Maratonpsyket

Jag har en teori och den teorin praktiserar jag en gång om året på Baddaren. Det handlar om att förstå vad ditt upplevelsejag kommer att behöva hantera under maratonloppet och det handlar om att maraton faktiskt är vidrigt. Som ditt berättarjag sen rationaliserar i efterhand som inte så vidrigt. Kanske till och med fantastiskt.

Men först lite bakgrund fritt ur tankarna. Nobelpristagaren i ekonomi, Daniel Kahneman, genomförde ett experiment. Personer fick i olika ordning sänka ner händerna i vatten. I ena vändan höll man handen i kallvatten i 30 sekunder. I den andra vändan höll man handen i samma temperatur i 60 sekunder och sen smyghöjdes temperaturen en grad i 30 sekunder. Alltså totalt 90 sekunder. Lite senare fick man välja att göra om det ena eller andra. Och 80% valde 90 sekunder. Trots att man i praktiken höll handen i det kalla vattnet betydligt längre.

Om vi då antar att det faktiskt finns två olika jag, upplevelsejaget och berättarjaget, så är upplevelsejaget det som känner men som saknar minne. Berättarjaget är det som i efterhand drar slutsatser och då rationaliserar det som hänt. Det drar slutsatsen att det andra testet var behagligare för det var ju lite varmare på slutet (även om testpersonerna inte visste det). Därför valde 80% det som rent objektivt lär vara obehagligare.

Det var en extremt kort bakgrund runt den psykologin men grundtanken är att det sker någon sorts filtrering eller rationalisering om vad som hänt och då påverkar det som hände på slutet rätt ordentligt vilket för mig tillbaka till maratonloppet.

När man går i mål får man en jädra skjuts av endorfiner och välmåendet är enormt. Och allteftersom tiden går minns man ofta loppet med värme. Det var ju så kul. Det var ju sån fantastisk publik (ofta många på slutet också). När man springer nästa gång och under andra halvan brutalt blir påmind om hur jädra smärtsamt det kan vara när man går på max kan det bli en lite väl stark påminnelse. Och man sänker farten för att komma ur det obehagliga.

Min teori är att det underlättar om man mentalt är med på att det kommer att bli vidrigt under ganska lång tid. Acceptera och förbered dig på det, inte på att det ska bli så jädra kul. Belöningen i form av endorfiner vid målgång är stor men ska man springa på sitt max gäller det att inte låta sig påverkas av upplevelsejaget för starkt. Den kortsiktiga belöningen i att sänka farten, stanna eller till och med bryta loppet är ju inte den man tränar för. Och när man står på åskådarsidan vid 30 km är det rätt få som ser glada ut och väldigt många som sänkt farten rejält. Så, förbered dig mentalt på det vidriga som komma skall och hämta hem den större belöningen efter målsnöret!

Själv försöker jag verkligen minnas hur hemskt trött jag kan vara redan halvvägs och att jag har kommit igenom det förr. Och all träning jag lagt ner för att ta mig till startlinjen. Då är jag med i skallen under andra halvan. Första gången jag innan start sa till Baddaren att maraton är vidrigt blev hon lite upprörd på mig. Men hon har accepterat det och sänkt sitt PB med en timme sen vi först träffades. Mycket träning bakom det men också en hel del tävlingspsyke.

runbold

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Varför i herrans namn?

Mitt i gårdagens intervallpass infann sig frågan … varför? Jag var på väg uppför Hamburger Hill och hade just kommit in på andra halvan av passet och hela kroppen bara bad om att stanna. Illamåendet började komma, musklerna värkte och jag var mitt ute i skogen. Ingen skulle någonsin bry sig om jag stannade någon minut. Baddaren var så långt bakom mig att jag gott skulle kunna stanna upp och pusta en stund. Jag kommer aldrig vinna något OS-guld. Jag är inte ens i närheten av att vara i persform.

Ändå trampar jag på i snön. Fullt medveten om att det går relativt långsamt eftersom det är just snö. Med lömsk is under. Och det var ju det där med smärtande lår och känslan av illamående. Men jag trampar på. I nästa långa backe är det än mer obehagligt men jag kämpar på mot klockan. Kommer jag att fixa den progression jag vill ha från föregående varv? Med drygt två minuter av löpning kvar på varvet är det bara att kriga på och jag har sju sekunder tillgodo på föregående varvtid där och då och det visar sig bli tio sekunder när det är dags att stanna.

Två minuter av paus innan det är dags att gå upp ännu en nivå i smärta och lätt illamående. Men lider jag? Antagligen inte för lidandet är trots allt frivilligt. Jag gör ju det här för att jag gillar det. Inte just under stunden men jag är fullkomligt medveten om att pressar jag på bra så får jag en belöning efteråt. Inte kanske just efteråt men vetskapen om att jag mår bättre i helheten. Ju mer jag pressar mig desto större blir belöningen. Och där är svaret på varför jag gör det. Med det svaret i skallen kunde jag trycka mig runt ytterligare ett varv. För några veckor sedan var jag helt ledbruten av att springa motsvarande pass. Den gången var det också snö men 2/3 av sträckan och det gick markant långsammare. Och det kändes som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Det gjorde det inte efter det här passet. Så jag fortsätter att skynda långsamt och drömmer om barmark och splits. Det är då den stora belöningen kommer.

Spettat
Samma slinga och så här såg det potentiellt ut under snön…

Ha det

Mackan

Obehagligt trött

Avslutar träningsveckan som en träningsvecka ska avslutas, det vill säga med ett långpass. En övning som jag inte ägnat mig åt på två månader. Drygt. Av olika anledningar har det inte blivit av på länge men kroppen skiter i vilka anledningar. Den märker bara att det inte skett.

Under gårdagen diskuterade jag ”den behagliga tröttheten” man får av löpträning. Ja. Jo. Det kanske man får. Men just nu känns det inte som en behaglig trötthet utan jag känner mig något matt. Benen är jättetrötta och jag känner mig 20 år äldre än vad jag är vad det anbelangar stelhet. Fast ger man sig på långpass när man inte har sprungit något enskilt pass längre än elva km på ett par månader ska man nog vara lite sliten. Dessutom har jag sprungit en snabbdistans och ett backhelvetespass under veckan. Samt två styrkepass med huvudfokus på just ben. Det kan vara förklaringen till att jag är obehagligt trött.

I skallen känns det dock mer som en behaglig trötthet. Det har varit ett par roliga reseäventyr de senaste fyra veckorna och dessutom ett ordentligt firande en hel helg med tillhörande förberedelser. En massa roliga saker har den här helgen ersatts av att bara vara hemma i Tjockhult och skräpa utan något som absolut måste göras just den här helgen. Väldigt skönt. Att då dessutom känna att jag har gjort en riktig träningsvecka för första gången på länge är mumma för själen. Det är trevligt att motionera men jag gillar träning så mycket mer! För då kan jag få känna mig obehagligt trött. Och det är rätt behagligt.

20170917_105920 - kopia

Ha det,

Mackan

Nu siktar vi uppåt!

Tre månader kvar till säsongspremiär och nu är det dags att börja göra något åt formen. Ska jag springa upp och ner för engelska kullar är det bra att träna innan. Har jag hört. Traditionellt har jag alltid förberett mig genom att springa upp och ner för just kullar men är det något jag lärt mig är det att Stockholms kullar är för små. Under sommarträningen har jag möjligheter till Porsifjällen men här blir det inte riktigt så bra som jag vill. Det är också lite vanskligt med underlaget så här års.

Skillnaden mot i år och tidigare år är att jag är ägare av ett gymkort som har löpband som går att luta. Ordentligt. Jag har inte riktigt känt mig i form för att njuta av den lutningen tidigare i vinter men i dag var det ”äntligen” dags att starta resan mot England. Jag har inga planer på att hålla på i evigheter på gymmet varje pass men jag vill känna att jag hanterar konstant uppförslöpning i bra lutning i ett par kilometer i taget om så krävs. Jag vet exakt vad jag vill klara om tre månader och dagens pass visade att det känns väldigt möjligt. Kan jag sen bara lägga på lite aggressiv utförslöpning i april kommer det bli bra där också.

Det lustiga med att springa på ett gym är att jag som ändå känner mig som en löpare i själen är den som sticker ut bland de andra löparna på gymmet. I dag var det i alla fall en till som inte körde i långa tights i värmen men jag är hopplöst ensam i splits. Mycket märkligt. Något annat märkligt med gym är att det verkar nästa obligatoriskt att dricka den där drycken som inte innehåller några kolhydrater. Jag gillar kolhydrater i samband med träning. Jag gillar splits. Och backarna är mina vänner. Låt vara att allt det där kanske gör mig till en kuf men jag har kul och det regerar alltid. Nog med lufsande, nu kör vi!

20170819_120559
Siktar högt!

Ha det,

Mackan

Jokkmokks marknad 2018

Hemma igen efter några härliga dagar uppe hos mamma och Bosse samt naturligtvis det som hänt denna vecka, Jokkmokks marknad. Jag tänker inte skriva så många rader utan mest dela med mig av några bilder från marknaden och från vårt kringfarande i de skogar jag trivs bäst i. Men några korta reflektioner kommer här:

  • Vi hade fantastiskt fint väder med en hel del sol och mellan 12 och 28 grader kallt.
  • Baddaren grundlurade mig och jag fick en plats i den ädla tävlingen renracet. Tyvärr fick jag den tröttaste renen av alla och åkte ut i kvartsfinalen. Den fick liksom inte fart förrän den upptäckte att den skulle bli infångad vid mållinjen. Men jag bjöd på en snygg kullerbytta just efter målgång!
  • Mannen som bjöd oss på kaffe och kaffeost var förskräckt över att det fanns vuxna människor som aldrig har druckit kokkaffe. Jag höll med.
  • Hex Dr och Kitok rockar hårt.
  • Sex – sju timmar ute på marknaden om dagen är inga problem för varken mig eller Baddaren att slå ihjäl.
  • Man hinner inte hälsa på alla man vill när man bara är uppe i några dagar men bättre att träffa några än inga.

DSC_5835

DSC_5742

DSC_5771

DSC_5851

DSC_5819

DSC_5844

DSC_5833

DSC_5808

DSC_5797

DSC_5790

DSC_5806

Ha det,

Mackan