Etiketter

, , , , , ,

Jamen då sätter vi igång va? Jag brukar blogga allteftersom när jag är ute och reser men denna gången fanns helt enkelt ingen tid så nu ska jag skriva ner mina minnen så gott jag kan. Dag för dag. Men jag lovar att hålla mig till att inte posta mer än en blogg per dag.

Redan för fyra år sedan när jag och El G senast var i Peak District sa vi att vi skulle komma tillbaka och när tävlingskalendern för 2017 släpptes började jag planera. Planerna släpptes till El G och han valde ett av alternativen. Strax därefter sa Maestro att han ville med och ytterligare någon vecka senare valde Dino att haka på. Maestro fick tyvärr hoppa av men förra onsdagen vid 12-snåret var vi övriga samlade på flygplatsen i Manchester!

Jag kände mig helt slutkörd efter intensiva jobbveckor innan avfärd och en jädrigt tidig morgon men vi begav oss via lunch i Stockport mot Hayfield i vänstertrafiken och fick våra rum. Någon timme senare var det dags att byta om och bege oss mot den första tävlingen, Shining Tor. El G fick en rejäl chock när jag drog på mig tävlingslinnet för vad han inte visste var att jag hade signat upp för en lokal klubb, Goyt Valley Striders, och det var just i Goyt Valley vi skulle springa nu. Jag skrattade så att jag nästan grät över hur paff han var. Min nya klubbkompis Kevin som hade fixat allt det praktiska med klubbtillhörighet och linne åt mig skulle komma och heja men jag såg inte till honom före start, däremot träffade jag en annan bekant, Ann-Marie. Mycket trevligt!

2017-05-17 18.19.14

Gubbsen medan alla tre fortfarande var på strålande humör!

Men nu var det race det handlade om. Det skulle vara en tuff bana och regnet innan start skulle inte göra det mer lättsprunget och vi blev varnade för att det skulle vara halt på plattorna uppe på berget. Oavsett regn var det löjligt vackert nere vid sjön mellan bergen. Under den här resan hade jag planerat att springa fler tävlingar än vad jag gjort de senaste fyra åren och nu dessutom efter flygning och flera timmar av väldigt spänd bilkörning. Jag var med andra ord väldigt osäker på min status och beslöt mig för att starta kontrollerat. 10 km och några hundra höjdmeter stod på schemat. Och lera. Och halt. Det skulle bli tufft att inleda med ett A-race.

Starten gick och jag sprang kontrollerat i cirka 3:45-fart de första hundra metrarna på asfalten. Mina kompisar drog iväg snabbare och det var väntat. Planen var att om jag var stark skulle jag ta dom i utförslöpningen på vägen hem. Sen började stigningen och det var jobbigt. Det var jättejobbigt. Jag blev så fruktansvärt trött men höll ungefär samma tempo som dom runt mig och på något sjukt sätt kändes det ändå kontrollerat. Det som var oroväckande var att jag blev inte riktigt flåsig och det tydde på att jag inte fick ut kraften riktigt. När vi tog oss upp sista biten mot första toppen som var just Shining Tor såg jag dock El G’s gula linne inte så farligt långt framför mig och tänkte att det här kan nog gå.

Sen började misären. Vi skulle springa på utlagda stenplattor under lång tid uppe på en bergskam. Först lite utför och sen lite uppför mot Cats Tor. Efter bara några stenar stukade jag till vänsterfoten när jag halkade och sen blev jag jättefeg. Och med gubbasteg. Old mans shuffle. Vet inte om det var fegheten eller allt sittande i bil och flyg som gjorde det men det var en smärre katastrof. Jag fick inte ut någon kraft alls och det är inte så konstigt när jag satt och sprang. Den inre monologen handlade nu om att jag skulle inte springa några fler tävlingar efter den här. Någonsin.

ShiningTor

Katastroftempo och värsta löpsteget jag sett mig ha någonsin!

Jag tycker att jag har haft ett bra tryck i steget under mina snabbdistanser och långa intervaller den senaste månaden men nu var det helt kraftlöst. Fullkomligt kraftlöst. Folk sprang om mig och jag försökte springa bredvid plattorna. Där var det sumpigt och jag blev ännu segare. När plattorna försvann och det bar upp mot Cats Tor gick det dock plötsligt bättre igen och jag tog några placeringar. Hade det lossnat nu? Det var en kortvarig glädje. Här skulle mitt bästa parti börja och jag skulle plocka på El G och Dino. Nä. Det blev inte så. Det var inte tillräckligt brant för att kunna studsa ner utan man var tvungen att ta i för att springa fort. Det gjorde alla utom jag. Eller jo jag tog i men det hände inget alls. Det bara flög förbi folk av alla sorter. Jag sprang legendariskt dåligt. Med någon kilometer kvar kom det i alla fall en kort men ett riktigt brant parti och hoppsan, jag tog 30 meter på löparna framför mig på bara 100 meter. Jag slapp ta i och kunde utnyttja tekniken och där var den klockren. Sen blev det flackare och sista biten var platt asfalt och då var det lika segt igen. Det enda uppmuntrande den biten var min nya klubbkompis Kevin som hejade på mig så att jag kom i mål. Fem minuter efter mina kamrater. Skit. Men loppet var fantastiskt fint och skulle säkert gått bra om jag varit mer van vid att springa 250 höjdmeter konstant uppför i 10% lutning, inte varit bilstel och inte hade halkat. Sa jag att jag stukade vänsterfoten två gånger till under loppet? Den här banan har jag revansch att utkräva på.

DSC04488

Därnere på andra sidan dammen låg målet.

Prisutdelning och eftersnack var i alla fall bra. När Kevin kom till den blev El G sjövild och attackerade honom som en hök och bad att få bli medlem. Kanske kunde han ta med sig linne och hoodie till någon annan tävling? Visst kunde han det! Men mer om det i nästa inlägg. Kvällen avslutades med gigantiska kebaber och några pints och i mitt stilla sinne undrade jag hur mycket sämre jag skulle springa om jag sprang så här dåligt när jag var utvilad. Men nu var det sova som gällde, 19 timmar till nästa lopp. Dessutom tog jag med mig att jag rysligt snabb när det var tokbrant utför, alltid ta med sig minst en positiv sak. Kändes rätt kul med debut för ny klubb också även om jag närmast kände att jag dragit klubben i vanära. 🙂

Ha det,

Mackan

Annonser