Do Your Best And Don’t Worry

Sista dagen i januari och därmed förklarar jag rehabperioden som avslutad. Jag har varit lite mer aggressiv än planerat fartmässigt för den 9/1 sa jag att jag skulle jogga till mig tålighet. Jag har inte bara joggat men jag har hållit mig till den försiktiga upptrappning mängdmässigt som jag hade tänkt. Jag ska inte påstå att jag sprungit snabbt men jag har utmanat det tappade flåset och då framförallt i skogen. Den förlåtande skogen.

Den sista utmaningen i rehabmånaden var att springa fyra dagar i rad som avslutning på månaden för att sen vila i några dagar och det var jädrigt trögt redan under gårdagen. Jag led verkligen på vägen hem från jobbet och tog redan då beslutet att det får räcka med ett pass i dag tisdag. Men att jag skulle utmana mig själv på ett testlopp som det enda passet.

Testlopp över mildistansen är en jävla plåga och jag visste dessutom redan på förhand att jag skulle lida mycket men inte få så mycket för det annat än sanningen i vitögat. Bara att gör sitt bästa och inte oroa sig. Frågan var liksom inte hur jobbigt det skulle bli utan vad den bistra sanningen skulle bli…

06.15 lämnade jag värmen hemma och drog iväg. Det tog 40 sekunder innan jag började ångra tilltaget och det var så dags då. Har jag börjat så vill jag gärna fullfölja och det gjorde jag faktiskt. Tunga ben hela vägen men på något underligt sätt lyckades jag sätta andra halvan halvminuten snabbare än den första. Det är bra. Hur mycket hade jag tappat då? Ja det beror på hur man ser på saken. Jag trodde i minnet att jag senast testade i början på december och att det gick rätt mycket snabbare då. Träningsdagboken gav nu ett annat svar och det var att senast jag testade var 22/11 för att se hur mycket jag hade tappat efter bihåleinflammationen jag hade i oktober.

Facit var att jag har tappat 93 sekunder sedan 22/11 och 203 sekunder sedan starten  av oktober. Plötsligt ser jag mer positivt på framtiden! 3:23 borde jag kunna förbättra till slutet av mars. Går det har jag visserligen tappat ett halvår men med tanke på allt strul som varit så skulle jag ändå ta det som en framgång. Kan jag förbättra mig mer så är det en bonus men nu har jag ett vettigt mål som ligger nära i tiden. De första 93 sekunderna vill jag nypa innan februari är över!

Nu är målet att köra minst ett fartigare pass i veckan i februari och att konsolidera en vettig träningsmängd! Men först några dagar av vila.

20151024_152113

Ha det,

Mackan

Annonser

Half A Person

Ja vad vore jag utan dig Johanna? Halv! I dag fyller du år och vi har firat hela helgen med två trerätters middagar och avslutade firandet för ett par timmar sen med semlor från Tösse. Och det är du värd. För jag är så tacksam över att jag hittade dig och jag är så tacksam för att du vill följa med på alla mina upptåg. Vi delade på en regnbåge som du har fiskat i går och vi sprang Mårdhundsvarv tillsammans i går. Och förra helgen. Och helgen före det.

Vi har sprungit tillsammans uppför fjäll, genom myrar och på Frankfurts gator. Jag har plågat dig på intervaller med visselpipa och bland mygg, broms och flugor uppför Staraberget och vad får jag tillbaka? Kärlek!

Vi har hunnit med ett antal roliga resor och äventyr och det roliga är att för varje vi har avslutat så har vi några nya på lager. Bara i år är fyra stycken roliga resor inplanerade. Vi vet vad vi gillar och tänker göra i många år framöver och med lite flyt så nu när du fyller maraton så kanske du kan kvala till Boston så att vi får en anledning att återvända till Nantucket och Gloucester.

Ja, utan dig vore jag halv så tack för att du finns Baddaren. Tillsammans har vi många berg kvar att betvinga!

DSC03283

 

Ha det,

Mackan

You Have (almost) Killed Me

Fan ta dig T-Bone! Dags för vår lilla träningsgrupp att dunka Mårdhundsvarvet i dag igen. En något krasslig och frånvarande men en annan var tillbaka från Malmö och det blev med det premiär för Binh! Jag hade sprungit mer den här veckan. Jag hade sprungit fortare den här veckan och jag hade sovit mindre den här veckan. Och nu skulle vi ta oss upp på fyra varv. Dessutom hade Naprapat-Martin under gårdagen åtgärdat en jädra låsning som jag dragit med sedan det snöade förra gången.

När jag skottade senast

Han låste i alla fall upp mig och sedan fick jag agera nåldyna och blev hårt knådad. Det kändes när jag vaknade i  morse och röven kändes bra jävla trött under guidevarvet. Men va fan, man kan alltid prova och blir man bara trött så brukar det lösa sig med träningseffekten. Men, jag brukar vara Mr Progression och då vill jag gärna disponera krafterna rätt och jag hade en tanke att om jag bara lägger varv två och tre i samma fart och känsla som förra veckan så borde en veckas träning till göra att jag ändå kunde öka det sista.

Jag drog iväg i det som kändes vettigt men till skillnad från förra veckan kunde jag inte skaka av mig T-Bone riktigt. Ökade på ansträngningen i hopp om att få lite distans. Nu kändes det lite väl aggressivt för att överleva de två sista varven men han var hack i häl när vi drog in på målrakan. Hade jag varit smart hade jag klivit åt sidan men nu gjorde jag inte det. Resultatet blev 9 sek/km snabbare än varv två förra veckan. Det är ungefär som att snäppa upp farten från halvmarafart till milfart. Pust.

Men jag kanske kunde knäcka honom (eller mig) nästa varv? Att jag ökade farten (högst marginellt) och sprang en sekund snabbare på varv hjälpte föga. Jag ägnade vilan åt att förklara för honom att nu får han baske mig gå mot samma mål som mig i höst om han tänker springa så här fort. Samt att han gärna får dra åt mig i stället för att vara hängpung. Resultatet av det? Han sprang mycket riktigt förbi mig rätt tidigt och jag hakade på. Ett tag. Plötsligt gjorde han en jädra konstig undanmanöver på ett stort parti med ren is.

Fegis

Eller inte. Det visade sig att han såg hunden som stod på ena sidan stigen. Kopplad med två pensionärer på den andra sidan. FUKK! Jag hade valet att tvärnita på isen eller hoppa över kopplet. Jag valde det förra ackompanjerad av en vilt skällande hund som var jädrigt nära att med min hjälp flyga upp i närmaste trädtopp. Nåja, ingen skadad men jag tappade ryggen och sen blev det jättejobbigt. Jag var så nära att spy och dessutom tappade jag nio sekunder på det förra varvet. Men det gick ändå snabbare än förra veckans sistavarv trots stoppet och 33% mer sprunget. Dessutom hittade vi en vilsen Binh redan under ordinarie löpning och slapp skallgång den här veckan. Det var en klar upplevelse av nära döden och det ser jag som väldigt positivt. Så tack för det T-Bone! Jobbigt för kroppen, nära att spy men ändå med en känsla av att det är skonsamt för hela min lekamen. Dessutom fick jag välbehövlig tävlingsträning genom att göra nybörjarfel nummer ett, att inte lyssna på den egna känslan. Det fick jag betala för på slutvarvet!

2017-01-22-12-37-33

Ha det,

Mackan

On The Streets I Ran

Satan i gatan. Ur ingenting vaknade plötsligt något av en hind i mig! De trötta tunga stegen var väck och plötsligt satt löpningen som en smäck. Friska motvindar försökte nöta ut mig när jag studsade iväg i morse men dom bet inte. Klart att det sänkte farten men nu var det precis som att jag kommit över den där tröskeln som gör att det går att hålla steget även när det tar emot. Och håller man steget så blir inte tappet så stort även när det blåser mot. Ja jävlar!

Jag kan inte påstå att suget att springa hemåt var särskilt stort och jag hade stora förhoppningar om att kunna åka med Frenchie till Kyrkbyn och springa hem genom skogen men icke sa nicke. Det var bara att dra på sig kläderna igen och lomma iväg. Det var bara det att det var inget lommande på vägen hem heller. Det enda som känns riktigt tufft är uppförsbackarna och både upp till Blåkulla och Bergshamra kände jag min starka aversion mot Solna. Den enda trösten är att jag vet att jag måste vara urstark i backar om fyra månader och klockan. För det är så otroligt mycket roligare när man ser att det går markant snabbare på samma ansträngningsnivå. Det värsta scenariot är när det är jobbigt och går jättelångsamt men när det börjar hända grejer är skallen med på ett helt annat sätt. Samtidigt vet jag att när det är dags att lämna asfaltsbackarna och springa på det brittiska gräset kommer jag inte ha den här ryggsäcken på mig. Det. Gör. Stor. Skillnad.

Så, det var en rätt stark liten gube som sprang hem på förortsgatorna. Det skulle vara en skymf att kalla det snabbt men det var definitivt löpning jag ägnade mig åt i dag. Och den knappa halvmaran gick 200 sekunder snabbare än i måndags. Det mina vänner är vad jag kallar utvecklingskurva. Eller så var det favoritskorna som gav känslan och farten. Dom äger!

2017-01-26-17-14-19

Ha det,

Mackan

You Just Haven’t Earned It Yet, Man

Jag är så naiv. Det har varit bra tempoökningar varje ny träningsdag från min blygsamma omstartsnivå och jag var bra säker på att så skulle fallet vara även i dag. Nä! Jag skulle kunna skylla på att det var gristidigt, att det var motvind eller att jag promenerade 3 ½ timma under gårdagen. Eller så kan vi konstatera att dom lättplockade sekunderna/kilometer som framförallt kommer från att det mesta av förbättringen i löpekonomin nu är färdigplockade. Jag har kommit in i flytet i den ansträngningsnivå jag har när jag ska ligga på någon sorts glidarfart utan att slita och jag får tacka för det och inte förvänta mig mer av kroppen på ett tag. Loggade in på jobbet en minut långsammare än i torsdags och det är helt okej glidarfart för undertecknad.

Fördelen med att ha tagit det lite lugnare till jobbet var att jag hade mer ben att springa hem med. Dessutom i medvind. Det bästa av allt var att jag blev omsprungen av en tjej i övre tonåren och det var perfekt att bara falla in i hennes rytm och ta rygg. Det påminde mig om alla pass jag och Petri sprang ihop. Det fanns ingen som gick så lätt att hamna i exakt samma rytm som och vi tjänade båda på det. Tyvärr stannade hon efter en knapp kilometer och gubben fick trava på själv i mörkret. Men jag kom fram och totalt gick det på ungefär samma tid som totalen i torsdags. Och flytfarten kommer att gå upp så småningom men jag måste faktiskt förtjäna det. Fart kommer inte utan träning. Tyvärr. Eller kanske ändå inte tyvärr. För jag gillar när man får det man förtjänar. Jag må ha varit nere för räkning men snart har jag rest mig helt.

2017-01-22-12-37-24

Ha det,

Mackan

Ringleader of the tormented

Veckans löpträning avslutades som planerat tillsammans med vår lilla löpargrupp ”Långa benet före” och det blev lite intressantare än planerat! Skogen var mer befriad från mögel än förväntat men det fanns en del lurig is här och där. Tre av oss hade skor som garanterar klarar den isen, även om man lätt blir lite försiktigt när det lutar, och den fjärde hade Ajsbuggs. Jag noterade under uppjoggen att Don Tomaso slirade lite här och där men kände nog ändå att det skulle funka för honom och det visade sig till slut att det gjorde det också. Men jag blev lite nervös innan jag visste om detta.

Första varvet var guidevarv och det passade mig utmärkt för att känna på kroppen. Jag har inga problem att hitta men T-Bone hade inte varit där på ett halvår och aldrig sprungit varvet på vintern när vissa stigar kan vara lite svåra att se. Så han fick ta lead med den näst mest rutinerade, Baddaren, som tvåa. Det gick bättre än förväntat och jag hoppades att Don Tomaso skulle snappa upp de instruktioner jag gav från kön. Kände mig alltså trygg med att inte tappa bort någon.

Sen var det iväg och personligen var det ungefär så plågsamt som jag förväntat mig men med betydligt bättre fart än förra veckan. Jag hade visst sjå med att hålla T-Bone bakom mig men det gick . Han hade sagt att han skulle ta det lugnt men jag såg att pulsen var rätt hög när han kom in för varvning. Sen kom Baddaren farande som en raket genom skogen och kapade över fyra minuter på sitt bästa varv senast. Låt vara att det var betydligt mer snö då men ändå! Jag hann dock inte mer än att heja innan det var dags för det sista varvet. Jag kan ju inte påstå att det gick lättare men det gick fortare. På vissa ställen får jag vara lite försiktig men på det stora hela går det bättre än förväntat. Flåset kommer sakta men säkert tillbaka och snart kommer nog löpkänslan vara helt okej. Dagens pass var både det längsta och med högst intensitet och fart. Nöjd. Jättenöjd.

Sen kom T-Bone och Baddaren och hon slog återigen varvrekord genom att fördela ansträngningen över hela varvet bättre. Skitbra! Men Don Tomaso dröjde. Och dröjde. Så vi sprang tillbaka en bit på varvet men…borta… Nu började jag bli orolig för att han gjort sig illa och låg med ett brutet ben någonstans i skogen och sprang stora delar av varvet baklänges. Ingen skåning hittades men när jag kom tillbaka till starten var han där! Han hade tagit en felsväng någonstans men till slut hittat tillbaka till starten efter att ha varit och mellanlandat där vi hade parkerat bilarna.

Slutet gott – allting gott. Alla var överens om att det här var jädrigt kul men plågsamt och det kommer vi att göra tillsammans fler gånger. Jag blir glad när fler förstår vilken satans bra, och rolig, träning det är att köra långa intervaller på stig och obanat. Ivrigt påhejade av undertecknad som plågoande! Och det gick finfint att springa Mårdhundsvarvet utan att spetta bort is innan start.

Spettat

Ha det,

Mackan

What difference does it make?

Näst sista träningsdagen i den fjärde veckan av rehab och vet ni vad? Det kändes inte som rehab i dag! Det kändes som löpning. Inte snabb men ändå löpning. Efter dubbelpasset i förrgår hade jag träningsvärk och det kändes väl lite sisådär. Visst var jag rejält trött på kvällen men träningsvärk? Kom igen! Men den var där i går och jag bävade för att den skulle vara värre i dag men det var den inte. Den var borta.

Med träningsvärken borta och med plusgrader ute så var det upplagt för att inviga mina nya tights. Jag tror att det var sex år sedan jag senast köpte ett par sommartights och den stora anledningen är väl att jag normalt går direkt från shorts till vintertights. Men, det var en förbaskat bra rea för ett par veckor sedan och jag betalade en bråkdel mot normalpriset så nu har jag ett par nya som passar. Och även om det med tre plusgrader ute definitivt var shortsväder i dag så känns det direkt korkat att utmana musklerna på det sättet. I stället förpackades benen i ett par Skins och dom var precis så sköna som jag hoppades på. Senast jag köpte ett par långa Skins tror jag var 2007 eller 2009 och dom har med åren blivit rätt sladdriga.

Det var bara drygt en vecka sen jag avancerade upp till 10 km asfaltlöpning och förra veckan blev det två sådana pass. Så vad gjorde förra veckans pass och det jag gjorde i förrgår för skillnad när det var dags att dubbla i dag igen? Dagens två pass över på milen gick totalt fem minuter snabbare än summan av förra veckans pass! Låt vara att det var bättre underlag nu men det gick inte bara snabbare utan det genomfördes med mindre flås och betydligt bättre löpekonomi. Redan nu får jag aktivt börja hålla igen lite i stället för att släpa fram min lekamen som en säck potatis. Nu blir det vila i morgon och på lördag är det veckans träningshöjdpunkt, Mårdhundsvarv med vår lilla löpargrupp ”Långa benetföre”.

2017-01-19-18-04-08

Ha det,

Mackan