Innan mörkret faller

Dagens plan innehöll shopping och långpass. Först shopping och sen långpass. Det kändes jädrigt ruggigt ute i morse när vi for iväg men när vi kom ut ur kommersens ruttna stank var det strålande väder. Yay! Planen var fortfarande långpass och jag tänkte bara trycka i mig en energibar som sen lunch och sen dra ut. Om jag bara inte hade haft slut på just det lagret. Fick fixa till mat och medan jag fixade det surfade jag runt på naturpass och baske mig om inte Täby hade slängt ut sin vintertrim.

Skit i långpass och ut i skogen skrek hela min kropp och sagt blev gjort. Nu hade dock klockan tickat på en del och när jag kom fram till Skavlöten såg det ut som på bilden nedan. Solen stod inte direkt högt längre Bråttom bråttom och en minut efter att jag tog bilden hade jag en karta i min hand och var redo. Eller var jag det? När jag skulle kolla vad klockan var upptäckte jag att jag saknade klocka. Den var visst kvar hemma. Och det var något mer som var fel… Kompassen. Den var också kvar hemma. Hur svårt kan det vara att orientera i skymning utan kompass? Egentligen.

Humöret var bra och jag kände att jag hinner nog ändå ganska många kontroller innan det blir mörkt. Det är ju bara att springa hemåt om det inte går att se längre. Helst ville jag hinna med en lagom runda. Lagom såtillvida att jag hann ”runt” och tog sista kontroll närmast den plats där jag redan var. Det är så otroligt trist med vanlig löpning när skallen är inställd på orientering. Utan kompass och i en skog som faktiskt redan hade slutat släppa igenom det mesta av ljuset stack jag ut. I det läger är det bara att se till att köra säkra vägval och vara väldigt noggrann. Efter sex kontroller konstaterade jag att jag är en orienteringsgud. Det sa bara pang-pang-pang. Inte den minsta miss.

Är det något man inte kan vara som orienteringsgud så är det övermodig. Speciellt inte i skymning och utan kompass. För det är svårt att läsa in sig och mycket riktigt bommade jag nästa. Inte mycket men nog mycket för att den skulle bli svår att hitta. Det blev till att prova från tre olika håll innan den ville hittas. Inte blev det ljusare heller. Orienteringsguden var rejält nedtagen på mattan och extremt medveten om vikten av att vara noggrann igen. Och baske mig om det inte gick som på räls resten av rundan och sisådär tio minuter efter solen officiellt hade gått ner var jag tillbaka. Med rätt bra tryck i benen och en stimulerad skalle!

InnanMorkret

Ha det,

Mackan

Annonser

Dubbelmacka

Igår var det dags för något jag inte gjort på mycket länge, dubbla fartpass på en och samma dag. Det var egentligen inte meningen utan jag skulle bara springa fort till jobbet men så fick det bli. Tjockhult bjöd på mildväder under gårdagen och eftersom jag trappat upp lugnt nu i några veckor kändes det som att det var dags att börja springa snabbt. Eller i alla fall ta i lite.

Det var bara ett litet problem med min planering med att springa snabbt. Det blåste en del från sydväst och jag skulle springa i just den riktningen så det där snabba blev omvandlat till att just ta i lite. När man inte sprungit fort på ett tag så är det en utmaning i sig vill jag lova. Fan vad jobbigt det var. Och det kändes så otroligt orättvist med motvinden. När man tar i men inte får något för det. Att jag hade kört ett gäng benövningar på gymmet 34 timmar innan underlättade nog inte heller. Men jag travade på bäst jag kunde och när jag var framme bestämde jag mig för att köra en klassisk dubbelmacka. Jag brukar liksom ha en del fart kvar i benen till eftermiddagen när kroppen ännu inte riktigt fattat att den är trött. Dessutom ville jag utnyttja medvinden.

Det var bara ett litet problem. Det hade mojnat. Men vindstilla är ändå flera klasser trevligare än motvind. Så jag satte fart och tog en lite annan väg hem. En väg som telefonen tyckte var en kilometer längre men som jag själv nog snarare skulle säga är ett par hundra meter längre. Lika grinigt jobbigt på vägen hem men mungiporna gick upp lite av kommentaren jag fick av två tonårskillar som reagerade på mina splitshorts.

”Är det inte väldigt kallt?” Jag förklarade i farten att nej absolut inte, det är ju plusgrader! Inte lika många som på morgonen men plusgrader var det och då värmer ansträngningen. Och fram kom jag. Halvminuten långsammare än på morgonkvisten men så var det lite längre också. Jag är skitnöjd över att jag kan ta i två gånger samma dag. Formen är usel men va fan, det är november. Är det någon gång under året man kan vara ur form så är det just i november och december. Den här tidens tempo är tämligen ointressant. Så här under silly season känns allt möjligt inför nästa säsong!

2015-02-13 13.15.50

Ha det,

Mackan

Hej vintern!

Nog för att det har blivit några pass i minusgrader redan men det har liksom inte känts som vinter. Det har varit under tidiga morgnar och relativt vindstilla så nej, det har inte känts som vinter. Men i dag kändes det nog ändå som att vintern har kommit. När jag vaknade i morse konstaterade jag att det var något vitt på marken i trädgården och den där läskiga vinden från norr kändes. Jag tror även att jag såg en handfull vita vandrare passera bakom husknuten när jag hämtade tidningen.

Av någon outgrundlig anledning brukar jag faktiskt vara bättre på att sköta mina långpass när det blir lite bistrare ute och med maran tre veckor bort var det läge att sätta igång med dylikt igen. Igen kanske var ett starkt ord givet att jag inte förgyllt asfalten nämnvärt med min närvaro men jag skulle springa långpass i dag. Dessutom med en av mina klubbkompisar i Goyt Valley Striders, Kevin. Vi pratade redan i våras om att han skulle komma till Stockholm i november och att jag skulle ge honom en guidad tur. Han har varit skadad så jag lovade att hålla passet under halvmaran och vi fick en riktigt trevlig tur runt 5-6 av Stockholms holmar. Ja sällskapet var trevlig och den isande vinden från norr fick ignoreras. Men oj vad mycket behagligare det var  lä!

För att få till ett lite längre pass parkerade jag några kilometer från Kevins hotell och skrapade faktiskt ihop ett hyggligt långt pass, inkluderande tre passager över Västerbron för att få njuta lite extra. Förra vintern hade jag ju problem med ryggen och var inte redo för något längre förrän i mars och missade därmed alla spännande orgier i småfrysande och jag får erkänna att något jag hade förträngt var den efterföljande stelheten. Jag vet inte hur det är med er men min kropp blir något stel resten av dagen när jag springer långt på asfalt i kyla. Och jag tror inte att det blev bättre av ett gäng benövningar på gymmet igår.

Hur som haver är jag otroligt nöjd med dagens gärning och så jädra kul att få visa upp Stockholm även om det var lite bistert ute. Kevin tyckte dock att det var rätt bra att kunna springa mitt i stan utan en massa folk i vägen. True that! Och så länge det är barmark finns det en stor njutning i det faktumet! Nu vill jag ha en rejäl laddning av långpasss den här vintern så jag hoppas att jag har kamrater som ställer upp, för det är inte alltid muntert att springa dom själv på vintern.

MeAndKev

Ha det,

Mackan

Inte. Särskilt. Trevligt. Eller?

Under natten vaknade jag ett flertal gånger av att det blåste rejält. Det blåste och det regnade. Den där tanken jag hade på att springa ett mysigt pass längs havet i gryningen kändes mer och mer avlägsen och när klockan ringde i mörkret hoppade jag ur sängen och tittade ut genom fönstret. Oj vad det blåste. Det regnade inte längre men oj vad det blåste. Det var rejäla vågor på havet och min spontana tanke var att nej, jag behöver nog inte träna i dag.

Jag hade verkligen sett fram mot att springa det där mysiga passet i shorts längs ett stilla hav. Nu skulle det uppenbarligen inte bli något stilla hav men shortsen hade jag ju packat med mig så varför inte prova? Jo jag kom fram till att jag kunde prova och den mentala inställningen var att det kommer inte att bli särskilt trevligt. Men det hade ju faktiskt slutat regna och om jag börjar med 25 minuter i kraftig medvind lär ju just det bli rätt trevligt. Vägen hem kan man välja att se som ett senare problem. Det kanske slutar blåsa lagom tills jag springer tillbaka… Eller hur!

Är man lättlurad så är man och jag stack iväg. Mycket riktigt blev det rätt bra fart helt utan ansträngning. Nere i Almedalen mötte jag en löpare som såg ut som en karikatyr på människor som tar sig fram i motvind. Vilt kämpande med armarna och kroppen i 45 graders lutning mot underlaget. Oj. Men det blir ett senare problem. Och förresten, var var alla andra människor i Almedalen? Det ska väl vimla av folk? Hade jag hört. Humöret var nu extremt bra och jag kunde inte låta bli att kolla tempot under en kontrollkilometer. 4:15/km. Helt utan ansträngning. Då blev humöret ännu bättre och den analytiska delen av hjärnan fungerade dessutom så bra att jag insåg att med mina 50 minuter som var avsatta för träning inte skulle springa 25 minuter ut och sen tro att det skulle ta 25 minuter tillbaka i vinden. Inte med rimlig ansträngning i alla fall. Eller kanske inte alls. Vind är inte bara en bromsande faktor utan dessutom en kylande så risken fanns att jag skulle stelna lite lätt.

Efter 23:37 vände jag tillbaka i något som började likna ljus. Plötsligt kunde jag se måsarna glida omkring i vinden ovan mig och långt därborta fanns Visby i sikte. Vinden syntes inte lika mycket som den kändes så döm om min förvåning när jag kollade tempot tillbaka och det knappt var någon temposänkning. Inte var jag kall heller utan uppenbarligen var jag både pigg och ansträngningen i sig höll mig varm. Där och då kom den där enorma känslan av tacksamhet som ibland sköljer över mig just när jag springer. Att vid en ålder av 50 år kunna lufsa runt i ett tempo som merparten av befolkningen oavsett ålder inte klarar av. Att jag kunde springa helt utan känningar av någon som helst smärta trots nästan 40 år av löpning. Att jag inte bara orkar utan även uppskattar att sticka ut i novembermörkret och springa 11 km före frukost. Att jag fortfarande efter alla dessa år älskar den här aktiviteten. Inget av det jag är tacksam för är något att ta för givet. Jag är borta på jobb och har ett tidigt möte så att jag får sticka iväg kvällen innan men i stället för att dö hotelldöd och kanske kröka bort tristess och vakna bakis kan jag ut och njuta av andra miljöer än hemmaplan. För att ta det på göteborgska: Det är fan gött!

Vägen hem tog 40 sekunder längre än vägen ut och min telefon sa att jag hade sprungit 11,3 km på knappa 48 minuter. Det må vara hänt att det var just så men det som definitivt hände var att jag fick en rejäl endorfin- och energikick som jag levde på hela dagen. Samt återigen en påminnelse om att det finns väldigt mycket att vara tacksam över i det lilla.

2017-11-17 06.54.08
Bjuder på att det inte är en bild av ”influencerkvalitet” 🙂

Ha det,

Mackan

Säsongsplanering pågår

Ja men då var ännu en säsong avklarad och under gårdagen markerade jag starten på en ny genom att sticka ut i skogen och samla energi och tankar. Grunden för all planering är trots allt att vilja något och då behöver tankarna samlas. Vad just jag vill på lång sikt behöver jag inte fundera så mycket på, det är att springa mig genom hela livet. Jag vill vara hel och sugen inte bara nu utan även om 25 år. Det sätter faktiskt lite ingångsvärden till vad jag prioriterar även i närtid. Ska jag vara hel måste jag var lite smart och ska jag vara sugen bör jag lägga in en hel del kul.

Vad jag tycker är kul kan variera men i hygglig närtid brukar jag veta vad som är kul träningsmässigt och det är just det som får sätta grunden för vad jag ska ägna mig åt det närmaste året. Sen kan jag fördela ”kulet” på ett sätt som stöttar olika utmaningar eller lopp jag vill göra. För jag måste fördela ”kulet” om det ska fortsätta att vara kul. Jag behöver variation över säsongen och även mellan säsonger. Skåla Opp till exempel tycker jag är väldigt kul. Men nu har jag varit där två år i rad och då får det räcka för ett tag. Däremot känns det inte som att det räcker med motbakkelöp och jag ska hitta något nytt roligt. Eller göra om Mefjellet Opp med bättre förberedelser just för den banprofilen. Då kommer det tvinga mig att springa slalombacke och det gillar jag i lagom doser. Dessutom är det nyttigt för mig. Bra sak att lägga in i planeringen.

En annan sak är att jag redan lovat min klubbkompis Kevin i Goyt Valley Striders att komma över och springa några fell races nästa år. Det är inte bara kul utan superkul. Samt ruskigt bra och varierad träning som hjälper till för ett långsiktigt hållbart löparliv. Ja det ligger alltså i planeringen och ger då en morot till den typen av specifik träning.

Vad gillar jag mer då? Jo jag gillar att springa maraton och nästa år har jag chansen att få min permanenta nummerlapp i Frankfurt. Det vill jag väldigt gärna. Jag har ju tio starter men bara nio målgångar. En målgång till och jag får välja ett startnummer som är mitt och bara mitt. Varje år. Gillar jag att träna för maraton då? Jo det gör jag om jag kan träna för det på riktigt. I år såg det lovande ut för att bli så men så hände något med ryggen i början av sommaren och det satte spår ner i baksidorna egentligen från juni och en bra bit in på hösten.

För att minimera att det händer igen måste jag bara ta tag i styrketräningen bättre. Jag  vet att det är helt nödvändigt för mig men ändå har jag slarvat med det. Visst har benen fått sitt med nötande i backar men muskelkorsetten i bålen är för klen. Vi har ett helt okej gym på jobbet men det är bara att inse att jag inte går dit. Dels känns det lite motigt att stanna kvar på jobbet efter en lång dag och det blir inte av på helgen. Jag var tidigare rätt bra på att sköta det hemma men med högre ålder har jag prioriterat rörlighetsträningen på hemmaplan. Så jag har skaffat mig ett gymkort igen. Funkar både i Solna och i Täby Centrum och jag har hunnit nyttja det några gånger. Snart kanske jag slipper träningsvärken också! Som bonus finns det ångbastu i Täby Centrum och då kanske jag kan minska ett annat problem, mina bihålor. Dom mår väldigt bra av ångbastu.

Sammanfattningsvis så behöver jag bli starkare, snabbare och få bättre snabbhetsuthållighet till nästa säsong. Uthålligheten att ta mig genom ett maratonlopp har jag bevisligen. Det ska jag göra samtidigt som jag har skoj och närmaste planen är att leka en hel del backvarv på elljusspåret tills snön kommer, komma igång med långpassen (sällskap sökes) och fortsätta det inslagna spåret med mer styrka. Just backvarv på elljusspår var det jag pysslade med redan för 39 år sedan när jag började springa i klubb och jag älskar det. Funkar den närmaste planen kan jag gå in i 2018 med en bra grund, inte som i år. Sen har jag fönstret öppet för att kanske springa en tidig vårmara om andan faller på och vi har bra träningsunderlag här i Tjockhult. Det vore bra träning för att plåga mig på riktigt under hösten. Har vi inte det tränar jag farten i skogen och kommer väl förberedd till Englandstävlingar i vår. Känns det bra och det blir ett snällt pollenår kanske det blir en bansäsong för att få upp rejäl fartkapacitet innan höstmaran.

Låter det som en plan? Det är i alla fall min lösa plan som uppenbarligen innehåller option på både det ena och andra beroende på hur kroppen svarar och vad som känns kul just då. Och att jag känner mig lika peppad om ett år som jag gör nu. Och om två år. Och om X år.

2018 – Här kommer jag!

2017-10-27 08.36.10

Ha det,

Mackan