Etiketter

, , , , ,

Väldigt skönt att vakna upp till vilodag på söndagen. Eller vilodag och vilodag, jag bytte om till löparkläder även jag efter frukosten. De andra gubbsen skulle köra veckans kortaste lopp, Lantern Pike Dash, medan jag skulle jogga upp till toppen och plåta. Jag måste säga att jag är rätt nöjd med att jag inte blev ivrig och sprang loppet för jag blev ruskigt sugen. 1,2 miles är ju liksom inte så farligt.

 

Blogg1

Tävlingscentrum och högst upp i mitten toppen som skulle bestigas.

När jag började jogga iväg från startområdet försvann dock tävlingssuget omgående. Oj vad stelt det var. Men nu hände något roligt och det var att stelheten försvann efter bara några minuter och det var oväntat. Jag blev nog lite väl nöjd och började följa barnloppets snitslar. Till mitt försvar visste jag inte ens om att det skulle gå ett barnlopp. Det som hände var att banan började gå utför igen och då fattade jag att något var fel. Men vad? Ingen aning. Det började bli ont om tid och i stället för att leta snitslar sprang jag runt och upp på berget längs vandringsleden.

Jag hade ingen aning om hur långt det skulle bli och jag ville verkligen inte missa löparna som tog en mycket rakare väg. Bara att springa sig svettig och med facit i hand hade jag gott om tid. Eftersom jag hade säkert tio minuter tillgodo slog jag mig ner tillsammans med den sheriff jag hade träffat två dagar tidigare och snackade. Skönt väder och helt i vindskydd på sluttningen och dessutom fick jag sällis av en hund.

Blogg2

Långt därnere såg vi starten gå och sen var det bara att vänta några minuter innan dom kom. Jag plåtade dom första löparna när jag var kvar på sluttningen men när El G och Dino började ta den sista stigningen gjorde jag en rusning upp och positionerade mig på toppen tillsammans med sheriffen. Med gul jacka togs jag också för sheriff, eller marshal som dom kallar det, och det var då jag blev fullt medveten om allas artighet. Nästan varenda löpare sa samma sak efter att ha rundat toppstenen.

Thank you marshals!

Det finns en tacksamhet mot funktionärerna på dom här loppen som jag helt saknar här hemma. Alla de funkisar som måste till för att det ska bli tävlingar. Tänk på det!

När alla löpare hade passerat skuttade jag ner för slänten och mötte faktiskt segraren som tog ett varv till som träning. En junis som slog till och piskade brittiska seniormästaren. Snacka om talang! Nästan nere mötte jag en snubbe jag kände som var på väg åt andra hållet och jag undrade varför han skulle dit. Barnloppet! Ja det hade jag ju missat att det var och det ville jag också plåta så jag positionerade mig nere i bäcken. Helt underbart att se all löparglädje!

Blogg10

Blogg11

Inga jävla specialskor här inte!

Väl samlade allihop var det dags att skjutsa hem Dino. Ja inte hela vägen hem men han skulle till flyget och det kändes lite trist att bli av med en i trion. Själva var vi inte klara med berg för dagen utan tillbaka i Hayfield på kvällskvisten började vi vandra upp mot en närliggande topp, Kinder Scout. Det var en helt otroligt fin kväll och först skulle vi bara gå en bit. Sen tog vi en bit till. Och en bit till. Vi vandrade genom hage efter hage med får och deras lamm och plötsligt var det lika bra att gå upp till den första riktiga toppen. Nu var vi högre upp än vad vi hade varit på något av loppen och det var genuint häftigt. Jag älskar toppar och vi hade en magnifik utsikt över landskapet. Lägg därtill att vädret visade sig från sin bästa sida så var det en ren njutning. Det kändes lite småkorkat att bergsvandra 2½ timme kvällen innan tävling men ingen av oss skulle ändå vinna något dagen efter.

Blog16

Återigen somnade jag med ett leende på läpparna och drömde om en bra tävling på måndagen.

Ha det,

Mackan

Annonser