Etiketter

, , , , , ,

Den tredje dagen på turnén vaknade vi upp till lite halvbistert väder. Men det var uppehåll och mitt knä verkade ha gillat behandlingen kvällen innan. Eftersom vi var lite sugna på att kolla in Henningsvaer ett par mil söder om Svolvaer under dagen så hade jag på kartan scoutat toppar i närheten och jag föll för Festvågtinden. Efter lite googlande kunde jag konstatera att det var jag inte ensam om. Det skulle gå att ta sig upp även om det rådde lite delade meningar om vilken exakt väg som var bäst och hur lång tid det tog. Dessutom gick det att parkera på ett par ställen inte särskilt långt från där stigen upp startade.

När vi kom fram kändes det fruktansvärt ruggigt att ta av sig överdragskläderna men det var inte mer moln än att vi såg toppen och förhoppningsvis skulle vi hinna upp innan det blev fler eller i värsta fall regn. Vi såg några människor som redan var på väg upp och satte sakta men säkert iväg efter dem. Jag kände snabbt att jag hade väldigt pigga ben och hörde med Baddaren om jag kunde vänta på henne i etapper vilket gick bra. Enda dealen var att inte försvinna om det uppstod vägval. Sagt blev gjort och jag tog mig upp som ett pass med ganska långa intervaller. Syran sprutade i hela kroppen inför varje vila och det var så jädra kul. I vilorna hann jag dessutom plåta en del och för varje 100 höjdmeter var det som att vädret blev bättre. Eller jo, det blev bättre. När jag satte mig på toppen och väntade på Baddaren klarnade det helt och den där magin uppstod. En svårslagen kombo av endorfiner från både ansträngningen och utsikten. Den går faktiskt inte att beskriva i ord och jag blir lika förvånad varje gång över hur stark effekten är! Lägg sedan på att titta på en örn som seglar under en samtidigt som Kvikklunsjen intas. Wow-wow-wow. Det här var en riktig fullträff det med.

Jag fick tillstånd till fri fart även på vägen ner och nu var det lite nervöst. Skulle knäet gilla det eller skulle jag få gå baklänges hela vägen ner? Iofs har jag alltid sjukvårdsprylar med mig så jag kunde ha lindat det men det känns ju onödigt om det nu inte behövs. Gradvis körde jag mer och mer aggressivt och försökte samtidigt inte komma för långt från Baddaren ifall hon skulle få problem.  Men baske mig om det inte funkade helt felfritt hela vägen ner och väl nere fick jag mig ett välförtjänt bad. Baddaren tyckte att det var lite väl kallt i Nordatlanten men jag nöjer mig som alltid bra med ensiffrig temperatur. Återigen blev det wow-wow.

Nu hade vi hela dagen kvar till mindre ansträngande aktiviteter och kunde i lugn och ro strosa omkring i Henningsvaer. Jättemysigt att bara gå omkring och som bonus en fantastisk om än svindyr fish ‘n chips på en av restaurangerna. Vi stannade tills regnet drog in och bestämde oss för att ta en fika i byn Kabelvåg som ligger strax söder om Svolvaer. Det var dock lättare sagt än gjort för det var en rätt död plats. Kul att se lite kort men det planerade bullfikat fick fixas i Svolvaer. Trodde vi. Inte en bulle kvar så sent på dagen utan det fick bli två släta med morotskaka.

Morotskaka funkade bra som laddning för kvällens fiske. På campingen frågade vi var det var bäst att fiska och kvinnan i receptionen gav oss några tips och sa att vi skulle se till att få alvorsamt med fisk. Självklart! Alvorsamt med fisk borde det bli. Den fina platsen vi gick till visade sig vara lite för fin för min utrustning. Eller rättare sagt var tidvattenströmmarna för starka för mina för små drag. Provade ett tag men det var bara att ge upp och det fick bli Bullens pilsnerkorv till middag i hytten. Det funkar som uppladdning för nästa dag det med.

Ha det,

Mackan

 

Annonser