Löpning på Lofoten – Del 4

Vår vistelse på Lofoten började närma sig slutet och det var det visst mer som gjorde. Min mage. När jag vaknade upp var det med en mage som inte var glad. Hade jag fått i mig en dålig räka eller var det någon vattenflaska som var slarvigt rengjord? Det får jag aldrig veta men det var lite oroligt denna regniga dag. Planen var att ta den intressanta toppen Ryten och sen springa ner till en av de finaste stränderna på Lofoten för att sen springa tillbaka en annan väg. En lite längre tur än de andra dagarna men det skulle vara en tur som inte var särskilt regnkänslig halkmässigt.

Det var ett par mil att köra dit och det blåste ordentligt i kombination med ett styggt regn när vi travade iväg. Molnen låg på cirka 200 meters höjd så vi litade på vår tur. Det skulle ta en timme att ta oss upp och kanske det skulle lätta? Det kändes lite slitigt i kroppen men när en örn lyfte från marken bara några meter från oss glömdes det fort bort. Otroligt häftig med en så stor fågel på så nära håll! Efter ett tag kom vi till platsen där vår stig mötte en annan och där mötte vi en familj som redan gett upp. Man såg tydligen knappt någonting redan på 250 höjdmeter så dom hade vänt där. Vi vände inte. Men dom hade rätt och plötsligt såg vi knappt något men det dök upp ett hus. Som inte fanns på kartan. Det dök upp en man ur huset och jag frågade om vi var på leden till Ryten men det hade han ingen aning om. En turist alltså. Eftersom det inte gick att få någon överblick i dimman så blev det till att lita på kompassen och plötsligt var vi rätt igen. Eller det kanske vi var hela tiden men jag ogillar överraskningar i tät dimma.

Uppåt bar det och vi insåg att vi inte kommer se något. Så fick det bli. Det var i alla fall en väldigt snäll väg upp jämfört med tidigare turer och humöret var gott och höjdmätaren visade hur mycket det var kvar. Vi kom upp men stannade inte mycket längre än för vår Kvikklunsj. Havet dånade 550 meter under oss men det var det bara kartan och ljudet som avslöjade för oss.

Sen bar det av mot Kvalvika. Där hade jag planerat ett bad. Kom dock på att det kanske är dumt att springa hem i salta shorts och fick fundera på en annan plan. När vi kom ner mot Kvalvika var det riktigt häftigt med molnen som ett lock över hela viken. Nästan som en kompensation för den uteblivna utsikten från Ryten. Nere på stranden näckade jag i kylan och sprang över stranden och ner i havet precis som jag skapades. Baddaren plåtade men led av kalla händer i kylan så det fick gå undan för hennes skull! Vattnet kändes förvånansvärt varmt och jag kände mig väldigt levande när jag snabbt klädde på mig igen. Inte det minsta kallt men så var jag nysprungen och vi började dessutom hemspringningen omgående. Baddaren något nedkyld och jag hög som ett hus på endorfiner. När vi kom över kanten på berget blev det dessutom vindskydd och sista kilometerna hem blev riktigt behagliga. Men det var ändå riktigt skönt att byta om till torra kläder.

Efter en god lunch spenderades resten av dagen med en utflykt till Lofotens sydligaste lilla by, Å i Lofoten. Den var lite mindre än vad jag hade gissat på men erbjöd ett torrfiskemuseum som vi dock skippade. I stället blev det promenerande och en kopp kaffe innan vi for hem för att laga sei.

Men nu började min kropp rackla rejält. Magen var inte bra och dessutom blev jag febrig. Rejält febrig. Frös som en hund och somnade tidigt efter middagen för att vakna upp med en ännu sämre mage. Febern var dock borta på morgonen och efter en Dimor kunde vi börja vår färd norrut. Planen var att checka in på det boende vi bokat men på vägen dit kunde vi inte låta bli att gå på Lofotenmuseet. Det var riktigt trevligt och jag mådde nu helt okej igen. Matförgiftningen verkade ha varit kortvarig.

Lof63
Dags att lämna Reine
Lof65
Lofotenmuseet

När vi skulle checka in på vårt privatuthyrda boende så blev det dock märkligt. Väldigt märkligt. Baddaren ringde efter värden, någon ryss vad det verkade, och när han väl kom så frågade han om hon var själv. Nej det var hon ju inte och då fanns det plötsligt inget ledigt rum längre. What? Nu kände vi (jag) ändå inte för att springa så vi behövde som tur var ingen dusch på Lofoten så i stället bokade vi om oss till en camping 10 mil längre norrut. Och fick bo i en blå container. En kall blå container. Eller ja det kanske inte var mer än golvet som var kallt men det eller maten var allt som behövdes för att min mage skulle börja trassla igen och febern återkom. Hela sängen skakade innan jag till slut somnade och vaknade feberfri nästa morgon. Men tack gode Gud för Dimor så att vi kunde köra hemåt utan besvär. Så det gjorde vi och möttes efter en fantastisk färd genom Norge till vyerna av vår egen fantastiska Lapp-port. Sen var det bara ett längre stenkast hem till lilla stugan i Avaudden.

Lof66
Välkommen hem!

Det var denna resa och som vi båda konstaterade – vi kommer tillbaka till Lofoten. Så många toppar att bestiga och så många fiskar att fånga. Nu ska det planeras i vinter!

Ha det,

Mackan

Annonser

Löpning på Lofoten – Del 3

Var var vi någonstans nu igen? Jo just det, strax norr om Svolvaer. Men där hade vi inga planer på att stanna hela veckan utan nu skulle det bära av söderut. Nästan så långt söderut som man kunde komma. 12-13 mil bilkörning låter inte så långt men den som kört bil i Norge vet. Det är bitvis smalt. Det är tunnlar. Det tar sin lilla tid. Vi lämnade ett regnigt Svolvaer och höll tummarna för att det var torrt längre söderut för vi ville väldigt gärna upp på Reinebringen på eftermiddagen och vi skulle behöva hitta någonstans att bo. Med tanke på väderprognoserna och våra planerade aktiviteter lockade inte tältet utan vi ville bo bättre än så. Helst i en rorbu, eller rorbue som jag gillar att säga. Och det skulle vara en original (fast modernare). På bokningssajterna fanns det dock noll och nada ledigt och inte heller dom vi mejlade. Som gammal tåg- och öluffare så vet jag dock att det brukar lösa sig på något sätt. För den som mot förmodan inte vet vad en rorbu är så är det en gammal fiskarbostad och såg ut så här förr i tiden.

Rorbu

Sakta men säkert kom vi söderut och lika säkert häpnade vi över vyerna och såg potentiella roliga toppar att ta sig upp för. När vi började komma närmare Reine noterade vi skyltar om ledigt boende lite här och där men vi ville helst bo i just Reine så vi höll dom bara i bakhuvudet. Och så plötsligt var vi i Reine och möttes av Reinebringen rakt framför oss. Wow! Kunde man få något boende då? Jo vi fick syn på en liten skylt, Baddaren ringde, och en glad filur vid namn Pelle kom och hämtade oss. Han visade upp ett helt fantastiskt boende. Rorbue. Men skulle det vara svindyrt? Nej det var det inte och vi flyttade in omgående.

Nu var det bråttom med löpningen för regnet hängde i luften och vi googlade på var man bäst tog sig upp. Det var ingen rolig läsning för det stod om att byborna hade stoppat leden upp på grund av erosion. Man skulle inte och borde inte ta sig upp enligt lokalbefolkningen men hur färsk var informationen? Samtidigt stod det nämligen från förra året att man hade förbättrat leden och bitvis dragit om den. Kunde vi komma upp? Jag gick ut och frågade en gammal fiskargubbe hur landet låg och han sa åt mig att sätta mig ner med honom så att vi kunde språka ordentligt. Sagt blev gjort och vi hade ett härligt samtal. Inte var det några problem inte utan han berättade glatt var vi skulle ta oss upp. Nu kom dessutom Pelle och han sa att självklart skulle vi upp. Han såg inget problem med det nu. Jag litar mer på lokalbefolkning än på random bloggare och säger dom att det är okej så lär det vara okej.

Så vi joggade bort någon kilometer till leden och började ta oss upp. Det var rätt brant men efter ett tag kom vi till min stora glädje till en sån där ledtrappa som dom har gjort även på Skåla och börjat med på Keb. Jädrar vilken bra träning! Nu var det gött mos vill jag lova. Jag studsade uppåt så att benmusklerna skrek av trötthet och så väntade jag på Baddaren vid toppen av trappan. Därifrån var det några hundra höjdmeter kvar och vi kom överens om att jag studsar före och väntar bara innan toppen om det är så att det är några tveksamheter. Det var det inte. Kombinationen av jädrigt bra ben och otroligt rolig led gjorde att det blev en upplevelse utöver det vanliga. Jag passerade folk i flygande fläng och det roligaste var det unga men ack så trötta norska paret.

Här kjemper vi som dyr och så kommer han och bara løper om oss.

Jag hejade glatt och fortsatte mot toppen. Ni kan aldrig gissa vad som hände sen! Jo det var ju sådär läckert igen. Och när det blir sådär läckert vill man i euforin dela upplevelsen. I väntan på Baddaren delade jag den med någon ryss och någon tysk och vi var alla lika hänförda. Baddaren kom efter en stund upp hon med och nu kunde vi njuta ihop. Jag hade glömt min Kvikklunsj nere i byn men Baddaren delade snällt med sig. Sen var det bara att endorfin-njuta. Baddaren konstaterade krasst att jag hade missat att nämna att det lutade rätt bra uppför här varpå jag glatt upplyste om att det var i snitt 45% lutning. Typ. En ensam norsk kvinna skrattade gott och det skulle visa sig att hon var gift med en inbiten klättrare. Som tydligen inte heller alltid berättade allt i förväg. Men det är väl trevligt med lite överraskningar?

Som vanligt måste man ner till slut men vi kom på en bra plan här. Den där ”trappan” var ju så rolig så jag kanske kunde studsa ner lite i förväg och uppför den igen? Det kunde jag. Jag fick med andra ord bli jättetrött en gång till och gruppen som jag nu sprang om uppför och sen mötte på vägen ner konstaterade krasst att jag tog det här med hiking till en helt ny nivå. Selvfølgelig! Man måste passa på att ha kul när man kan ha kul. Vi klarade oss från regnet och väl nere i Reine firade vi med sjukt många räkor innan kvällen avslutades med fiske. Bra fiske. Vi fick ett strålande tips av Pelle och tipset levererade många fiskar varav några sparades till middag. Nu hade vi dessutom en ugn att laga mat i och såg fram mot ugnsstekt sei nästa kväll.

Lof41
På fisketur i nya Lofotenmössan

Efter turplanering för nästa dag var ytterligare en riktigt bra dag var till ända!

Lof43
Sena kvällsutsikten från vårt boende med vattnet kluckande under golvet

Ha det,

Mackan

Löpning på Lofoten – Del 2

Den tredje dagen på turnén vaknade vi upp till lite halvbistert väder. Men det var uppehåll och mitt knä verkade ha gillat behandlingen kvällen innan. Eftersom vi var lite sugna på att kolla in Henningsvaer ett par mil söder om Svolvaer under dagen så hade jag på kartan scoutat toppar i närheten och jag föll för Festvågtinden. Efter lite googlande kunde jag konstatera att det var jag inte ensam om. Det skulle gå att ta sig upp även om det rådde lite delade meningar om vilken exakt väg som var bäst och hur lång tid det tog. Dessutom gick det att parkera på ett par ställen inte särskilt långt från där stigen upp startade.

När vi kom fram kändes det fruktansvärt ruggigt att ta av sig överdragskläderna men det var inte mer moln än att vi såg toppen och förhoppningsvis skulle vi hinna upp innan det blev fler eller i värsta fall regn. Vi såg några människor som redan var på väg upp och satte sakta men säkert iväg efter dem. Jag kände snabbt att jag hade väldigt pigga ben och hörde med Baddaren om jag kunde vänta på henne i etapper vilket gick bra. Enda dealen var att inte försvinna om det uppstod vägval. Sagt blev gjort och jag tog mig upp som ett pass med ganska långa intervaller. Syran sprutade i hela kroppen inför varje vila och det var så jädra kul. I vilorna hann jag dessutom plåta en del och för varje 100 höjdmeter var det som att vädret blev bättre. Eller jo, det blev bättre. När jag satte mig på toppen och väntade på Baddaren klarnade det helt och den där magin uppstod. En svårslagen kombo av endorfiner från både ansträngningen och utsikten. Den går faktiskt inte att beskriva i ord och jag blir lika förvånad varje gång över hur stark effekten är! Lägg sedan på att titta på en örn som seglar under en samtidigt som Kvikklunsjen intas. Wow-wow-wow. Det här var en riktig fullträff det med.

Jag fick tillstånd till fri fart även på vägen ner och nu var det lite nervöst. Skulle knäet gilla det eller skulle jag få gå baklänges hela vägen ner? Iofs har jag alltid sjukvårdsprylar med mig så jag kunde ha lindat det men det känns ju onödigt om det nu inte behövs. Gradvis körde jag mer och mer aggressivt och försökte samtidigt inte komma för långt från Baddaren ifall hon skulle få problem.  Men baske mig om det inte funkade helt felfritt hela vägen ner och väl nere fick jag mig ett välförtjänt bad. Baddaren tyckte att det var lite väl kallt i Nordatlanten men jag nöjer mig som alltid bra med ensiffrig temperatur. Återigen blev det wow-wow.

Nu hade vi hela dagen kvar till mindre ansträngande aktiviteter och kunde i lugn och ro strosa omkring i Henningsvaer. Jättemysigt att bara gå omkring och som bonus en fantastisk om än svindyr fish ‘n chips på en av restaurangerna. Vi stannade tills regnet drog in och bestämde oss för att ta en fika i byn Kabelvåg som ligger strax söder om Svolvaer. Det var dock lättare sagt än gjort för det var en rätt död plats. Kul att se lite kort men det planerade bullfikat fick fixas i Svolvaer. Trodde vi. Inte en bulle kvar så sent på dagen utan det fick bli två släta med morotskaka.

Morotskaka funkade bra som laddning för kvällens fiske. På campingen frågade vi var det var bäst att fiska och kvinnan i receptionen gav oss några tips och sa att vi skulle se till att få alvorsamt med fisk. Självklart! Alvorsamt med fisk borde det bli. Den fina platsen vi gick till visade sig vara lite för fin för min utrustning. Eller rättare sagt var tidvattenströmmarna för starka för mina för små drag. Provade ett tag men det var bara att ge upp och det fick bli Bullens pilsnerkorv till middag i hytten. Det funkar som uppladdning för nästa dag det med.

Ha det,

Mackan

 

Löpning på Lofoten – Del 1

Ända sedan jag såg ett program på NRK från Lofoten har jag känt att det är en plats jag måste fara till och i vintras bestämde vi oss för att i år skulle bli året för det. Det är ju så enkelt när man ändå har en stuga i Jokkmokk och är i den. Bara att studsa 60 mil bort, vilket faktiskt känns rätt lätt när man ändå har farit 100 mil upp till stugan. Att vi skulle till Lofoten var det inget snack om men just det där med löpning var kraftigt i farozonen. Något i ryggen har gjort att högervaden har vandrat in i krampläge till och från sedan mitten av juni vilket gjort slätlöpning riskfylld. Det har inte varit något bristning men med hårdspänning i den kan en sån väldigt lätt komma. Testlöpning innan vi for upp till Jokkmokk funkade bra, så bra att jag till och med packade spikesen men efter bilkörningen racklade det igen redan på första morgonjoggen. Och inga naprapater i Jokkmokk.

Men kraftig uppförs- eller utförslöpning visade sig funka och det var med gott mod vi rullade upp mot Lofoten över Riksgränsen. Vi spikade resdatum rätt sent men lyckades i alla fall boka en hytte vid Raftsund för den första natten och dit kom vi tidig eftermiddag. Regnet kom då och då men baske mig om det inte klarnade och vi kunde redan första dagen sticka på en liten utflykt ner mot Digermulen för att proviantera och se oss om. Och det var häftigt. Jag såg direkt några fina fiskeplatser och på rätt kort tid var middagen grejad i form av både färsk torsk och sej. Mums!

Nästa morgon bar det iväg mot Svolvaer som kan anses vara någon sorts huvudstad på Lofoten och på väg dit lyckades vi dessutom fixa en hytte för två nätter exakt där vi ville bo. Vi hade inte tillträde direkt utan for in till Svolvaer för att fixa kartor. Bra kartor är ett måste när man ska hitta fina turer och den första turen var given. Upp mot Svolvaergeita, Helvetesporten och Flöya. För den som vill veta mer om det, googla gärna. Det var just en bestigning av Svolvaergeita jag såg på teve och som gjorde att jag kände att jag bara måste dit! Vädret hade klarnat och vi fick en otroligt fin tur. Det kan svänga fort och nu hade det svängt till vår fördel. Det var bitvis brant och stökigt men vi lyckades nästan hålla oss på rätt led hela vägen. Svettigt, vacker och helt underbar var upplevelsen och när vi kom till Helvetesporten var det eufori.

En tjej frågade mig om jag inte skulle upp på stenen som ligger över klyftan och jag svarade att aldrig i livet. Sen tog det en minut innan jag hade ångrat mig och jag balanserade över klyftan och var måttligt sugen på att trilla ner. Men oj vad häftigt det var. Efter en liten paus tog vi oss vidare uppåt och när vi kom upp på bergskammen var det nästan överväldigande. Så otroligt häftigt. Utsikten från Flöya åt alla håll var helt magnifik och det var svårt att slita sig men till slut fick det vara nog. Vi trippade neråt längs dom branta sluttningarna och när Baddaren gav mig klartecken att studsa ner i min fart hela vägen ner och jag nästan var nere hände det. En vridning och jädrar vad ont i knäet det gjorde. Som tur var hade jag inte många meter kvar och nere vid bilen undersökte jag det. Kändes som klassiskt löparknä. Antagligen musklerna i rumpan som drog och det borde kunna åtgärdas med foamroller, boll och stretch.

Efter lite sightseeing i Svolvaer, incheckning i hytten och en dusch avslutades dagen med valbiffar. When in Rome ni vet… Känslan efter den första toppturen var att även om jag inte skulle kunna springa en meter till under veckan så var det helt värt det. Nu var frågan vad vi skulle hitta på nästa dag, kartan gav svaret!

Ha det,

Mackan