Jag har undvikit ämnet ”min egen löpning” ett tag nu och det är av en anledning. Den anledningen är det som skedde när jag var ute och sprang snabbdistans för några veckor sedan. Rätt vad det var fanns det en isfläck som jag inte noterade och det blev panikbromsning. Eller ja, när liksom hela kroppen rycker till. Det gillade inte vänster hamstring alls. Vet fortfarande inte om det krampade ihop eller om det var en lätt bristning. Är det något jag lärt mig genom åren är att bristningar chansar man inte med och det blev löpvila och sedan väldigt försiktig uppstart på löpbandet.

Jag har fått behandlingar och beröm av naprapat för att jag skött det så exemplariskt och den här veckan var det dags att göra en riktig träningsvecka. Ingen volym att tala om men jag har snabbdistansat, långintervallat i skogen och dra på trissor, även ett långpass!

Jag var inte ett dugg sugen på att halka runt i förorten och med en snabb förfrågan på Fejan fick jag ett snabbt svar från en löparfrände. Det var barmark nästan överallt, inte mycket folk ute och två plusgrader! Nästan 2½ gjorde att det blev den längsta tid jag sprungit på asfalt sedan Frankfurt i höstas och det känns riktigt bra nu efteråt. Om någon bara kan stänga av kylan så att jag kan få plågas av pollen i stället. Det må vara lite obehagligt med pollen men man slipper halka. Nu mår jag i alla fall så där löjligt bra som man mår efter långpass i trevligt sällskap. Det går ju så enkelt med sällskap på såna pass när sällskapet inte heller hetsar på med fart.

Och ja just det, i morgon ska jag podcastintervjuas i ”Maratonlabbet”. Skoj ska det bli!

2018-03-10 Baddis

Så här har vi det på våra intervaller!

Ha det,

Mackan

Annonser