Etiketter

, , , , , ,

Under natten vaknade jag ett flertal gånger av att det blåste rejält. Det blåste och det regnade. Den där tanken jag hade på att springa ett mysigt pass längs havet i gryningen kändes mer och mer avlägsen och när klockan ringde i mörkret hoppade jag ur sängen och tittade ut genom fönstret. Oj vad det blåste. Det regnade inte längre men oj vad det blåste. Det var rejäla vågor på havet och min spontana tanke var att nej, jag behöver nog inte träna i dag.

Jag hade verkligen sett fram mot att springa det där mysiga passet i shorts längs ett stilla hav. Nu skulle det uppenbarligen inte bli något stilla hav men shortsen hade jag ju packat med mig så varför inte prova? Jo jag kom fram till att jag kunde prova och den mentala inställningen var att det kommer inte att bli särskilt trevligt. Men det hade ju faktiskt slutat regna och om jag börjar med 25 minuter i kraftig medvind lär ju just det bli rätt trevligt. Vägen hem kan man välja att se som ett senare problem. Det kanske slutar blåsa lagom tills jag springer tillbaka… Eller hur!

Är man lättlurad så är man och jag stack iväg. Mycket riktigt blev det rätt bra fart helt utan ansträngning. Nere i Almedalen mötte jag en löpare som såg ut som en karikatyr på människor som tar sig fram i motvind. Vilt kämpande med armarna och kroppen i 45 graders lutning mot underlaget. Oj. Men det blir ett senare problem. Och förresten, var var alla andra människor i Almedalen? Det ska väl vimla av folk? Hade jag hört. Humöret var nu extremt bra och jag kunde inte låta bli att kolla tempot under en kontrollkilometer. 4:15/km. Helt utan ansträngning. Då blev humöret ännu bättre och den analytiska delen av hjärnan fungerade dessutom så bra att jag insåg att med mina 50 minuter som var avsatta för träning inte skulle springa 25 minuter ut och sen tro att det skulle ta 25 minuter tillbaka i vinden. Inte med rimlig ansträngning i alla fall. Eller kanske inte alls. Vind är inte bara en bromsande faktor utan dessutom en kylande så risken fanns att jag skulle stelna lite lätt.

Efter 23:37 vände jag tillbaka i något som började likna ljus. Plötsligt kunde jag se måsarna glida omkring i vinden ovan mig och långt därborta fanns Visby i sikte. Vinden syntes inte lika mycket som den kändes så döm om min förvåning när jag kollade tempot tillbaka och det knappt var någon temposänkning. Inte var jag kall heller utan uppenbarligen var jag både pigg och ansträngningen i sig höll mig varm. Där och då kom den där enorma känslan av tacksamhet som ibland sköljer över mig just när jag springer. Att vid en ålder av 50 år kunna lufsa runt i ett tempo som merparten av befolkningen oavsett ålder inte klarar av. Att jag kunde springa helt utan känningar av någon som helst smärta trots nästan 40 år av löpning. Att jag inte bara orkar utan även uppskattar att sticka ut i novembermörkret och springa 11 km före frukost. Att jag fortfarande efter alla dessa år älskar den här aktiviteten. Inget av det jag är tacksam för är något att ta för givet. Jag är borta på jobb och har ett tidigt möte så att jag får sticka iväg kvällen innan men i stället för att dö hotelldöd och kanske kröka bort tristess och vakna bakis kan jag ut och njuta av andra miljöer än hemmaplan. För att ta det på göteborgska: Det är fan gött!

Vägen hem tog 40 sekunder längre än vägen ut och min telefon sa att jag hade sprungit 11,3 km på knappa 48 minuter. Det må vara hänt att det var just så men det som definitivt hände var att jag fick en rejäl endorfin- och energikick som jag levde på hela dagen. Samt återigen en påminnelse om att det finns väldigt mycket att vara tacksam över i det lilla.

2017-11-17 06.54.08

Bjuder på att det inte är en bild av ”influencerkvalitet” 🙂

Ha det,

Mackan

Annonser