Löparna, loppen och Listan!

Efter lite tjatande från andra löpare har jag nyligen (förhoppningsvis) slutfört maratonstatistiken för 2017. Den del av statistiken jag pysslar med som listar alla herrlöpare under 2:50 och damer under 3:20. Det blev rätt digra listor förra året också med över 300 löpare som slog sig in.

Herrarna var fler och det slutade 177-134 när året var över jämfört med 158-124 förra året så det var helt klart herrarna som ökade sin närvaro även om varken herrar eller damer nådde upp till 2015 års nivåer.

Loppen då? Ja det var som vanligt Stockholm Marathon som var överlägset med totalt 125 löpare under gränserna och efter det följde Berlin med totalt 30 löpare och Frankfurt med 17 stycken under respektive gräns.

I klubbtoppen topp tre saknas elitklubbar som Hässelby SK, Hälle IF och Spårvägen helt. I stället var det på herrsidan IF Linnéa, FK Studenterna, Örebro AIK och Terrible Tuesdays TC som delade på förstaplatsen med sex löpare vardera. På damsidan vann Örebro AIK med fem löpare och IF Linnéa och SOK Knallen delade andraplatsen med fyra löpare var. Totalt vann alltså Örebro AIK med hela 11 löpare under gränserna strax före IF Linnéa.

Med det tackar jag för maratonåret 2017 och blickar framåt mot ett 2018 som redan börjat riktigt bra på damsidan!

2017-10-27 08.36.10

Ha det,

Mackan

Annonser

Taskigt vallat

Ja men då var det dags att börja förbereda sig för vad som närmast komma skall. Närmast är inte så farligt nära men ändå nog nära för att det är läge för att börja ta i igen. Vad gör man när man tar i när det är snö ute? Om man är jag så innebär det raka vägen till skogen och naturligtvis till Mårdhundsvarvet.

Baddaren brast ut i ett stort leende när jag berättade om den planen och frågade om hon fick följa med och det är klart att hon fick. Så vi for dit. Och vi sprang. Eller nå’t. Med facit i hand var ett hårt benpass på gymmet dagen innan och tre timmars promenad på morgonen strax före passet inte det smartaste draget för att åstadkomma några storverk. Underlaget underlättade inte heller. Men det var helt jeffla otroligt vackert i skogen denna lördag i mitten av januari.

Så vi sprang ett par varv och det var ohemult jobbigt. Vintervikt gifter sig dåligt med backar och jag hade vallat helt fel. Rädd för is under snön sprang vi båda två i skor med bra metalldubb men rätt lite dobb. Det blev någon variant av att glida runt ovanpå snön och fötterna for åt alla håll. Det planerade passet blev ett var kortare än planerat för vid det laget var jag helt slut i fotlederna. Men som vanligt när jag startar om med något så skapar jag ett nuläge att jobba ifrån och vi kan väl sammanfatta det som att det finns en god förbättringspotential. Och det var kul på det där vanliga sjuka sättet. Nu kör vi!

2018-01-20 14.00.25

Ha det,

Mackan

Bra idéer är bra

Ett par veckor före jul fick jag veta att jag borde vara med på ett heldagsmöte i Bryssel och det lät ju bra. Tills jag såg att det var förlagt en fredag. Inte. Lika. Kul. Det är väl en sak att komma hem sent en tisdag eller torsdag men fredagskvällen tillbringar jag hellre på annan plats än flygplatsen. Men så kollade jag upp flygpriserna och det var billigare att flyga hem söndag kväll än på fredagen. Och under lågsäsong var hotellpriserna väldigt drägliga. Så jag kollade och det var okej att flyga hem på söndagen och pyntade jag två nätter ur egen ficka på hotellet kunde Baddaren komma ner på fredagen.

Sagt blev gjort och citronen till sabbad fredagskväll blev till lemonad hela helgen. Ja, kanske en öl till och med. På fredag efter jobbet kunde jag ta en promenad genom Bryssel och möta upp henne för att börja guidningen av Bryssel. Vi fick en suverän helg med mer ljus och högre temperaturer än i Tjabostan. Promenader, choklad, god mat, god öl och massor av kultur. Det var fantastiskt att få dela med sig av en stad som jag tycker väldigt mycket om för någon jag tycker väldigt mycket om.

Och självklart blev det löpning. Jag brukar sällan bli avis på dom som beger sig till värme och tränar. Värme är inte särskilt trevligt att springa i när man inte är acklimatiserad. Men vindstilla, lite sol och några plusgrader, det är mumma för själen. Jag tjuvstartade mitt lilla träningsläger redan på torsdagen med att njuta av att springa i splits i solnedgången och fick guida Baddaren på två morgonjoggar där jag visade henne stora delar av stan. I splits. I soluppgång. En ren njutning! Det känns nästan surrealistiskt i dagens snålblåst att det var senast i går jag njöt i kortbyxor. Men det gjorde jag. Det är så otroligt skönt att kunna få ett litet avbrott i mörkret och nordanvinden och nu ska jag nog överleva den här vintern också. Tack för den strålande idén att förlänga helgen. Mer splitslöpning åt folket, gärna i trevliga städer! Jag svär på heder och samvete att det var otroligt mycket skönare än splitspasset på löpbandet i onsdags morse…

BrysselBaddaren

Ha det,

Mackan

Lek som blir träning som blir lek

Nu har vi gått in i 2018 och i höst fyller jag 40 år som tävlingslöpare. Det var då jag gick med i en klubb och började träna löpning på riktigt. Förvisso orienteringslöpning men ändå löpning. Med riktiga träningar där någon berättade för mig vad jag skulle göra. Jag var ju inte direkt lastgammal när jag började det som betecknas som att träna löpning men var det då jag började träna löpning? Egentligen?

Det var då jag började träna med regelbundenhet men i praktiken hade jag ju faktiskt tränat löpning länge. Genom att leka! Den mest populära leken vi hade från det att jag flyttade till Stockholm som knappt fyllda sex år var ju faktiskt ”Burken”. Jädrar vad vi sprang. Jag i alla fall. Jag sprang som en tok för att hitta ett bra gömställe och sen sprang jag som en tok för att komma fram till den där burken. Den ack så viktiga koordinationen och balansen tränade jag nästan dagligen genom att klättra i träd. Vilken jäkla grund att stå på när det var dags att träna löpning! En träning som jag dessutom omedvetet hade förberett mig för genom att intervallträna. Jag visste inte att det fanns något som hette intervallträning men jag sprang 400 meter runt kvarteret nere hos mormor och morfar så snabbt jag kunde. Sen vilade jag någon minut och sprang igen. Och igen. Jag har ingen aning om tider, vila eller något annat men jag lekte. Samtidigt som jag fick träning under en frihet där ingen talade om för mig att man inte skulle intervallträna som barn eller någon annan begränsning.

Det som slog mig just i dag är att trots alla år av löpträning är hur jag fortfarande är ute och leker samtidigt jag får träning. Långt från alla pass är lek men jag uppskattar verkligen leken. Träningen får aldrig bli ett tvång för mig utan jag vill ha den där lekfullheten kvar. Jag tror faktiskt att det är nyckeln till att gilla något år ut och år in. Vad vore löpningen för mig om jag inte fick utforska nya platser till fots? Inte fick springa uppför ett berg eller på en strand? Det skulle definitivt vara något annat och jag skulle var en annan sorts löpare om jag inte tillät mig att stanna och njuta av en fin utsikt under en löptur. Eller ta en lekfull bild.

Allt har sin tid och jag tror att om man behåller det lekfulla får man längre behållning av det man gör. Hållbarhet som löpare, det är något jag gillar.

2017-12-31 10.02.49

Ha det,

Mackan