Etiketter

, , , , , , , ,

Vår vistelse på Lofoten började närma sig slutet och det var det visst mer som gjorde. Min mage. När jag vaknade upp var det med en mage som inte var glad. Hade jag fått i mig en dålig räka eller var det någon vattenflaska som var slarvigt rengjord? Det får jag aldrig veta men det var lite oroligt denna regniga dag. Planen var att ta den intressanta toppen Ryten och sen springa ner till en av de finaste stränderna på Lofoten för att sen springa tillbaka en annan väg. En lite längre tur än de andra dagarna men det skulle vara en tur som inte var särskilt regnkänslig halkmässigt.

Det var ett par mil att köra dit och det blåste ordentligt i kombination med ett styggt regn när vi travade iväg. Molnen låg på cirka 200 meters höjd så vi litade på vår tur. Det skulle ta en timme att ta oss upp och kanske det skulle lätta? Det kändes lite slitigt i kroppen men när en örn lyfte från marken bara några meter från oss glömdes det fort bort. Otroligt häftig med en så stor fågel på så nära håll! Efter ett tag kom vi till platsen där vår stig mötte en annan och där mötte vi en familj som redan gett upp. Man såg tydligen knappt någonting redan på 250 höjdmeter så dom hade vänt där. Vi vände inte. Men dom hade rätt och plötsligt såg vi knappt något men det dök upp ett hus. Som inte fanns på kartan. Det dök upp en man ur huset och jag frågade om vi var på leden till Ryten men det hade han ingen aning om. En turist alltså. Eftersom det inte gick att få någon överblick i dimman så blev det till att lita på kompassen och plötsligt var vi rätt igen. Eller det kanske vi var hela tiden men jag ogillar överraskningar i tät dimma.

Uppåt bar det och vi insåg att vi inte kommer se något. Så fick det bli. Det var i alla fall en väldigt snäll väg upp jämfört med tidigare turer och humöret var gott och höjdmätaren visade hur mycket det var kvar. Vi kom upp men stannade inte mycket längre än för vår Kvikklunsj. Havet dånade 550 meter under oss men det var det bara kartan och ljudet som avslöjade för oss.

Sen bar det av mot Kvalvika. Där hade jag planerat ett bad. Kom dock på att det kanske är dumt att springa hem i salta shorts och fick fundera på en annan plan. När vi kom ner mot Kvalvika var det riktigt häftigt med molnen som ett lock över hela viken. Nästan som en kompensation för den uteblivna utsikten från Ryten. Nere på stranden näckade jag i kylan och sprang över stranden och ner i havet precis som jag skapades. Baddaren plåtade men led av kalla händer i kylan så det fick gå undan för hennes skull! Vattnet kändes förvånansvärt varmt och jag kände mig väldigt levande när jag snabbt klädde på mig igen. Inte det minsta kallt men så var jag nysprungen och vi började dessutom hemspringningen omgående. Baddaren något nedkyld och jag hög som ett hus på endorfiner. När vi kom över kanten på berget blev det dessutom vindskydd och sista kilometerna hem blev riktigt behagliga. Men det var ändå riktigt skönt att byta om till torra kläder.

Efter en god lunch spenderades resten av dagen med en utflykt till Lofotens sydligaste lilla by, Å i Lofoten. Den var lite mindre än vad jag hade gissat på men erbjöd ett torrfiskemuseum som vi dock skippade. I stället blev det promenerande och en kopp kaffe innan vi for hem för att laga sei.

Men nu började min kropp rackla rejält. Magen var inte bra och dessutom blev jag febrig. Rejält febrig. Frös som en hund och somnade tidigt efter middagen för att vakna upp med en ännu sämre mage. Febern var dock borta på morgonen och efter en Dimor kunde vi börja vår färd norrut. Planen var att checka in på det boende vi bokat men på vägen dit kunde vi inte låta bli att gå på Lofotenmuseet. Det var riktigt trevligt och jag mådde nu helt okej igen. Matförgiftningen verkade ha varit kortvarig.

Lof63

Dags att lämna Reine

Lof65

Lofotenmuseet

När vi skulle checka in på vårt privatuthyrda boende så blev det dock märkligt. Väldigt märkligt. Baddaren ringde efter värden, någon ryss vad det verkade, och när han väl kom så frågade han om hon var själv. Nej det var hon ju inte och då fanns det plötsligt inget ledigt rum längre. What? Nu kände vi (jag) ändå inte för att springa så vi behövde som tur var ingen dusch på Lofoten så i stället bokade vi om oss till en camping 10 mil längre norrut. Och fick bo i en blå container. En kall blå container. Eller ja det kanske inte var mer än golvet som var kallt men det eller maten var allt som behövdes för att min mage skulle börja trassla igen och febern återkom. Hela sängen skakade innan jag till slut somnade och vaknade feberfri nästa morgon. Men tack gode Gud för Dimor så att vi kunde köra hemåt utan besvär. Så det gjorde vi och möttes efter en fantastisk färd genom Norge till vyerna av vår egen fantastiska Lapp-port. Sen var det bara ett längre stenkast hem till lilla stugan i Avaudden.

Lof66

Välkommen hem!

Det var denna resa och som vi båda konstaterade – vi kommer tillbaka till Lofoten. Så många toppar att bestiga och så många fiskar att fånga. Nu ska det planeras i vinter!

Ha det,

Mackan

Annonser