Snabbdistansens olika känslor

Det finns inget nyckelpass som är enklare än snabbdistansen och dessutom ger den bra avkastning på insatt kapital. Ändå är det många som drar sig för den och jag misstänker att det har att göra med att det kan kännas plågsamt. Länge. Ja förutsatt att man bombar på alltså. Genomför man en bekväm snabbdistans är det väl ungefär som att tycka ett lopp är härligt.

Man anstränger sig inte

Jag har insett att jag genomgår ett antal märkliga och delvis helt ologiska känslor i samband med snabbdistanser. Har jag tagit det lugnt på träningen ett tag så kommer suget att springa fort som ett brev på posten. Det är ju liksom hela idén med att överhuvudtaget springa mellan punkt A och punkt B. Har man inte bråttom går det ju att promenera. Springer jag så är det för att det ska fort att ta mig fram, jo visst går det ännu snabbare att cykla men det är inte lika harmoniskt. Tyvärr kan man inte springa fort hela tiden men det är en annan historia.

Ja det var ju det där suget. Suget kan finnas rätt starkt dagen innan jag ska snabbdistansa. Det ska bli skönt att få pressa lite tänker jag. Det ska bli kul att ta i tänker jag. Jag ser fram mot det och känner mig glad över att jag ska få springa fort! Ofta kör jag på morgonen och då kan jag hoppa över steget ångest. Springer jag inte direkt på morgonen kommer jag garanterat att genomleva ångest över den korkade tanken att lägga in en snabbdistans i programmet. Borde jag inte köra fartlek i stället? Eller kanske intervaller. Det är ju faktiskt skojigare och man har en massa vila i passet.

På något sätt kommer jag dock oftast iväg på min snabbdistans med en tanke i bakhuvudet på hur fort jag borde kunna springa. Det lustiga som händer inom fem minuter efter att jag kommit iväg är någon konstig förnekelse till att jag tänkte att jag skulle springa den där farten. Blåser det inte motvind? Är jag inte lite sliten? Vid närmare eftertanke är det ju helt okej om jag kommer in någorlunda nära det jag tänkte från början. Så får det bli. Jag gör så gott jag kan.

25 procent in i passet börjar det bli jobbigt. Samtidigt växer hornen och jag börjar snegla på mellantider. Jag springer ju inte med GPS utan har alltid några checkpoints där jag likt en elefant minns precis vad jag bör ha för mellantid för att klara vissa sluttider. Fördelen med checkpoints på fasta slingor är ju att dom ljuger inte. Dom är där dom är. En fördel med att jag har rätt bra koll på min kapacitet är att jag ofta hamnar ganska nära det jag tror jag borde fixa. Antingen knappt efter eller knappt före tänkt passertid. För varje minut som går växer känslan av att det är jobbigt men nu växer kampkänslan. Den håller i sig fint till halva sträckan. Ligger jag som i morse 30 sekunder före halvvägs blandas kampkänslan upp med hopplöshet.

Jag är jättetrött. Det är långt kvar. Det här kommer aldrig att gå. Visst ligger jag bra till men hur snabbt tappar jag inte 30 sekunder med som i morse sex kilometer kvar. Nu kommer förhandlingen in i matchen igen. Om jag joggar sista biten så är det nog inte så dumt ändå? Uppenbarligen har jag missbedömt kraften för dagen och jag kan nog jogga in. Det blir rätt okej trots allt. Jag fick ju trots allt sex kilometer i en hög ansträngningsnivå. Räcker inte det? Uppenbarligen inte för det händer aldrig att jag slår av på farten om inget är seriöst fel. För varje känd punkt jag passerar sker samma förhandling ända fram till cirka 10-15% kvar. Nu är det bara kampen kvar. Det är oerhört smärtsamt men nu kommer känslan av stolthet in i bilden. Jag känner mig stolt över att jag kan pressa kroppen så fint. Smärtan är oundviklig men lidandet är faktiskt frivilligt. Och jag lider inte utan jag kämpar för att klara av någon helt obetydlig tid som jag bestämde mig för innan passet.

Antingen klarar jag det eller så klarar jag det inte. Det spelar egentligen ingen roll för jag tränar. Men med en kilometer kvar känns det som att det spelar stor roll. Det gör det ju inte men det känns så. Träningseffekt är en funktion av ansträngning och tid och när jag kommer fram har jag trots allt uppnått det primära med vad jag ville uppnå. Träningseffekt. Sen är det helt oundvikligt att jag inom några minuter efter avslutat pass tänker att det här var ju himla roligt och det vill jag göra om snart. Jag kan inte beskriva den känslan som något annat än eufori. Sen tar det inte längre än till nästa pass innan jag genomgår alla faser igen. Men det får jag ta då.

2017-05-31 07.06.12

Ha det,

Mackan

Annonser

Några rader om Skåla Opp

Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig om jag skulle skriva om Skåla eller inte men känner att jag vill skriva för att påminna mig om varför det gick som det gick samt att bjuda er andra på bilder. I juni hade jag förhoppningen om att kunna göra ett riktigt bra Skåla Opp och det kändes helt rimligt baserat på hur träningen gick. De pass jag gjorde i Väsjöbacken såg riktigt bra ut och jag fixade att småspringa uppför högre och högre andel av backen. Samt trycka på bra i den branta gångdelen. Sen hände det där med vaden (ja egentligen är det ju ryggen) under högtidshelgens löpvila, kändes okej sista helgen i juni, men blev  uppfukkad under långkörningen till Lappland. Det fina var att trots att jag inte kunde springa på den så kunde jag ju utan problem knata uppför och studsa nedför och kurvan började peka uppåt igen. På Lofoten kändes det riktigt starkt och bra fram till matförgiftningen eller om det nu var smutsiga vattenflaskor.

Sammanfattningsvis försvann uppförskraften när jag kom hem. Lägg därtill en lätt förkylning veckan innan Skåla och i sista passet i Väsjöbacken var jag plötsligt 15% långsammare än två månader tidigare. 15%. Dessutom var jag helt slut i det tempot. Jag skulle ju bli snabbare. Och eftersom jag inte alls hade kunnat träna på att småspringa uppför så var den förmågan som bortblåst när det var lite mindre brant än en vanlig pissbacke. Då måste man kunna gå fort. Det kan jag relativt andra göra om det är jättebrant. Relativt alla andra är jag skitkass på det om det inte är jättebrant.

Så, jag visste vad som väntade mig på Skåla redan innan start och sammanfattningsvis gick allt som planerat utom en sak och eftersom jag inte var mer än i någon sorts genomförandestatus gjorde det inte så mycket. Det jag gjorde bra under loppet var att jag hittade en plats i kön när vi kom upp på den smala stigen som gjorde att jag höll ungefär samma fart som andra. Jag hade kraft att småspringa ikapp dom som gick ifrån mig varje gång det planade ut men hade ingen kraft att ligga och passera folk. Så jag knatade snällt på. Vid 700 höjdmeter hade jag ett himla bra sällskap av en kvinna och det var lagom jobbigt. Passerades av en del och passerade en del andra. Vid kontrollpunkterna verkade det som att jag låg helt i paritet med vad jag borde kunna klara av. Visst var det jobbigt men jobbigt med viss säkerhetsmarginal. Vi knatade på uppför och här och där blev det lite småspring vilket var oerhört skönt, inte minst mentalt.

Sen hände en sak som inte hänt mig sedan FEM uppe i Åre för typ 15 år sedan.  Varken på träning eller tävling. Ryggsäcken gled långsamt upp och jag spred saker bakom mig. Reglerna föreskriver att man ska ha minst 2,5 kg med sig i ryggan när man landar på toppen. Lämpligtvis i form av energi och varma kläder. Jag har en gammal västryggsäck som inte tar så mycket och den var knökfull. Var. Plötsligt var den inte lika full längre och det var bara att vända neråt en bit. Och i stressen försöka få av mig min rygga. Det är väl inte så svårt? Jo det är det för dragkedjan till västen är trasig så den måste krängas över huvudet. Dessutom öppen bak. Fler saker for ut i stenskravlet men till slut var den av och jag fick sitta och packa. SÅ. DJÄVLA. KLANTIGT. Jag utsåg mig själv till dagens idiot. Till slut hade jag lyckats stänga säcken igen och med allt i den. Då skulle den bara på. Tänkte att jag kunde ju göra det i farten.

Tjena

Tempot uppför kändes plötsligt väldigt högt när jag fick en ryggsäck som fastnat över huvudet. Jag såg inget alls och plötsligt ramlade mobiltelefonen ut ur västen på säcken. Ner bland stenarna. Min splitternya telefon. Det var bara att stanna igen och hitta telefonen, få på mig säcken i lugn och ro och sen starta om. Jag var rätt trött på mig själv då. Det gick dock över på någon minut för jag kom på att jag gör ju det här primärt för att det är skoj och bestämde mig för att ha det skoj. Jag tappade en shitload med placeringar men är jag inte på pallen så bryr jag mig egentligen inte så mycket om det är placering 7 eller 30. Samt att jag vill ju inte få stryk av någon i sällskapet och där var det ingen som hade passerat mig. Så jag kom upp på toppen på riktigt gott humör och sen väntade jag in mina kamrater ätandes mina smörgåsar med brunost. Och en Kvikklunsj. Livet är bra gott ändå!

Ha det,
Mackan

Fullare än månen…

…skulle man kunna tro att jag var förra veckan. En dryg vecka som spenderades nere på västkusten. Med stadiga steg, en fot före den andra i en fin dans rörde jag mig över klipporna. Visst hade det regnat under natten men det var ändå rätt torrt på större delen av rundan. När jag skulle ta det sista steget innan jag kom upp på fastare mark efter den tekniska löpningen noterade jag att där låg tång. Tång som såg torr ut. Det var den inte. Likt ett fyllo som plötsligt tappar balansen försvann fötterna under mig och jag for rätt in bland stenarna. Blödande knä. Blödande armbåge. Blödande underarm. Blödande hand. En rejäl smäll på skenbenet. Undrar om jag inte spräckte mjälten också? Jädrar vad gubben blödde. Men jag fick stopp på klockan efter lite fumlande. Jag ställde mig försiktigt upp. Var allting helt förutom det ytliga? Det verkade nog så. Det här hände just innan checkpoint tre och vid en koll på klockan så kunde det konstateras att jag hade chans på årsbästa runt Kuststigen. Trots extrasekunderna innan stopp. Borde jag fortsätta?

Klart jag måste fortsätta. Smärta kan man leva med och lidande är faktiskt frivilligt. Så jag fortsatte och baske mig om jag inte satte tvåårsbästa. Låt vara att jag var i bedrövlig form förra året men på just Kuststigen presterade jag nog min bästa träning ifjol. När jag kom fram till målet var jag ingen vacker syn och det var måttligt skönt att hoppa ner i saltvattnet med alla blödande sår. Men jag resonerade som att det var nog bra. Och lidande är frivilligt. Så jag bet ihop och sen satte jag mig på klipporna och undersökte skadorna. Jag överlevde. Men det såg nog rätt roligt när jag drog i backen. Tång är farliga grejer när man springer.

Annars då? Jag hade en hel del pass kvar att springa under veckan och även om det blev väldigt stelt i början av varje pass kunde dom springas. Rätt bra dessutom. Trots att det här hände redan i onsdags loggade jag in den bästa träningsveckan sen i maj. Även om jag var stel och det smärtade en del av svullnader så kände jag mig hel och fin i alla muskler. Den trista vaden försvann momentant med en enda naprapatbehandling när jag väl kom hem till sådan från Lappland och jag har fått springa mig trött i kroppen på riktigt. Synd bara att jag inte kunde fått det fixat däruppe men det är dåligt med naprapater i Jokkmokk. Då hade jag sluppit mer eller mindre vaska tre veckor. Jo, jag är tacksam att det funkade att röra mig brant uppför och utför men jag har saknat fartträningen. Och mängden. Nu fick jag till både okej mängd, snabbdistanser och snabba intervaller. Som jag vill att det ska vara. Hur är formen inför nästa veckas Skåla Opp då? Mycket tveksam. Men det är ju direkt inte så att jag skulle varit med i tätstriden… Sista backpasset innan blir det i alla fall i morgon och sen får det bli vad det blir.

Sa jag förresten att jag har öppnat bokförsäljningen igen? Det har jag sen ett par timmar tillbaka!

Malm01

Ha det,

Mackan