Etiketter

, , , ,

Jag skulle inte vilja påstå att jag var pigg som en lärka när jag vaknade i morse men jag vaknade, jag drack mitt kaffe och jag övervägde om jag skulle ta den längre vägen till jobbet. Som vanligt vaknar jag inte till riktigt förrän jag sprungit ett tag och då först tog jag det slutliga beslutet att springa lite längre. Inte för att jag egentligen ville springa längre men jag ville tassa på stigar och inte mala asfalt och så fick det bli. Belöningen blev ett gradvis stigande humör och dessutom ett möte med Ultrababe och dotter. Alltid lika trevligt när vägar korsas.

Väl på jobbet var det full energi och det krävdes bra fart för jag skulle inte bara förbereda en dragning jag skulle hålla utan den skulle hållas också. Allt före frukost. Men klockan 09:46 var presentationen skriven och 09:59 jag var redo att snicksnacka för en större flock arkitekter. Jag kunde övertyga dom att min nyskrivna referensarkitektur var värd att anta. Bam! Snabblunch och sen möten, möten och möten. Under det näst sista kände jag att energinivåerna var nära noll och tänkte att det kunde åtgärdas med frukt. Frukt slut. Ingen tid att springa och köpa någon heller på de sex minuter jag hade på mig för förflyttning genom huset. Nödlösningen fick bli sju Dumlekolor. Jag vet, uselt. Riktigt uselt. Men direkt efter sista mötet hade jag planerat att springa snabba intervaller och någon energi krävdes för att klara av det. Om än bara lite för att få med hjärnan i leken.

Tur i alla fall att jag fick i mig kolorna för det i kombo med en halvliter vatten fick upp mig från nästintill komaläge till en skalle som trodde det var värt att prova. Men det tog emot något så fruktansvärt. Löftet till mig själv blev att jag provar i alla fall att värma upp. Efter uppvärmningen (som kändes hemsk) blev löftet att testa åtminstone en repetition. Hemsk känsla men det som räddade en fortsättning på passet var att det verkade ändå gått rätt kvickt. En repetition blev två blev tre och plötsligt var summan 13. Nio sekunder kvickare per kilometer än för två veckor sen så det var inte så konstigt att det var jobbigt. Jättejobbigt. Men jag fick beröm av en man jag brukar möta längs vägen då och då. Han tyckte att jag såg klart tävlingsbar ut och att jag verkade konkurrenskraftig för min veteranålder på vad han gissade var 40 år. Vi får väl se hur det är med det men jag blir alltid lika glad när jag får beröm av okända människor på stan.

En sak är i alla fall helt säker. Hade jag inte haft ett närliggande mål hade det inte funnits på kartan att jag plågade mig igenom dagens pass. 24 km in på kontot varav nästan en tredjedel i skitjobbig zon. Och det är rätt kul att plåga sig trots allt. Speciellt när klockan i slutändan visat sig ticka långsamt. Sova gott i natt lär jag också göra!

2017-04-04 18.05.09

Ha det,
Mackan

Annonser