Etiketter

, , , , ,

Sista söndagen i oktober. Frankfurt Marathon. Det här skulle bli Baddarens dag!

Den som läser min blogg regelbundet vet att vi redan för ett par månader sedan bestämde att jag skulle vara hare åt Baddaren den här dagen. Det såg vid höstens början ut att vara en utmärkt plan för jag skulle kunna tassa runt lite lagom och inte utsätta mina asfaltsovana ben för någon större stress utan vänja mig i lugn och ro. Ja så var planen för när vi gick in i hösten hade jag endast avverkat ett längre pass på asfalt sedan … ja det var nog september förra året.

Hösten blev lite stökigare än jag förväntat mig och om vi backar bandet till för tio dagar sedan stod jag fortfarande kvar på ett längre asfaltspass. Nu för det senaste året och sist i början på mars. Här får jag erkänna att det började bli lite nervöst för min del så jag stack ut på en långpanna sju dagar före maran. 28 km och rejält stumma ben på slutet blev facit av det. Hmm, det behövs nog ytterligare lite tillvänjning så innan startskottet gick i söndags hade jag hunnit springa ytterligare fyra pass. Var jag redo? Ingen aning! Jag brukar liksom inte dra en mara med bara två långpass på asfalt i benen sista året och inget längre än tre mil. Det är ju liksom efter det som det börjar.

Jag var måttligt sugen på att springa maraton i söndags morse när vi vaknade till regn och blåst men det kunde jag ju knappast säga till Baddaren så jag höll masken och samtidigt lovade jag att jag i alla fall skulle orka upp till 27 km. Det var en punkt som skulle innebära att den tuffa motvinden skulle vändas till medvind. Jag kände att tar jag henne bara dit så kan jag släppa iväg henne efter det och ta det lite lugnare till mål för egen del. För i mål ville jag absolut.

Det var lite vånda över klädval i blåsten och jag bestämde mig för första gången i min maratonhistoria att köra långärmat. Det kändes som ett bra val tills vi kom ut från hotellet 20 minuter innan start. Jädrar vad varmt det var! Nä, gör om och gör rätt. Jag sprintade tillbaka till hotellrummet och bytte om en gång till och vi hann in i fållan lagom till första startvågen stack. Nu var det snart vår tur och allt verkade under kontroll!

Som vanligt gick sista minuterna före start kvickt och när skottet gick stack Baddaren iväg som ett skott. Haren fick agera sköldpadda i stället och när vi passerade första kilometerskylten var det i princip på sekunden som vi hade kommit överens om tidigare. När vi kommer överens om hur vi ska göra brukar det innebära att det är Baddaren som frågar om tempo och jag som svarar vad som borde vara realistiskt. Och nu var vi rätt baserat på min tro om en utgångsfart som inte skulle kunna döda drömmar men som heller inte var för lugnt för att tappa för mycket på drömmarna. Själv tyckte jag att det nästan kändes lite jobbigt fort men nu var det ju inte mig det handlade om. Vi matade på i jämn ansträngning till skillnad från många andra och det tog upp mot femman innan dom runtom började stabilisera sig. Lagom tills jag fixade första sportdrycken till Baddaren.

För det är så det funkar jag när jag harar. Baddaren får springa på ostört från drickaborden och jag smiter in, hämtar vatten och sen blandar jag till sportdryck i farten i medhavd flaska. Alternativt smiter jag bara in och hämtar vatten och springer ikapp igen, eventuellt assisterar jag med att öppna gel eller fixa fram elektrolyttabletter. Det är så vi jobbar. Och jobbade på gjorde vi kilometer efter kilometer. Personligen började jag känna mig lite stum och stel redan efter dryga milen. Lagom tills jag fick agera sköldpadda igen.

Paddaren.

Baddaren själv väntade fram till 13- 14 km innan hon fick en liten svacka. Det kan ha berott på att vi där vände upp i vind och även om jag plogade som ledargås läckte det lite vind bakom mig. Själv drack jag sparsamt men ändå blev det akut att slå en sjua runt 16 km. Hon fick order att lägga sig i rygg på någon annan medan jag lättade på trycket och sen blev det ett jädra sjå för mig att skubba ikapp så fort som möjligt. Fast det var rätt skönt att få sträcka ut lite och min stelhet minskade drastiskt.

Kilometerna rullade på och när vi närmade oss halvan frågade jag vad hon har som pers. 1:56 något blev svaret och det var rätt häftigt att klockan inte hann passera 1:52 innan vi passerade den linjen. Ett pers bärgat för dagen. I ordentligt motvindsnetto. Nu började jag känna mig stum igen och började på allvar undra om jag skulle orka hänga med hela vägen. Alla rycken in vid vätskestationerna tog lite på kroppen och vi hade sprungit motvind länge väl här. Baddaren verkade dock stärkt av halvmaraperset och uppför bron mot 24 sprang hon jädrigt fint. Det såg lätt ut och med ett härligt fokus! Nu var det bara 3 km kvar av motvind och även om det knorrades lite upp mot 27 km så kände jag att nu är vi nästan hemma. Hemma såtillvida att det väntade en lång sträcka av medvind och det märktes. Plötsligt kunde jag springa mer avslappnat när jag inte måste ligga precis framför och det gjorde livet lättare. Dessutom var det otroligt skönt att slippa vinandet i öronen. Pang-pang-pang och vi var fort uppe vid tre mil. Där kom vi ifatt en man från Trollhättan och jag ropade till honom att nu får du passa dig för här kommer vi farande! Han såg förskräckt ut till en början men efter en stunds snicksnackande fick han bra fart och seglade iväg. Han seglade iväg och vi möttes inte igen förrän på efterfesten och då kom den första stora krisen. Nej nej, inte på festen utan på banan.

Jag orkar faktiskt inte springa längre!

Kom det ur Baddarens mun… Jag förklarade att det gör du visst det. Du minns väl att det alltid är så här? Du vet väl att trots att det alltid är så här så slutar det ändå med att du orkar i mål? Vet inte om jag fick något svar men vi fortsatte. Det var dock läge att nu verkligen ta det kilometer för kilometer och plötsligt var vi faktiskt inne i stan igen. Nästan framme. Här fick jag oceaner av energi när publikleden blev tjockare. Mellan langningar och peppande passade jag på att vinka till publiken, göra vågen för att få igång dom och allmänt tjoade och viftade. Jag hann även i år med att dansa lite samba sidledes framför en av orkestrarna. Jag mindes med full kraft hur kul det är med stadsmaror. För nu var det jättekul. Baddaren var trött som bara den men vi tog det ett steg i taget och jag förklarade om att om några minuter får du cola. Vetskapen om att det var så när uppskattades och själva colan uppskattades än mer. Jag plockade ihop inte mindre än tre muggar och tryckte i henne så mycket det gick i förhoppning om att få fart på benen den sista biten.

I motvinden ner mot 41 km gick det sådär och mina försök att lura upp farten slutade varje gång med att jag fick lugna ner mig för att hålla henne i rygg. Men så, plötsligt fick hon korn på Hammarmannen och satte fart. Nu var det hastigt och lustigt en jädra fart på dom små benen och vi närmade oss målet med full fart. Normalt sett när jag harar brukar jag få köra fri fart sista biten men nu ville jag dra henne ända till mållinjen och hon hängde med. Vi kom i mål. Vi fick stanna. Baddaren ville sitta men för att inte bli kalla blev det dagens sista övertalning att faktiskt gå sakta. Gå sakta och smälta 3:46:09. Personligt rekord med 9:50.

Jag var (och är) så otroligt stolt över hur bra hon genomförde loppet och resten av dagen ägnades åt firande vid poolen tillsammans med Tompa som sprang sin näst snabbaste mara någonsin. Det är nästan det bästa med maratonlopp. Eftersnacket och den lycka som nästan alltid finns hos någon. Den här dagen var det många glada miner uppe vid poolen. På kvällen mötte upp vi upp Marcus och Daniel tillsammans med deras vänner, varav en visade sig vara mannen från Trollhättan! Med två i sällskapet som sprungit under 2:25 och en som persat med nästan 10 minuter kunde det inte vara annat än skratt och leenden hela kvällen. Och jag fick äta min firarhaxe. Livet är gott!

Målgången

Bara några meter kvar här!

Ha det,

Mackan

 

Annonser