Etiketter

, , , ,

Dagens övning blev en pulsträff och en Pulsträff. För några veckor sen hörde Glanslöpare av sig och undrade om vi kunde ta ett gemensamt pass i dag. Jag vet ju vad han sysslat med sista året så det kändes som ett rätt osmart drag att ta bjuda in honom på Mårdhundsvarv. Men det gjorde jag. Med förbehållet att han får väl ta det som ett submaximalt pass.

Jag vet inte om någon har missat det men det har snöat i Tjabostan den här veckan och den stora frågan var inte om det skulle gå långsammare än på ett tag utan hur mycket långsammare det skulle gå. Nu är just det egentligen skitsamma eftersom det handlar om att springa sig trött och på känsla men det blir onekligen bättre – och jobbigare – träning för hjärta och ben när det blir mer tid på den ansträngningsnivån som är tänkt.

Personligen hade jag löjligt bra ben i går och försökte att inte utnyttja det under gårdagen men rent krasst så gick det bara drygt minuten långsammare än när jag maxade drygt fem veckor tidigare. Dock utan att anstränga mig den här gången utan det var ett konstant bromsande för att inte sabba dagens pass. Men hade jag lyckats bromsa nog mycket?

Glanslöpare är en vän jag skaffade mig under tiden på Puls.se. Detta fantastiska träningsforum som skapade så mycket vänner. Det var en tid innan sociala medier hade slagit igenom men vi hade varandras gästböcker som någon slags Fejavägg och jag lärde känna så många människor där som i dag är goda vänner. Ja, ni vet mycket väl vilka ni är och Glanslöpare är en av dom som jag verkligen gillar. Det var tre år sedan vi senast sprang tillsammans, då nere i Lerdiket och han visade sig sina hoods. Mina hoods kan han redan efter TEC men nu var det dags för roligare löpning än ultra!

Själva passet behöver vi inte grotta in oss i mer än lite grand. Men, första snabbvarvet gick ett par sekunder snabbare än förra veckan. Trots underlaget. Jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle spränga mig. Andra varvet gick 21 sekunder kvickare och ytterligare några sekunder snabbare än förra veckan. Visst ville jag springa progressivt på sista varvet också men det kändes inte realistiskt när vilan började. Glanslöpare konstaterade att han fick lite återhämtning uppför. Så är livet när man tränar med bergsgetter. Vi stack i alla fall ut på sistavarvet och baske mig om det inte gick lite snabbare hela tiden. Med 2½ minut löpning kvar ryckte han och jag kämpade som en liten gnu för att hänga med men orkade inte riktigt. Och det gick ytterligare 21 sekunder kvickare än förra varvet för mig och med några sekunder plus för min kompis. Jag kan lova att det var en riktig pulsträff för kroppen.

Summa summarum gick det alltså kvickare trots de förhållanden som rådde i dag. Det trodde jag verkligen inte under uppvärmningen när jag kände hur underlaget var i dag. Tack för det kroppen och kul att få träffa en långväga vän,dessutom i strålande väder. Resan mot formen fortsätter och om drygt två månader drar jag på mig nummerlappen igen.

DSC00652

Ha det,

Mackan

Annonser