tid innan start och promenerade upp till den högsta toppen, White Nancy, ett par kilometer från starten. Hade sällskap hela vägen av mag-mannen som skulle vara funktionär och vi hann dit bara minuter innan täten dök upp i den helt sjukt branta backen under toppen. Nu väntade jag med spänning på Baddaren och där kom hon. Jag såg att hon passerade ett helt gäng med löpare uppför och dessutom kom hon fint igång med löpningen igen efter backen. Det är alltså en backe så brant att inte ens eliten springer den hela vägen.

Nu var det bråttom tillbaka och jag räknade ut att om Baddaren sprang riktigt bra så skulle jag hinna tillbaks precis innan målgång. Men hon sprang ännu bättre och kom ifatt mig en bit innan målet! Hon slog den tid jag trodde var teoretiskt möjlig för henne med ganska exakt två minuter och jag blev alldeles varm i hjärtat. Wow!

Inte mycket mer att orda om tävlingen annat än att jag under fikat efteråt stötte på min gamle combatant och vän Ed som hade vunnit ”min” klass på tävlingen. Han skänkte oss sitt pris (som bestod av öl) och vi bestämde att nästa år måste jag höra av mig innan jag kommer. I will. Det luktar som att vi borde fightas uppför Mount Famine nästa år.

Det var dom två dagarna och dom var bra. Riktigt jeffla bra och nu kändes det som att Baddaren hade blivit en fellrunner på allvar och borde belönas för det, men mer om det i morgon.

Baddis4

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour18 – Dag 3-4

På söndag morgon vaknade jag med den begynnande träningsvärken från helvetet. Jag hade mina aningar om att det skulle kännas men det här var en föraning om något i hästväg. Eller säger man fårväg i England? Ursprungligen hade vi planerat en kort tävling den här dagen men redan dagen innan när vi såg vilket strålade väder det skulle bli ändrades planeringen till en heldags-hike uppe på Kinder Scout.

Bilen packades och kosan styrdes mot ny by och nytt hotell. Det var dags att återstifta bekantskapen med Hayfield och The Royal Hotel. Dock fortfarande tidig förmiddag och i stället för att checka in åkte vi direkt till platsen för hikens start. Det var redan varmt och det var med trötta ben vi började vandringen uppåt. Väldigt jobbigt men så otroligt fint. Vi vandrade genom fårhagarna upp mot Kinder Low, den plats där jag och Goran vände vid förra året. Humöret var gott och väl där uppe tog vi dagens första paus. Dricka och lite snacks.

Nu var vi så högt uppe att vinden kompenserade lite för värmen och här kom vi in på den större leden som kommer från Edale och det var nu massor av vandrare. Det går inte att med ord beskriva hur fint det är och bilderna blir lite för platta för att visa skönheten. Men dom ger en aning om den. Färden gick vidare genom High Peak och snart var vi halvvägs och det som kallas Kinder Downfall. Ett 36 meter högt vattenfall som så här års bara är en rännil. Vattnet kommer uppifrån hedarna och dom börjar sina när sommaren närmar sig. På vintern kan det dock vara så mycket vatten som fryser att man isklättrar här. Återigen en liten paus och energiladdande för att ta oss nedåt berget.

Vi bara njöt. Njöt och fotade. Fotade och njöt. Tog in allt det sköna. Alla vi möter hälsar glatt och efter ytterligare en paus trekvartsväg in på turen var vi nere vid platten. Där mötte vi fyra lite mer oortodoxa vandrare med rätt mycket packning men med öl i handen. Vi stannade och pratade ett tag och det var några lokala förmågor som skulle gå upp på berget och övernatta.

Dom tipsade om att det var fantastiskt att ligga där uppe och kolla på stjärnorna. Själva avslutade vi vår tur, checkade in på hotellet och njöt av det bästa som det brittiska köket har att erbjuda som sköljdes ner med några pints lokal öl. Livet på en pinne!

Pint

Nästa dag var vår enda vilodag från racing eller hiking och kosan styrdes mot Manchester. Inte så mycket att orda om den dagen annat än att vi fyndade rejält i löparbutiker och i den suveräna bokhandeln Waterstones. Jag kan inte annat än att älska en boklåda som har allt. Det blev fyra böcker varav en var en gåva till Baddaren, Baskervilles Hund. Nu när hon verkligen fått uppleva hedarna kände jag att hon kan relatera till den boken! Benen kändes värre än efter det tuffaste av maratonlopp. Det var grava problem att ta sig nerför trappor så det var skönt att allt vandrande var på asfalt och platt. Men hur skulle det gå i morgon? Jag gick till och med in i katedralen och hörde mig för om det gick att skippa värken med lite hjälp uppifrån!

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour18 – Dag 1-2

Då var det dags att återvända till Peak District och springa lite fell. Eller springa och springa, just det var högst osäkert givet att jag haltade rejält bara veckan innan avfärd. Träningen hade bestått av några lugna testjoggar på plant underlag för att vara snäll mot vaden men två dagar innan avfärd joggade jag ju i alla fall hela 45 minuter.

Vi anlände till Manchester på fredag morgon och hämtade ut en något skabbig hyrbil som hostade betänkligt i varje uppförsbacke när vi rullade iväg mot Macclesfield för proviantering. Eftersom det fortfarande var morgon var det inte läge för att checka in på något hotell utan i stället begav vi oss efter lunch och proviantering mot Goyt Valley för en hike. När vi anlände dit hade bilen inte bara hostat utan även börjat blinka varningslampa och att det var dags för service. Vårt resonemang var att vi kör så länge den håller. Antingen håller den eller så håller den inte. Nu skulle vi njuta!

Jag ville direkt visa Baddaren något av det jag älskar mest i den här delen av landet, nämligen kullar och hedar. Vi började med att gå uppför. Länge. Mot Shining Tor genom dalar och över heden. Den fantastiska heden där jag rätt snart hörde en grouse som jag dock aldrig fick se. Men jag fick berätta om den för några fågelintresserade britter uppe på toppen och dom verkade lite imponerade av mitt fågelöra. Det var även, hrmpf, Baddaren.

Det blev en sån där fin dag som jag hade längtat efter hela vintern och ett lagom test för vaden som visserligen kändes av lite lätt men inte mer än att jag kände att jag skulle kunna starta morgondagens lopp i Bollington. Det var dit vi for för att bo ett par nätter på Hollin Hall som visade sig vara en riktig pärla! Bra rum, strålande frukost och miljön gick inte att klaga på.

Det var med ganska mycket frukost i magen vi dagen efter vandrade ner mot starten av själva löparturnén…

2018-05-05 09.21.35

Raceday alltså. Mötte upp min Englandsvän Anne-Marie innan loppet och hann snicksnacka lite innan det var dags för uppvärmning. Näääää. Jag bara skojade. När jag just fixat att jogga 45 minuter ville jag inte norpa av vadkontot genom att värma upp. Dessutom var det högsommarväder så vi promenerade till starten och ställde oss långt bak på startviadukten. Här skulle det verkligen inte rusas utan planen var att jogga första halvan för att eventuellt börja trycka till lite i steget under andra halvan om jag var smärtfri.

Planen hölls bra men i värmen och med skyhöga pollenhalter fick jag puls så det räckte och blev över ändå. Samt ont i magen av all frukost. Det gick dock över när det började gå uppför och tempot sänktes ytterligare. Det var så fruktansvärt jobbigt uppför det första berget. Jag sprang det här loppet för sex år sedan men hade inget minne av att det var så jobbigt. Den gången sprang jag väl i cirka två min/km snabbare men ändå. Horribelt jobbigt och fruktansvärt varmt. Jag gissar på att halva tappet av fart var pollen/värme och den andra halvan var bristen på träning och då specifikt backträning. Men just där och då var orsakerna ointressanta och det viktigaste var att vaden höll. Det gjorde den. När det var dags för den andra kraftiga utförslöpningen släppte jag på och bombade. Det gillade inte vaden som började gnola lite. Men bara yttepytte så jag bombade på hela utförslöpan och det fick mina framsidor lår att halvdö. Jag plockade ändå några placeringar uppför det sista berget och vaden verkade bli fint utstretchad av att ta sig uppför så när det var dags för dagens sista långa utförslöpa bombade jag på  för fullt igen. Tog placeringar och kände mig som en klasslöpare ett tag.

Ett tag var det. För när jag kom ner var inte framsidorna halvdöda längre. Dom var heldöda. Jag har aldrig varit med om något liknande ens på slutet av maratonlopp. Benen fungerade inte. Jag formligen stapplade fram sista tio minuterna och blev passerad av en flock löpare. Det var länge sedan jag välkomnade en målgång så mycket. Vaden gnällde lite men det kändes just då som mitt minsta problem och faktiskt blev den helt glad och återställd av en lätt stretch.

Det var varmt. Det gick långsamt. Det var pollen en masse. Men jag kom i mål och snart kom även Baddaren. Jag var så otroligt glad! Vi firade med en pint av loppets eget öl och god mat till det. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle kunna bli så glad bara över att kunna genomföra ett lopp men strul ger perspektiv och när vi somnade på kvällen var det båda två med leenden på läpparna! Jag hade återuppstått med nummerlapp på brösten och Baddaren hade blivit en fellrunner.

Jag_Dag2
Före loppet – Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Drömmen lever

Isfläckar och rullgrus. Den här vintern och våren har fan inte varit nådig mot en gammal löpare. Däremellan har jag tränat hyggligt och när jag halkade till på rullgruset för några veckor sedan var det efter att ha avverkat 9.5 av 10 km i ett tempo jag inte trodde var möjligt. Jag funderade på om jag kunde fortsätta kapa det där lilla som skulle göra att jag i alla fall kunde tävla i toppen av min åldersklass när jag kom till England. Men så blev det nu inte och jag vette fan vad det var som hoppade till i kroppen för besvären har varit helt borta och sen poppat upp på nya delar i underbenet. Det är möjligt och högst troligt att jag överdrev min rehab och fick en riktigt överansträngning. Så till slut gav jag upp och dammade en massa cykelpass. Bitvis hårt som satan och när jag för bara några dagar sen testjoggade så kände jag noll och nada i vaden. Jag testjoggade lite längre och kände fortfarande inte ett dugg. Däremot kom pollenexplosionen och det var med nöd och näppe jag orkade upp för småbackar. Hostade så att jag nästan kräktes och efter passen var jag sovatrött som efter hårt långpass.

Med all cyklingen i benen VET jag att jag omöjligt kan ha tappat någon form att tala om men jag har helt missat att träna specifikt. Och pollenkoman är stor. Men det är som det är och i morse testjoggade jag en knapp mil. Lite bättre känsla i benen men synen av mig själv i ett fönster springandes gjorde mig mörkrädd. Det var fan inget löpsteg utan en hederlig gubblufs. Så efter jobbet fick det bli en timme stenhård-jag-tror-jag-dör-massage. Det var knutor hela vägen från fötterna upp till nacken. Nu är dom borta.

Vad gör man när man tagit tre korta och helt symptomfria testjoggar? Man i det här fallet är jag och jag drar till England och tävlar. Eller tävlar och tävlar. Fem lopp är inplanerade och jag vill definitivt känna mig för till en början. Njuta vore nog att överdriva för det kommer bli jättejobbigt att ta sig upp och ner för kullarna men jag är så jädra glad över att det just nu finns något som pekar på att jag inte skulle komma till start i det första loppet. Vi får väl se vad kroppen säger efter en flygresa men just nu säger den: Hell Yeah! Det kommer inte gå fort och det lär inte vara vackert men jag ska bli trött. Tyvärr inte sådär trött som man kan bli när man är i form men ändock, trött. Kroppen får klara vad den klarar men jag cyklar med glädje en månad efter hemkomst om jag bara för tölta fram i lera och gräs i en vecka.

Så om knappt 36 timmar flyger vi till England och startar #fellrunningtour18! Vi ska springa, dricka öl och träffa kompisar på den där ön som förhoppningsvis har pollenerat av sig det värsta. Det mina vänner, det ska bli otroligt kul!

Blogg11

Ha det,

Mackan