Etiketter

, ,

Satan i gatan. Ur ingenting vaknade plötsligt något av en hind i mig! De trötta tunga stegen var väck och plötsligt satt löpningen som en smäck. Friska motvindar försökte nöta ut mig när jag studsade iväg i morse men dom bet inte. Klart att det sänkte farten men nu var det precis som att jag kommit över den där tröskeln som gör att det går att hålla steget även när det tar emot. Och håller man steget så blir inte tappet så stort även när det blåser mot. Ja jävlar!

Jag kan inte påstå att suget att springa hemåt var särskilt stort och jag hade stora förhoppningar om att kunna åka med Frenchie till Kyrkbyn och springa hem genom skogen men icke sa nicke. Det var bara att dra på sig kläderna igen och lomma iväg. Det var bara det att det var inget lommande på vägen hem heller. Det enda som känns riktigt tufft är uppförsbackarna och både upp till Blåkulla och Bergshamra kände jag min starka aversion mot Solna. Den enda trösten är att jag vet att jag måste vara urstark i backar om fyra månader och klockan. För det är så otroligt mycket roligare när man ser att det går markant snabbare på samma ansträngningsnivå. Det värsta scenariot är när det är jobbigt och går jättelångsamt men när det börjar hända grejer är skallen med på ett helt annat sätt. Samtidigt vet jag att när det är dags att lämna asfaltsbackarna och springa på det brittiska gräset kommer jag inte ha den här ryggsäcken på mig. Det. Gör. Stor. Skillnad.

Så, det var en rätt stark liten gube som sprang hem på förortsgatorna. Det skulle vara en skymf att kalla det snabbt men det var definitivt löpning jag ägnade mig åt i dag. Och den knappa halvmaran gick 200 sekunder snabbare än i måndags. Det mina vänner är vad jag kallar utvecklingskurva. Eller så var det favoritskorna som gav känslan och farten. Dom äger!

2017-01-26-17-14-19

Ha det,

Mackan

Annonser