Etiketter

, , , ,

Maybe it’s not so easy
Maybe it’s a way too long
Say, say you’ll be by me
When the evidence comes along

Ja nästa vecka är det dags. Maraton. Jag ska vara farthållare åt Baddaren och den här veckan var det dags att sätta igång med långpassen. Det första, det sista och det enda. Jag tror faktiskt inte att jag sprungit något långpass på asfalt sedan i mars. Det var ett tag sen. Men jag ville inte ställa mig på startlinjen för att hålla tempot åt Baddaren utan att faktiskt testa att springa lite längre på asfalt.

Att springa långpass dagen efter ben och rygg på gymmet är inte riktigt så lätt som det låter och jag ångrade mig i morse. Ångrade mig men kunde bara inte låta bli ändå. I hopp om att inte bli uttråkad drog jag in till stan för att springa. Det enda kruxet var att det gick rätt många timmar från frukost till exekvering men jag kunde inte dra på det längre. Huset var färdigstädat och det fanns inga ursäkter.

Hur gick det då? Jo men det var rätt trevligt. Jag skippade vätska och energi utan nöjde mig med kreditkortet i bakfickan. Ärligt talat så är det så själlöst med ryggsäckar och vätskebälten så går det att skippa gör jag helst det. Det gick. Jag behövde inte använda kreditkortet och var ändå pigg i skallen hela vägen. Benen blev däremot lite slitna. Om dom blev slitna av asfaltsovana eller av gårdagens benövningar låter jag vara osagt men jag kom fram med något stela apostlahästar. Hälsoappen på telefonen påstod att jag skubbat 30,5 km och jag påstår att jag sprang 28 km.  Det är trots allt minst 2/3 av maratondistansen och nu när jag har sprungit det där långpasset tänker jag att jag fixar 1/3 till nästa helg. Utan styrketräning dagen före. Eller så gör jag inte det. Men jag kan hjälpa Baddaren minst 28 km och i ärlighetens namn gick det lite fortare i dag än vad vi ska springa nästa helg. Då kanske jag lyxar till det med dricka och energi också. Yay!

2017-10-22 15.09.07

Ha det,

Mackan

Annonser