Om det var med en känsla av lycka och en dos ångest jag somnade så var det endast ångest kvar när jag vaknade. Det var dags för Mount Famine. Det var det enda inplanerade loppet under resan som jag faktiskt sprungit förut. När jag senast sprang det var jag betydligt mer genomtränad och vägde mindre. Två faktorer som innebar att jag skulle få spendera längre tid på banan denna gång. För den som inte har sprungit loppet går det omöjligtvis att förstå hur tufft det är men det är tufft. Så mycket mindes jag sen förra gången. Nästan 600 höjdmeter som ska avverkas på 8 km och på trixigt underlag och det känns i ben och lungor.

Det var inte mycket annat att göra än att äta min frukost, byta om och sen börja värma upp. Jag tappade bort mina kamrater under uppvärmningen men träffade flera löpare jag mött förut och lyckades dessutom med bedriften att bli inbjuden på fest inne i Manchester på kvällen. Tyvärr passade det dåligt eftersom vi skulle på cricket men ett trevligt initiativ av Ed som jag mött på alla tre resor jag gjort hit. En del av tiden före start ägnades åt att fundera på var jag skulle stå. Det är inte en vanlig start såtillvida att man står på ett fält eller väg med lite djup i startfältet. Här står alla i bredd på en stig för att direkt börja en riktigt brant klättring uppför en obanad slänt med träd, liggande stockar och annat bröte. Om jag minns rätt sådär 70 höjdmeter. Sen ska man in till höger om en avspärrning någonstans däruppe och det är för högt upp för att se var den är nerifrån. Hamnar man fel finns det lite tid att tappa. Jag hamnade längst till vänster i startfältet vilket innebar att jag skulle få en längre väg upp till avspärrningen men i gengäld kunna dra en del på skrå. Bra eller dåligt? Ingen aning!

Starten gick och jag kände att det var läge att chansa lite för att ta mig upp fort och undvika kö på singeltracken som skulle följa väl uppe för slänten och det gick bra. Bra som fan. Jag hade inte många löpare framför mig men det visade sig att vi hade gått lite väl rakt uppför och när jag såg var jag skulle vara till höger om bandet var jag alldeles för långt till vänster. Bara att snedda kraftigt och sen var jag rätt men nu var det fler löpare före. Betydligt fler. Jag var ändå rätt nöjd och när vi kom in på stigen hörde jag plötsligt El G bakom mig. Jag sa till honom att mina ben var nu helt döda och han sprang förbi. Det kostar att bomba brant uppför. Men det var ju bara 95% av loppet kvar så hur svårt kunde det vara? Svårt.

Blogg5

Här var det inte så farlig uppför men det var några höjdmeter i benen redan…

Till skillnad från tidigare lopp kände jag att jag kopplade in rätt muskler och det kändes så att det sjöng i hela kroppen. Det var jobbigt men det var rätt och när vi lämnade den smala stigen och kom upp över trädgränsen för nästa klättring var El G ändå inte så farligt långt framför. Och jag såg Dino bakom mig. Planen var nu att hålla honom bakom mig och försöka inte släppa iväg El G för långt. För jag visste att det skulle komma brant utförslöpning och där skulle jag kunna täppa till luckan. Nu sprang vi på längs The Dragon Back och ni kan ju fundera på varför den kallas så. Ok, jag berättar. Det är precis som en halvrest drake där man springer upp och ner om vartannat men hela tiden svagt uppför. När man sprungit sista uppför är man på toppen av Mount Famine. Dit kom jag och jag såg fortfarande El G när det bar kort utför innan vi besteg sydtoppen som är ännu högre.

Jag hade full koll på El G och räknade ut att jag nådde toppen 60 sekunder efter honom och nu väntade cirka 250 höjdmeter utför på obanat gräs. Jag bombade på så gott jag kunde med mina trötta ben och passerade några löpare. 45 sekunder efter. 30 sekunder efter. 20 sekunder efter. Nu var vi nere och skulle klättra 200 branta höjdmeter och jag bestämde mig för att försöka gå ikapp. Kosta vad det kosta ville. Jag visste ju inte om han var trött eller taktisk men det var race och jag var beredd att chansa för att få hans rygg de sista kilometerna. Det skulle vara min bästa chans att gå ikapp. 15 sekunder. 15 sekunder. 15 sekunder. Jag gick på så hårt jag kunde men kom inte närmare och i min iver lyckades jag med konststycket att tappa balansen och ramlade baklänges. Rullade ner en liten bit. Så kan det bli när det är över 30% lutning. Löparen som just varit 10 sekunder bakom mig var nu plötsligt jämsides när jag återupptog jakten.

15 sekunder bakom blev alltså i ett nafs 25-30 sekunder bakom och nu rann El G ifrån lite. På toppen var jag så trött att jag tappade kollen men jag såg att han sprang iväg riktigt bra och det gjorde inte jag. Jag var så fruktansvärt trött och som grädde på moset trodde jag att jag såg Dino inte alltför långt bakom. På något sätt lyckades jag ändå samla mig och kunde hantera löparna närmast omkring mig. Nu var det drakryggen åt andra hållet vilket innebar lite småklättringar men ändå netto utför. Här kom nästa felbedömning. I min iver att komma om en löpare så sket jag i serpentinstigen och gjorde ett rejält hopp över ett av S:en i serpentinen. Ett hopp brukar medföra en landning och i stället för att landa och dansa vidare utför fick jag ett motställ och tvärnit som gjorde att hela vänstervaden krampade. Hoppsan. Det var bara att stretcha ut men turligt nog släppte det bra och jag kunde ta upp jakten på den löpare jag just så ”smart” hoppade förbi.

Blogg6

På väg tillbaka strax efter krampad vad!

Det funkade och jag var förbi igen men hur mycket hade Dino tagit på mig? Jag hade ingen aning och nu var det kamp som gällde. Jag var lite för trött för att bomba på bra utför i sista branta utförslöpan och med kilometern kvar blev jag upphunnen av en man från Glossop och jag tog hans rygg. Nu var det vanlig hederlig bred stig och jag vågade titta bakåt. Var det inte Dino där 30 meter bakom? Jag trodde det och jag sprang för allt vad tygen höll. Med 400 meter kvar på ett kort asfaltsparti var spyan nära men jag kunde inte sänka farten för jag ville verkligen inte ta stryk av honom idag igen. Nu var det bara steg för steg som gällde och jag vågade inte titta bakåt. Jag hörde ingen löpare direkt bakom men det kunde ju även bero på att alla andra ljud överröstades av mina egna hjärtslag. I mål kom jag och då kunde jag se att jag hade ingen Dino bakom mig. Det var någon annan och det var inte 30 meter längre utan nu mer. Så mycket för den hetsen.

Jag hade tappat ytterligare någon minut på El G sista kilometerna eftersom han disponerade sina krafter riktigt bra men det tog några minuter innan Dino kom och jag kände mig nöjd. Inte så mycket för att jag piskade Dino utan mer för att jag plötsligt hade jobbat med rätt muskler och att jag faktiskt inte blev om- och ifrånsprungen av en massa folk på det sista platta partiet. Jag blev dessutom nöjd (även om det inte var vackert) när jag fick se bilderna efter loppet och kunde identifiera rejäla svagheter styrkemässigt som jag nu har några månader på mig att åtgärda. Bål och höfter måste stärkas. Ordentligt. Det blir aldrig så tydligt som när det kommer på bild och nu är jag medveten om det!

Blogg1

Tillbaka på hotellet med lera ända uppe på armen!

Resten av dagen ägnades åt den ädla sporten cricket. Det var en kort match på endast sex timmar och det var den första hela match jag sett. Hayfield piskade New Mills i lokalderbyt och vår bartender på hotellet var den stora matchhjälten. Mycket bra underhållning i lagom tempo efter ett tufft lopp. Bra närhet till baren och många hjälpsamma åskådare som med stort tålamod och inlevelse förklarade regel på regel i denna komplicerade sport. Givetvis med matpaus i mitten av matchen, ja för spelarna alltså.

Den här kvällen somnade jag utan ångest och med bara den där fina känslan i kroppen av att ha fått jobba hårt. Nu väntade en vilodag, yay!

Ha det,

Mackan

Annonser