Etiketter

, , , ,

I morse var det dags för vårens sista testmil och det kändes rätt bistert redan i går kväll. Den avslutande snabba milen på tremilaren i förrgår satt rejält i benen under gårdagen och jag var väldigt tveksam till hur det skulle gå med testmilen. Bara att promenera var jättejobbigt och att då tro på ett testlopp nästa dag … kändes … sådär. För är det ett test vill jag ju att det ska vara lite mer än bara ett bra träningspass på trötta ben. Det var nu jag skulle få ett någorlunda jämförbart facit för stunden och för framtiden. Dessutom sa väderprognosen lätt motvind mer eller mindre hela vägen. Det kan vara nackdelen med punkt till punkt och det kändes trist. Jag hade hellre tagit medvind även om jag vet att det hade gett en massa ”fusksekunder”.

Men va fan, det fanns ingen bättre dag att välja och det här var trots allt apriltestet som jag fått skjuta på lite. Vaknade upp och det kändes skit på alla sätt och vis. Trött som en gnu men så är det i ottan och att det känns skit inför hårda pass eller tävlingar hör till. Det är sen gammalt. Sen jättegammalt.

Jag visste vad jag önskade uppnå och eftersom jag kör ouppvärmd går det inte att komma upp i full fart från start men efter 2,5 km började jag tro på att skamgränsen skulle kunna klaras av. Det var tyvärr jädrigt tungt för benen och flåset var inte alls så flåsigt som det borde vara för att vara ett maxtest och jag undrade om benen skulle orka hela vägen. Speciellt med den där svaga motvinden som jag antagligen inte hade tänkt på om jag hade joggat. Men nu joggade jag inte utan jag sprang. Halvvägs klockade jag in en tid som absolut indikerade på att skamgränsen skulle klaras av om jag orkade hela vägen och med två km kvar visste jag att jag skulle klara skamgränsen. Drömgränsen kändes dock tuff att nå för det skulle kräva en avslutning som jag inte visste om den var möjlig.

Den kändes omöjlig även med dryga kilometern kvar men baske mig om jag inte lyckades trycka till riktigt bra på slutet. Blev aldrig riktigt flåsig trots forceringen och det tyder på att benen ändå var rätt slitna. Jag tar det som ett bra tecken på förbättringspotential. Det och de sju kg jag har kvar till den vikt jag har haft i toppgubbform. Summa summarum gav dagens testmil svaret att jag under våren lyckats träna upp mig så bra för mildistansen som jag någonsin vågade hoppas på. Det är häftigt och uppenbarligen har jag lyckats få till lite uthållighet också. Nu är det dags att ta nästa steg och komma igång med tävlandet och det gör jag om två veckor. Jag är naturligtvis inte i den form jag hade velat vara men kroppen har gett mig allt vad jag rimligtvis kan begära av den inför resan. Nu ska vi bara toppa upp det här lite också. Även om träningsvolymen varit blygsam tror jag det går att toppa upp ett snäpp om jag kör den här veckan tungt och sen lättar.

2017-04-26 07.04.16-1

Ha det,

Mackan

Annonser