Testloppdags

Sista tisdagen i månaden innebär återigen ett testlopp över milen och i dag var inget undantag. Under min kombinerade distans och orienteringsrunda i går var kroppen mer än lovligt seg. Den sista kvarvarande träningsvärken sedan torsdagens backpass gjorde att inget var skönt utom vädret. Men det var desto skönare! Shorts, t-shirt och glada skor gjorde rundan på det hela taget trevlig trots att jag knappt orkade komma under fem minuter/km i tempo. Så är det ibland.

Med det i färskt minne var jag inte särskilt sugen på att springa fort i morse men nu var det så att jag borde göra det. Det borde jag. Faktiskt. Lägg därtill en ynka plusgrad och det var lite trögt att trumma igång kroppen trots en balja starkt kaffe. Men ambitionen var hög och solen gick upp och då kom jag igång. Jag kan inte påstå att jag fick något gratis men jag var väldigt sugen på att se någon typ av utveckling. Förra månadens testlopp gav ett kvitto på knappt två minuter av förbättring och det skulle vara väldigt roligt att se något liknande.

Första biten gav inga indikationer på någon utveckling alls utan snarare bara bibehållande men allteftersom kroppen vaknade började det hända grejer. Det kändes inte som om det gick särskilt fort men klockan började gå långsammare. Sakta men säkert började jag dryga ut avståndet mot förra månadens jag och då kändes det lättare att leva med ben som började protestera högljutt. Ni vet känslan när man helst vill börja knäa och allt protesterar mot behandlingen? Den känslan. Jag höll dock ihop hållningen och med två kilometer kvar kändes det görligt att kvittera ut en förbättring. Och den kom. 124 sekunder bättre än förra månaden!

Så trevligt att se och jag måste erkänna att jag är lite förvånad över hur bra jag svarar på träningen. Jag är inte purung och jag har försökt att ta ett rätt försiktigt angreppssätt till omstarten. Ändå svarar kroppen. Förra månaden tillskrev jag rätt mycket av förbättringen till viktminskning och nu har det inte varit lika mycket av den varan utan det är kroppen som har svarat. Egentligen mer än vad jag kan begära av den. Om jag ska vara helt ärlig så är jag sjukt nöjd om jag kan sänka mig två minuter till fram till mitten på maj. Det känns inte som realistiskt med mer än så. Och helst borde mycket av den förbättringen vara viktrelaterad. För i maj vill jag springa okej i branta och långa backar. Då kommer varje extra gram kosta mycket och det är bara att förhålla sig till det. Men jag kommer inte att äventyra möjligheterna att hålla mig frisk så går vikten ner så gör den det. Annars får jag bara finna mig i att bli ägd av G och Dino och vara lika glad ändå. För glad, det är jag. Det är ruskigt roligt att träna för tillfället! Och det är ruskigt häftig att se hur bra jag svarar på träningen trots att jag inte är 20 längre.

 

DSC00387
Hayfield May Queen – Ett av loppen som står till buds under vår resa till UK!

Ha det,

Mackan

Annonser

Jag tittar upp mot himlen!

Bam, bam, bam!

Första backpasset sen Skåla Opp i augusti och det var med viss försiktighet jag angrep backen. När jag kom upp var det med en undran om jag gått på för hårt såsom det lätt blir när jag inte lekt backe på ett tag. För att inte tala om osäkerheten i den första utförslöpningen. Man brukar bli bra på det man tränar och det var just det. Jag har inte tränat dom här färdigheterna på ett tag. Det i kombination med att det är inte snustorrt i en norrsluttning så här års.

Men för att backa bandet lite så var jag fascinerande lätt i steget under uppjoggen. Under gårdagen kändes det blytungt och jag trodde inte alls på att någon återhämtning skulle vara möjlig före helgen. Fast så var det det här med att våga prova och man kan alltid avbryta om det känns skit. Vädret var fint och det kan inte vara så illa att komma ut i solen ett tag. Det var det inte heller. Jag trippade runt på lätta steg och det kändes bara pepp att få ta sig an några backar.

Så jag tog mig an några backar. Inte fort. Garanterat inte vackert. Men genomfört och den där härliga känslan av att spyan var nära under den sista vändan. Att kunna göra det i mars månad kan dessutom bara ses som en bonus och när jag var klar snicksnackade jag ett tag med en man på toppen. Han fick dessutom äran att ta en bild. Det kan vara så att linsen var något svettig så jag skyller inte suddigheten på honom utan på det. Gick jag på för hårt från start då? Icke sa Nicke! Jag kapade konstant på varvtiderna och sista vändan gick markant snabbare än den första.

Fan vad kul det är att bli trött! Det finns nog inget som får igång löplusten så mycket som ett längre uppehåll och nu när jag under tre månader har förberett mig på att kunna träna på riktigt njuter jag som … ja någon som njuter en masse. Jag vill ju liksom bara vara mig själv och det här är jag.

2017-03-23 16.13.21

Ha det,

Mackan

Djupt inne i dimman – jag är smidig som en ninja

Kroppen ska retas om det ska hända något så efter ett gäng veckor med snabb morgondistans på tisdagsmorgnarna och med åtta veckor till tävlingspremiär var det dags. Dags för att reta upp kroppen på allvar. In i dimman i form av korta intervaller och då är det bättre att vänta till eftermiddagen när kroppen är mjukare. Eftersom det var rätt obehagligt ute i morse gick det lite för snabbt för att vara ett intervallpreppande pass. Så kan det bli. Jo visst mjuknade jag men det är korkat att springa för fort. Fast säg det till mitt morgonjag som blev dyngsur i blötsnön redan efter tre steg.

Ångrade jag mig under uppvärmningen i eftermiddags? Svar ja. Benen kändes riktigt sega trots mina Ron Hill men det var liksom försent att åtgärda och man kan aldrig mer än testa. Det här var passet som skulle ge mig en baseline för hur mycket snabbhet jag tappat på att inte springa fort på länge. För att sen kunna mäta utvecklingen. Jag är lite osäker och orkar inte kolla träningsdagboken men jag tror inte att jag kört kortare intervaller sen i somras. Det är ett tag sen. Det brukar kosta.

Planen var att springa minst 10×2′ med option på två-tre till. Ståvila i 60”. Utfallet blev tretton stycken och i vad jag tror var stegrande fart. Om känslan i början var att jag var som en samuraj i rustning så var faktiskt känslan på slutet mer åt ninjahållet. Att säga att jag var smidig som en ninja är väl att överdriva men även om jag var jädrigt trött så började viss avslappning infinna sig. Och det är dit man vill. Avslappnad, rytmisk och i balans. Farten den kommer med tiden om man bara vågar ge sig in i dimman och håller för det. Det är verkligen inte behagligt men det är inte meningen att det ska vara det heller!

2017-03-21 17.34.46

Ha det,

Mackan

 

Långpassmöte

Jag bombade på hårt under gårdagens långa intervaller och det finns ingen gång man är så endorfinhög som efter ett bra intervallpass och jag kom på att Raz är i stan. Som gjort för ett möte! Vi har jiddrat på nätet om att vi borde ta ett pass ihop så jag kastade mig på tangenterna. Jodå, det skulle passa rätt bra och han hade vänligheten att anpassa längden till vad jag hade planerat. Benen kändes kanonbra i endorfinruset och jag hade glömt hur jobbigt det var för rumpan förra veckan. Och nu skulle jag springa långt med sällskap. Ett riktigt långpass dessutom. Hmm, skulle jag öht orka så långt som jag hade lovat?

Inte alls särskilt pigg kropp när jag vaknade i morse men vädret var fint och efter att ha packat och postat lite böcker for jag in till stan för att träffa Raz! Jag fick en stor kram när vi möttes och nu kommer vi till det häftiga: Vi har faktiskt aldrig träffats förut. Det finns säkert andra sammanhang där man drar ut och gör något tillsammans med någon man aldrig tidigare mött i köttvärlden. Men det kändes som om vi hade träffats en massa tidigare gånger och vi rullade iväg i lugn fart. Min plan var i princip det gamla långa maratonvarvet men med en extrasväng ut runt Karlberg och att byta ut Djurgårdsslingan mot ett varv runt Hundudden och sen upp i Kaknässpåren. Solen sken, årspremiär för splits och ingen betungande vätska att släpa på. Fan vad najs!

Visst kändes det i uppförsbackarna att jag hade maxat ut sistaintervallen igår men i övrigt trippade vi på fint och kontrollerat. Raz GPS visade på lite drygt 24 km när vi kom fram till avlämning av honom och sen sprang jag vidare till bilen. Jag hade haft telefonen i mitt Spibelt och där fick jag en överraskning. Den hade tydligen oombett mätt upp sträckan och konstaterat att jag hade sprungit 29,6 km. Nej det stämde naturligtvis inte och när jag lite sloppy mätte upp rundan på kartan blev det snarare 25,5 km inklusive sista biten till bilen. Det låter mer sannolikt. Det blev i alla fall en rejäl ökning mot förra veckans tvåmilare och visst var benen lite stela men det ska dom vara med två pass back-to-back där det första var hårt och det andra det längsta på ett halvår. För bara drygt två månader sen var jag mer slut i lägre fart av en mil. Jag måste säga att kroppen är fantastisk på att anpassa sig.

Men träning hit och träning dit, såna här möten gör mig genuint glad. Det är jädrigt trevligt att lite spontant umgås i två timmar med en skäggig hårdrockare. Tack för det Raz!

wRXF1jJt.jpg large
Foto: Rasmus Oderud

Ha det,

Mackan

Ett långfinger åt vintern!

Endast ett lager kläder.

Fungerande muskler. Som inte stelnar i kölden.

Lera. Som man kan springa i.

Kvittrande fåglar.

Ljus. I mer än några par timmar per dygn.

15 km löpning.

Kunna ta i så att det svartnar för ögonen. Och göra det.

Smutsiga och genomblöta skor. Av vatten.

Genomblöt keps. Av svett.

Sitta på bryggan och filosofera när ögonen har osvartnat.

Lyssna på Kent. Medan man filosoferar. På bryggan.

Det. Är. Äntligen. VÅR!

2017-03-18 13.35.10

Ha det,

Mackan

Så mycket roligare att springa snabbt!

Tisdag är för tillfället snabbdistansdag. Egentligen är väl inte snabbdistans på asfalt det jag behöver mest just nu men det är både roligt och tidseffektivt. Sånt ska man aldrig underskatta. Jag märker att jag blir så otroligt mycket mer peppad på att träna när jag ska ta i. Nu börjar det dessutom gå i ett tempo som gör att löpglädjen kommer som ett brev på posten. Samt att det är en bra anledning till att sätta på mig roligare skor. Skor som inte blir roliga förrän det går lite fortare.

Jag såg redan i går kväll att det skulle bli motvind hela vägen och då kändes det lite vanskligt att ta shorts även om jag var bra sugen på att lägga till ytterligare lite löpglädje men jag fegar fortfarande och det är nog klokast. Men det gick ändå riktigt bra och ytterligare ett fall framåt. Dessutom fick jag den roliga överraskningen i att möta Annie på vägen dit och det blev ett kort stopp för att säga hej. Ett par korta stopp brukar det liksom ändå bli vid rödljus och hon gav mig helt klart lite bra karma för jag hade faktiskt grön våg i övrigt. Det hör inte till vanligheterna.

Som sagt, det är kul att springa fort och jag måste erkänna att jag älskar de Newton Elite jag köpte till fin rabatt i höstas. Jag har alltid backat på Newton på grund av priset och sen hann jag ju bara testa två pass i höstas innan vaden stoppade mig. Men nu är dom aktiverade igen och jag älskar dom. Frågan är om det kan bli en maratonsko av dom? Dom är rejält stygga mot vaderna men det lilla jag springa med dom än så länge är otroligt positivt. Jag var nyfiken innan och trodde nog inte fullt ut på det. Hade jag gjort det hade jag köpt redan första gången jag fick chansen att prova dom men nu börjar jag verkligen tro på det. Tycker att jag får ett jädra skönt steg när jag börjar kunna trycka på. Det är kul att springa fort. Det är väldigt kul att springa fort. Det är då känslan av löpning kommer och det är den där känslan jag alltid primärt jagar! Nu börjar den där känslan komma, om än inte under så lång tid som är önskvärt. Men det är bara fråga om tid.

2017-03-14 07.47.33

Ha det,

Mackan

Reflektioner från ett längre pass

Äntligen kunde, vågade och ville jag springa lite längre. Som maratonlöpare kan jag omöjligtvis kalla dagens övning för ett långpass för det stannade på två mil. Men det var ett längre pass än på länge. Mer än fem månader sen mina ben pinnade längre än 15 km under ett och samma pass och det gick alldeles utmärkt, mycket tack vara vårvädret. Så nu några reflektioner till mitt framtida jag om jag av någon anledning får för mig att skita i att springa lite längre under en lång period.

  • Det känns jättemärkligt att springa ett lugnt pass på den runda jag i normalträning har som lång snabbdistans eller fartleksrunda. Där är två mil rätt lagom för en maratonlöpare.
  • Rundan upplevs mycket längre när man springer lugnt.
  • Alla backar hade växt markant under min frånvaro.
  • Jag var riktigt rövtrött från start. Ja, bokstavligen alltså.
  • Efter cirka 15 km började jag bli trött i magmusklerna. Bra att jag uppenbarligen har muskelkorsetten i bålen inkopplad, synd att den är otränad.
  • Det går att få saltavlagringar i ansiktet på bara två mil trots endast keps på skallen.
  • Jag sprang precis lagom långsamt för att bara nästan komma ifatt alla löpare jag närmade mig innan dom avvek från min planerade rutt.
  • Känslan för feeling att disponera ett längre pass finns kvar. Andra halvan gick minuten snabbare än den första.
  • Jag saknar hårdhet för så här trötta får benen inte vara om jag ska tävla två dagar i rad.

Allt det här var mer eller mindre förväntat men det jag tar med mig som mest positivt är nog ändå att jag kopplar in bålstödet fint. Sånt kan man lätt tappa men jag tackar Mårdhundsvarven för att det fortfarande sitter fint. Nu är det bara att försöka bearbeta det råmaterial jag har att jobba med så gott det går och ha tålamod!

frankfurt5

Ha det,

Mackan