Etiketter

, ,

Vaknade några minuter före klockringningen och tittade likt ett barn ivrigt ut genom fönstret. Hade det snöat i natt? Nej! Det hade inte snöat och morgonens planerade snabbdistans kändes som en realistisk idé. När jag hämtade tidningen började det yra något vitt i luften och när jag kom in pratade radiorösten om klass 1 och decimetervis av snö. Ja, ja. Jag skulle springa snabbdistans och jag sket högaktligen i varningarna. Det borde ju liksom inte bli bättre av att sätta sig i bilköer.

Kaffe, tidningsläsande, släppa ut katter, släppa in katter och till slut kunde jag dra på mig mina racers och dra iväg. Den kraftiga blåsten verkade vara frånvarande men det vita hade lagt sig som ett täcke över marken och fortsatte att falla. Nu var det jag mot klockan i dubbel bemärkelse. Ju snabbare jag kom fram, desto mindre snö skulle hinna lägga sig. Med cirka fem minusgrader hade jag dragit på mig mina vindmamelucker över tightsen och den inre monologen handlade rätt mycket om hur mycket tid jag skulle få släppa mot veckan innan. För det kändes inte realistiskt att springa lika fort i det här föret och med så mycket kläder på benen. Dessutom inte med mina snabbaste skor. För alla vet ju att det är skorna som gör jobbet.

Eftersom det kunde finnas isfläckar under snön startade jag lite försiktigt för att få lite känsla för feeling men när jag vinkade till min kompis polisbefälet hade jag redan blivit lite flåsig. Sen blev det jobbigt. I princip hela vägen. När jag sprang uppför Stocksundsbroon och mötte ”mannen med dramaten” som jag alltid hälsar på var jag lite trött och då var det en bit kvar. En lång bit. Men det var bara att streta på. Även om jag ofta tänker att det är frivilligt och att jag kan lugna ner mig har jag svårt att stoppa mig när jag väl har påbörjat ett pass. Såvida jag inte har ont eller känner att det är något annat fel förstås. Att det är jobbigt är liksom ingen vettig anledning.

För varje checkpoint jag passerade kunde jag konstatera att det gick fortare än förra veckan och när jag närmade mig jobbet hade jag häng på en tid jag var riktigt intresserad av och det kändes fullt realistiskt. Men några skarpa och hala svängar gjorde att jag fick lägga energi på att bromsa i god tid och när jag hade stoppat klockan såg jag att jag hade missat. Med fyra sekunder. Men det gick 22 sekunder snabbare än för en vecka sen och den här gången var det nog en gnutta träningseffekt och en gnutta tillvänjning vid att plåga mig. Man ska aldrig underskatta vikten av hur mycket förmågan att plåga sig gör för resultatet. Det ska inte vara bekvämt när man tar i. Det får mer än gärna vara avslappnat och med flyt men bekvämt ska det inte vara. Och det var det inte i dag. Men det är väldigt kul med en utvecklingskurva som pekar uppåt och då krävs det obekväma. Om och om igen. Kan jag kapa fyra minuter till de närmsta två månaderna blir det bra. Då behåller jag gärna jaget och klockan men skippar snön.

2017-03-07 06.57.18

Ha det,

Mackan

Annonser