Etiketter

, , ,

Jag bombade på hårt under gårdagens långa intervaller och det finns ingen gång man är så endorfinhög som efter ett bra intervallpass och jag kom på att Raz är i stan. Som gjort för ett möte! Vi har jiddrat på nätet om att vi borde ta ett pass ihop så jag kastade mig på tangenterna. Jodå, det skulle passa rätt bra och han hade vänligheten att anpassa längden till vad jag hade planerat. Benen kändes kanonbra i endorfinruset och jag hade glömt hur jobbigt det var för rumpan förra veckan. Och nu skulle jag springa långt med sällskap. Ett riktigt långpass dessutom. Hmm, skulle jag öht orka så långt som jag hade lovat?

Inte alls särskilt pigg kropp när jag vaknade i morse men vädret var fint och efter att ha packat och postat lite böcker for jag in till stan för att träffa Raz! Jag fick en stor kram när vi möttes och nu kommer vi till det häftiga: Vi har faktiskt aldrig träffats förut. Det finns säkert andra sammanhang där man drar ut och gör något tillsammans med någon man aldrig tidigare mött i köttvärlden. Men det kändes som om vi hade träffats en massa tidigare gånger och vi rullade iväg i lugn fart. Min plan var i princip det gamla långa maratonvarvet men med en extrasväng ut runt Karlberg och att byta ut Djurgårdsslingan mot ett varv runt Hundudden och sen upp i Kaknässpåren. Solen sken, årspremiär för splits och ingen betungande vätska att släpa på. Fan vad najs!

Visst kändes det i uppförsbackarna att jag hade maxat ut sistaintervallen igår men i övrigt trippade vi på fint och kontrollerat. Raz GPS visade på lite drygt 24 km när vi kom fram till avlämning av honom och sen sprang jag vidare till bilen. Jag hade haft telefonen i mitt Spibelt och där fick jag en överraskning. Den hade tydligen oombett mätt upp sträckan och konstaterat att jag hade sprungit 29,6 km. Nej det stämde naturligtvis inte och när jag lite sloppy mätte upp rundan på kartan blev det snarare 25,5 km inklusive sista biten till bilen. Det låter mer sannolikt. Det blev i alla fall en rejäl ökning mot förra veckans tvåmilare och visst var benen lite stela men det ska dom vara med två pass back-to-back där det första var hårt och det andra det längsta på ett halvår. För bara drygt två månader sen var jag mer slut i lägre fart av en mil. Jag måste säga att kroppen är fantastisk på att anpassa sig.

Men träning hit och träning dit, såna här möten gör mig genuint glad. Det är jädrigt trevligt att lite spontant umgås i två timmar med en skäggig hårdrockare. Tack för det Raz!

wRXF1jJt.jpg large

Foto: Rasmus Oderud

Ha det,

Mackan

Annonser